Internet, problem?

Det är med internet som det var med hårdrock på åttiotalet och senare med våldsamma tv-spel: det finns förespråkare och skeptiker, kunskapen och forskningen är klen på båda sidor och hela debatten tenderar att bli rätt löjlig.
Men det betyder kanske inte att det inte behöver finnas en debatt?
För internet är så nyss och rymmer så mycket och påverkar oss på så många sätt att det snarare vore ignorant att inte ta upp de problem som mediet medför. För visst finns det nackdelar och svårigheter med vårt kära internet! Det betyder ju dock inte att det bör förbjudas eller förintas, eller ens att världen innan/utan internet är bättre. Bara annorlunda.

Men ibland tycker jag att det finns en motvilja mot att ens tala om de problem som dyker upp på den världsvida webben. Det är som att man bara kan vara för det fantastiska, revolutionerande internet, eller en trist moralist som hittar fel och vill dra ur sladden till allt som skapats senare är år 1979.
Om man beklagar sig över trollande och så kallat "näthat" (ett ganska svårdefinierat begrepp) är motargumentet att mobbing, skitsnack och annat strul fanns långt innan internet och dessutom skapas av människor, inte av elektroniska apparater. Sant. Men betyder det att saker som internettroll eller anonyma hatkommentarer inte är ett problem som kan vara värt att diskutera och försöka motverka?

Jag misstänker att man stöter på betydligt fler otrevliga, aggressiva, påfrestande och elaka människor på internet än i verkliga livet (irl). Har jag rätt i den iakttagelsen? I verkligheten håller man inne med åsikter och spydigheter för att inte stöta sig med chefen, farmor eller grannen. På gott och ont!
På internet är det ju däremot lätt som plätten att låtsas heta Einar fast man heter Annika, och slänga ur sig praktiskt taget vad som helst utan att riskera att chefen, farmor eller grannen tycker att man är ohövlig. Det är bara en avlägsen främling som tycker att man är ohövlig. Och avlägsna främlingar är som bekant lättare att vara otrevlig, elak eller rentav grym mot, än en person som man på ett eller annat sätt är bunden till (oavsett vad man tycker om den senare).

Det som är potential med internet är också det som kan utnyttjas på ett dåligt sätt. Det är det som är så märkligt. Internet är en fantastisk möjlighet för människor från vitt skilda platser att diskutera musik, politik, fritidsintressen och känslor. Den som känner sig ensam kan få kontakt med andra människor av tusen olika slag, och kanske hitta likasinnade. Gemenskapen är bara ett musklick bort.
Samtidigt som människor som för tjugo år sedan skulle ha talat för tomma öron nu kan nå ut till tusentals beundrare, flödar internet av oseriösa människor som får uppmärksamhet genom att provocera. Det kanske är löjligt att se det som något dåligt egentligen: det kanske snarare är ett intressant fenomen.
Kanske inte heller någon nyhet: "man vill bli älskad (...) i brist därpå avskydd och föraktad" diktade Söderberg redan för mer än hundra år sedan. Samma princip då som nu. Jag bekymrar mig bara för kvaliteten på helheten när just det ogenomtänkta, skrikiga och osympatiska får så mycket uppmärksamhet. Men kanske är jag orolig i onödan. Det är väl så att allt ryms här inne, eller ute, högt som lågt, och att några kommersiella begränsningar av utrymmet (med det menar jag alltså att det mindre efterfrågade sorteras ut och försvinner till förmån för de högst skramlande tunnorna) inte är aktuella.

Ska man då se de fula sidorna av internet som ett problem, eller något att rycka på axlarna åt? Kan vi leva i lätt disharmonisk samklang enligt principen om yttrandefrihet? Var går gränsen för ett övertramp: kan man säga sig vara sårad, illa behandlad eller "kränkt" (detta nästan omöjliga ord att använda nu för tiden) på internet, en plats som går att lämna med ett klick, en plats där fysiska övergrepp är en omöjlighet?
Förväntas man tåla en tuffare jargong på internet, och glider påhopp och glåpord lättare av en för att det kommer från en anonym fegis och inte från grannen?
När kan man dra en gräns och säga "jag tolererar inte det här"? Internet har ingen jämställdhetsplan och inga övergripande regler. Här råder fullkomlig frihet, fullkomlig anarki.
Däremot kan varje enskild sida ha en stadgar och en uppfattning om vett och etikett. Och kanske är det där svaret, kanske är det utformningen av dessa som ska diskuteras och arbetas med, snarare än fenomenet internet i sig.

Det är som sagt lätt att vara lite mer bitsk, lite mer hånfull mot en ansiktslös främling än man vågar, eller för den delen vill, vara mot en bekant, eller rentav en främling som står öga mot öga mot en själv.
Men så är ju också samtalen på internet nästan alltid djupare, mer dynamiska och mer laddade än de flesta "hur mår du, jag mår bra"-snack vi har under en vanlig dag irl.
Om internet väcker trollet i oss så kanske det är något vi får leva med. Schasa bort trollen när de kommer, snarare än att försöka förebygga dem, det senare kanske inte är möjligt utan fatala begränsningar i allas internetanvändande.
Det viktigaste är kanske att inte behöva känna sig ensam och utsatt i kampen mot otrevliga eller rentav hotfulla människor på internet. Stödet och gemenskapen finns ju så nära till hands. Frågan är hur man bemöter en "hatare" eller ett "troll" på bästa sätt. För ibland känns det så hopplöst onödigt och löjligt att ens lägga tid och kraft på människor helt utan hyfs, samtidigt som det inte går att förneka att man någonstans blir påverkad och skakad av att läsa vad vissa människor med hjärna, hjärta, händer och ögon kan vräka ur sig utan minsta skuld eller samvete.


