torsdag 24 februari 2011

Dagens köp

Bokrea. Bok. Kunskap. Frågor. Svar. Fakta. Fynd.

tisdag 22 februari 2011

Vill ha:

Äntligen en anledning att använda mig av ett av de populäraste temana på bloggar, om man får tro någon någonstans!
Jag har hittat en tröja jag vill ha. Den ser ut exakt som på bilden, hoppas jag. Enligt mina mått mätt är den inte jättebillig, men om du köper den åt mig kan jag göra reklam för dig. Jag har jättemånga läsare, typ säkert tre stycken i veckan, så det är garanterat en god affär!
Tröjan finns här.

Puss på er alla mina tre läsare!

// Modeoraklet Dean

Om sommar


Det kommer att bli sommar, precis som på foton fast lite annorlunda eftersom nu är nu och foto är då, och i nuet har man fullt upp med att missnöjas över att tröjan som var ren imorse redan börjar bli svettig och att dagarna envisas med att gå lika mycket som alltid. Och för varje år blir man lite mer planlös.

måndag 21 februari 2011

"Håna oss vi rör oss ni står still"

Jag blir aldrig mer 14 år. Är det inte konstigt? Man lever ett liv, och när någonting har hänt har det hänt, det kommer inte tillbaka. Som att äta en smörgås. Bit för bit försvinner den, tugga för tugga, och sen tar den slut.
Jag vet inte riktigt vart min smörgås är på väg. Kanske är det en räkmacka, en sån där man glider på. Jag är ju lite av en glidare, en som glider med, en som inte reser sig upp och agerar utan hellre ligger kvar och ser på.
Jag har för övrigt redan tröttnat på att vara 22. Jag identifierar mig med 23 nu, det låter mer ordentligt. 23 är egentligen inte särskilt gammalt. Man har livet framför sig. Fast inte på samma sätt som när man är fjorton. Då har man allt. Nu har man de där tuggorna. Det eviga tuggandet. En bit i taget. Och har man inget att tugga på för tillfället så mal käkarna ändå.

Dessa tankar uppkommer främst för att jag lyssnar på Kents album Isola. Det är rätt oundvikligt att man börjar tänka på tonårstjejrum man aldrig riktigt varit i, dumma förälskelser man aldrig riktigt haft, och allt som man gjorde när man inte hade något bättre att göra.
Och inte har man mycket bättre att göra nu heller.
Jag skriver i alla fall en bok. Det är det enda jag kan komma på för att bli odödlig.

söndag 20 februari 2011

lördag 19 februari 2011

Lö Jippo Dö Melodifestivalen (deltävling trois)

Ännu en gång har dumburken lockat svenska folket att reta gallfeber på sig själva och varandra och förglömma allt vad mellanöstriska uppror och mösspälstofsar heter.
Även jag kastar mig förstås med rosaskimrande förtjusning över denna uppblåsta och lättsvalda underhållning.
Här är mina betyg på kvällens bidrag:

Linda Sundblad - Lucky You
Det är något barnsligt och lite nittiotalsaktigt över den här låten. Sundblad ser ut som en blond ängel och alla hjärtan för tankarna till flickrum. Jag gillar låten, den låter lite Robyn. Och jag älskar scenkläderna. Betyg: 3/5

Simon Forsberg - Tid Att Andas
Balladerna i Melodifestivalen harvar på i samma spår som alltid. Dimman glider fram över scenen och klyschorna haglar. Efter några lyssningar är det ingen dålig låt, även om texten inte bjuder på några överraskningar som får en att haja till. Betyg: 2/5

Sara Lumholdt - Enemy
Lumholdt kör på spiontema och hottar upp scenen med ett glasbord (fast mina tankar gick snarare till pingisbord). Rösten håller tyvärr inte riktigt, men refrängen är bra och framträdandet funkar. Introt låter som Perishers Still Here. Betyg: 3/5

The Playtones - The King
Jag måste erkänna att jag gillar detta. Det är en ösig och glad låt, bra melodi, äntligen något att minnas. Ska jag komma med kritik så är det att jag hellre varit utan den där tonartshöjningen. Betyg: 4/5

Shirleys Angels - I Thought It Was Forever
Trions fyndiga namn är det bästa med det här bidraget. Ja, möjligen paljett-bh:n också. Annars är det inte särskilt originellt eller bra, låten kommer liksom aldrig igång och går inte att få grepp om. Betyg: 2/5

Sebastian - No One Else Could
Visslingen i början ger bra vibbar, men låten lever inte riktigt upp till det. Det här är schlager blandat med poprock a la Coldplay, med en refräng som bryter av lite. Mest intressant är textraden "You died for my sins" - den här låten handlar om Jesus! Det är ju jättekul. Betyg: 3/5

Sara Varga - Spring För Livet
Direkt efter Jesus-låten kommer en småjazzig sång som uppenbarligen handlar om misshandel. Spännande. Varga har en avslappnad attityd och sjunger rakt upp och ner utan krusiduller. Det är en bra låt också, som med sin svenska text och sitt ämne berör mer än vanligt. Betyg: 4/5

Eric Saade - Popular
Jag hävdar bestämt att artister som Erik Saade och Danny går vidare på sina namn och tack vare sina fans. Det spelar alltså ingen roll om låten är bra eller ej. Samtidigt hoppas jag på en bra låt, såklart. Jag blir besviken igen. Framförallt på den märkliga texten.
Jag vill att Saade förklarar för mig varför han vill sjunga i Globen om att han ska bli populär för att få ligga med en tjej. Jag förstår inte.
Sen tycker jag att glaskrosset var både krystat och onödigt. Då var duschen förra året häftigare. Ställd mot Danny hoppas jag nog ändå mer på Saade. Tror jag. Betyg: 2,5/5

För övrigt tycker jag att det tar sig. Jag gillade inte första deltävlingen nåt vidare, men det blir bara bättre.
Förhören med artisterna är lite vitsigare än de varit förut och ikväll fick vi se Lena Ph rocka loss med Dead By April i pausunderhållningen. Så mycket bättre än Sjögrens lama framträdande förra veckan.

Tack för mig. Ha gärna en egen åsikt om ni vill.

måndag 14 februari 2011

Mellis nummer två

The Moniker - Oh My God
Loreen - My Heart Is Refusing Me
Brolle - 7 Days and 7 Nights
Babsan - Ge mig en spanjor
Aniella - Elektrisk
Christian Waltz - Like Suicide
Sanna Nielsen - I'm In Love
Elisabeth Andreassen - Vaken i en dröm


En liten, kort recension av Mellis nummer 2 ska jag ge mina hängivna fans. Because you're worth it.
Så. Först: Rickard och Marie skojar friskt med sig själva, och de gör det bra. Skojigast är det nästan när Marie lite otippat gör en hård småfeministisk raplåt i början av programmet. De ska ha en eloge och inte bry sig om löpsedlarnas sedvanliga sågande av allt och alla.

Sen - låtarna.
Brolle är först ut. Med sin vanliga stiliga femtiotalsutstyrsel och sin scenvana charmar han lätt tittarna, och låten går nog att tralla med i efter att man lyssnat några gånger.

Loreen väcker upp nittiotalets andar med sin låt, och hon klär sig passande, om än lite otäckt, till den hjärtrelaterade titeln. Jag gillar och hejar och gläds åt att hon får en andra chans i Andra Chansen.

Babsan tar ett fräckt kliv in i kulissen och spelar med i sin egen film, för att sedan komma ut igen och fortsätta sjungandet på scen. Det var coolt. Texten är fyndig och kul. Annars funkar det som burlesk underhållning, men det gör mig inget att bidraget inte gick vidare.

Bettan har tydligen dött, och lämnat plats åt en balladsjungande Elisabeth Andreassen. Inte kul. Inte kul alls. Ingenting går in och ingenting stannar kvar.

Sanna Nielsen är långt ifrån min favorit. Men det är klassisk schlagerdisco och det funkar, även om det inte finns något som sticker ut (mer än pinnarna i "blomman" på scenen).

Eftersom Thomas Di Leva inte ville vara med i år heller, fick The Moniker ta hans plats. Det är kul, poppigt, hoppigt och modigt utan att provocera. Man blir glad, verkar vara allmänhetens åsikt. Vi håller tummarna för en plats i finalen.

Näst sist gör Anniela en modig och lite naiv kåtlåt, med ett salladshuvud runt axlarna. Jag älskar salladshuvudet! Och refrängen är bra. Texten är... lite pinsam. På något sätt väldigt barnslig, det är bara det att den kanske inte funkar som barnlåt heller med tanke på textrader som "naken hud" och "heta kroppar".

Christian Waltz kan göra bra musik, tydligen. Jag har inte lyssnat på honom förut. Skitsnygg scen också. Jag är ändå rätt nöjd med att låten inte gick vidare.

Mina favoriter ikväll är Loreen och The Moniker.
Sämst ikväll var Christer Sjögrens basiga slakt av Life On Mars. Varför?

tisdag 8 februari 2011

James Dean åttio år (föreställ er det!)


Idag, måste jag ju bara få berätta, skulle James Byron Dean ha fyllt åttio år, om han inte kört så jävla fort och dött så jävla ung.
Det sägs att skådisen Alec Guinness rådde Dean att göra sig av med sin Porsche, med orden "Get rid of that car, or you`ll be dead in a week!", vilket han ju fick alldeles rätt i. Men det visste ni väl redan, inget nytt under solen.
Visste ni även att hans favoritbok var The Little Prince? Ja, det visste ni förstås också, all kunskap är bara en googlesökning bort.
Nåväl, OM någon mot förmodan inte visste, så vet ni nu.
Hej så länge. (Filmerna med James Dean rekommenderas för övrigt!)

söndag 6 februari 2011

Lö Festival De Lö Melodie 2011

Glömde fjäderboan, glömde klä upp mig, men vi drack i alla fall cola (rättvisemärkt) och åt pizza (hemgjord), och gjorde vårt bästa för att bedöma alla bidrag rättvist.
Och här kommer mina betyg på kvällens framträdanden! Rent allmänt kan jag säga, att jag var inte jätteimponerad av denna första kväll. Programmet var rätt mediokert, och framträdandena tycktes i de flesta fall haft svårt att bestämma sig för om det passade bäst med guldglitter, neonfärger, punkchict, casual, discoblixtar eller uniform, varför man vågade sig på att blanda allt i en enda gyttjig röra.

Nåväl. Istället för att presentera låtarna i dess kronologiska ordning, tänkte jag prova att lägga dem i den ordning de föll mig på läppen. Jag börjar nedifrån!

Danny - In The Club
Ja, en av finalisterna - på förhand tippad, förstås - gjorde mig besviken. Även om jag inte är ett fan av Danny trodde jag han skulle bjuda på något lite bättre än det här. Det finns ingen melodi. Det finns en skrikig refräng, som visserligen funkar, men den är inte schlager, inte glammig, inte kul. Och framträdandet är rentav fult. Javisst, vilka moves, det märks att ni har tränat - men det blir för mycket! Jag hatar den rosa fasaden i början, den får mig att skämmas. Här finns ingenting att komma med. Nej, Danny, du gick vidare på grund av dina fans, ingenting annat.

Rasmus Viberg - Social Butterfly
Här kommer en helt okänd kille och gör något som jag har jättesvårt att placera. Schyssta instrument, schysst rytm! Och det behöver inte vara fel med skogshuggarskjorta och hängslen i Melodifestivalen. Bara lite konstigt. Viberg har antagligen lyssnat in sig på norske vinnaren Ryback, men den här låten är inte lika klockren som Fairytale. Jag undrar: Vad vill scenografin säga mig? Varför är texten så vattnig? Och vem är du, Rasmus?

Jonas Mattson - On My Own
Det är så töntigt att det nästan är... tja, modigt. Att börja sitt framträdande sittande i en solstol med solglasögon och palmer i bakgrunden. Mattson har i alla fall en charmig melodi och självförtroende. Och en gitarr. Framträdandet är lite påhittigt kul, trots töntstämpel.

Swingfly - Me And My Drum
Kanske kvällens rörigaste låt, jag är förvånad att det gick så bra för den! Rickard Silva står och imiterar Teddybears, glansigt rödklädda tjejer skär sig härligt mot bakgrundsfasaden och så plötsligt står han där, den helt vanlige killen, direkt kommen från jobbet, och kör en refräng som verkar komma från en annan låt. För att göra det hela lite extra förvirrat dyker även en rappande rödhårig tjej upp när det närmar sig slutet. Ingen dålig låt, men... vad hände?

Le Kid - Oh My God
Tanken är god. Det är kaxigt, ungdomligt, poppigt, barbierosa, lolitakitchigt och det vet inga gränser. Godisbitarna sjunger och dansar, cupcakesen ser ut som två stora bröst som sprutar glitter över scenen. Det borde kunna funka för mig, men det gör det inte riktigt. Kanske är det låten som inte har "det", kanske har jag sett för mycket hysteriska färgexplosioner för att kunna ta till mig detta.

Jenny Silver - Something In Your Eyes
Förra året var hon, trots en dålig placering, min favorit. Det här året gick det bättre för henne i denna Kylie-härmande discodänga. Och hon har, till skillnad från många andra, lyckats välja och hålla sig till en stil: blixtar och silverglitter. Tack för det.

Pernilla Andersson - Desperados
Här kommer pausunderhållningen, tänker jag när Pernilla Andersson möblerar om scenen till en mysig pub helt i rött. Det bryter av, och det får mig att slappna av. Andersson har inga ambitioner att bli en schlagerräv av denna timida bluessång att döma. Trots att texten är den enda på svenska kommer jag på mig själv med att inte lyssna. Bra låt, snygg scen, men kanske ingen vinnare i det här sammanhanget. Ändå gick det ju oväntat bra i röstningen, man får gratulera.

Dilba - Try Again
Dilba höjer sig över de andra som en snyggare, renare och ösigare låt. Jag vet att det inte bara är scenografi och kläder som räknas, men jag vill ändå nämna det först eftersom jag tycker att det är så jävla snyggt! Dilba är prinsessan Leias tuffare kusin, och hon rör sig som en drottning - inte med hårdpluggad danskoreografi, men med en värdighet som de andra saknar. Istället är det Dilbas rymdarmé som står för dansandet, och åh, scenen är så ren, så sci-fi, så okonstlad.
Låten är suverän. Svenska folket - ni är dumma i huvudet och har röstat fel. Gå och lägg er.

torsdag 3 februari 2011

Torsdag

I förrgår vad jag också på gymmet. Det var kul.
Nej, nu ljuger jag. Det var inte på gymmet, det var gymnastik. Så jävla mycket bättre än gymmet.

1. Hög musik = ingen noja över att någon ska höra att man andas + man rör sig efter takten.
2. Ledare = ingen egen bestämmanderätt över när man ska sluta med en övning + bra övningar som tar ordentligt + känns tryggt.
3. Tidsbestämt.
4. Varierande övningar.

Nu är det så att jag kan inte dansa. Och jag har hört hur många som helst säga att de inte kan kontrollera sina kroppar, är usla på koordination och att armarna och benen lever sitt eget liv, så jag tänker inte låtsas att det är något speciellt och utmärkande för just mig.
Men, som sagt, jag kan inte dansa och jag kan inte sjunga, men jag gör det ändå när ingen ser eller hör.
Gymnastikledaren kunde antagligen dansa. Livet är orättvist, inte sant? Men man för göra sitt bästa. Jag har ett tips:
Låtsas.
Jag låtsas ofta att jag är någon annan. Just nu låtsas jag att ett enda gymnastikpass har gjort mig till en helt ny, fantastisk människa.
Jag tänker nog gå dit igen. Och på lördag ska jag boxas.