Jag vill tillägga att min definition av hatare och troll är lite luddig, men ungefär, en person som oftast är anonym eller har fingerat namn, som beter sig omotiverat aggressivt och mer eller mindre enbart är ute efter att provocera och såra. Att ha avvikande och i sig kontroversiella åsikter är inte synonymt med att vara ett troll, det handlar snarare om ett osakligt och otrevligt sätt att bemöta andras åsikter eller till och med leverera sin egen åsikt om exempelvis andras utseende där en sådan åsikt inte efterfrågats.

Blondinbella & jag

Fyra exemplar av Blondinbellas - förlåt, Isabella Löwengrips - "Egoboost" finns på stadsbiblioteket, men alla är utlånade. Jag vet det eftersom jag tänkt läsa boken men inte har någon lust att köpa den.

Det är för övrigt just köpeboken som fått mig in på det här spåret. Varje gång i kassan på Willys står den där, pastellrosa och blank bland alla mörka deckare och tjusiga Harlequins, och viskar förföriskt ta mig i dina händer, låt mig berätta alla mina hemligheter, låt mig läka din själ och lösa dina problem, du vet att du vill... och sånt. Till slut kliar det i fingrarna. Inte köpa. Men låna. Bara för att få veta... Få se... Förstå... Finna svaret på frågan vi människor ställt oss i årtusenden: har en glad moderat med entrepenörsanda och vitt leende något att säga mig - en lat looser som hellre stänger in mig med dystra böcker om mänskligt förfall än skrattar glatt på bild?
Jag måste få veta. Kan vi mötas, jag och Isabella, någonstans? Som människor? Förstå varandra? Känna igen oss i varandra?

Jag vet, det låter som att jag driver med Bella. Det kanske jag gör, men det är inte helt och hållet min intention. När jag säger att jag vill veta, så menar jag att jag vill veta. Vi är del av ungefär samma generation, Blondinbella och jag, och hur mycket jag än önskar att jag tillhörde något annat, en annan värld, en annan politisk världssituation och en annan populärkultur, så måste jag inse att jag är en del av den här verkligheten. I detta nu sitter jag och skriver på min blogg. Precis som Blondinbella brukar göra. Vi är lika. Fast olika. Svindlande olika kan människor vara,
olika falla livets lotter i både karaktär och miljö. Ändå är vi del av samma stjärnstoft, födda på samma planet (tills motsatsen bevisats förstås) och med en liknande genuppsättning.

Jag önskar inte vara del av en mobb som sparkar varken uppåt eller neråt, åt höger eller vänster, åtminstone inte utan eftertanke och efterforskningar. Varken en fin mobb eller en ful mobb, en snobbmobb eller en svennemobb.

Med det sagt ska jag ändå erkänna att jag inte förstår tjusningen med att läsa ganska så vanliga alternativt ganska så rika människors dagboksanteckningar rakt upp och ner (det vill säga anteckningar som inte berättar mycket mer än vad som intagits till frukost och vilken vän som hållit en sällskap för dagen), samt att ett hurtigt moderatsamhälle inte är något jag önskar mig varmt och hjärtligt, så där skiljer vi oss i alla fall åt så vitt jag förstår.

Ps. När Blondinbella slog igenom var detta med bloggar om vardagsliv och mode ett relativt nytt fenomen och många höjde upprörda röster över det banala och potentiellt antifeministiska i den sortens bloggande. Blondinbella fick bära hundhuvudet eftersom hennes blogg var en av de största. Idag är Blondinbella mer rumsren och har hunnit mogna. I hennes kölvatten, så att säga, frodas nu än mer extrema och än mer hatade tjejbloggar med än mer kontroversiella budskap. Blondinbella skulle aldrig förespråka anorexia och skönhetsoperationer som en livsstil. Hon framstår nu som ett sunt alternativ och en god kvinnlig förebild med förmåga att ta för sig.
Någon jämförde en gång Linda Rosing och carolina Gynning, och menade att de stod för två olika klasser, en underklass och en finare medel/överklass. Lite samma sak kan väl sägas gälla Blondinbella kontra andra unga bloggerskor (självklart inte ALLA unga bloggerskor, i själva verket bara ett fåtal, om än ett väl omtalat sådant), där den förstnämnda gör sin grej med finess och framgång, medan den andra "går till överdrift" och till viss del lever på att bli hatad. Ds.

Ett kortare inlägg än föregående

Nu har jag suttit en stund och pysslat med designen på min blogg, vilket är ett intressant litet kapitel för sig då jag inte direkt har öga för vad som är snyggt enligt gemene man och dessutom har html-kunskaper som ligger på en helt annan nivå än de flesta i min ålder (= en lägre nivå; jag använder enbart paint).
Det är fortfarande plottrigt - jag tycker inte att typsnitten matchar varandra - men det är renare nu och just nu vill jag ha rent. Orkar inte jobba med det mer nu, jag har saker jag borde göra istället. Lunch tex (lycka att jag har en matlåda idag, hatar att hitta på något att äta när det är bråttom).
Adjö så länge.

Gör min dag

Nääe! Nu räcker det. Nu har jag suttit i nästan en timme och läst inlägg efter inlägg i den här eländiga bloggen. Eländiga, eländiga blogg.
Det har hänt så mycket sen jag sist var inne och tittade. Och jag kan inte sluta läsa, för det vore att gå miste om karamellerna, att slänga bort en halvfull godispåse.
Men jag måste! Måste lägga ifrån mig påsen och med choklad runt hela munnen gå vidare i livet och göra det jag ska istället. Även om det är svårt.

G som i g-punkt drivs av min kompis Mette och hennes kompis Maria, och det är något av det bästa internet har att erbjuda. Glöm roliga klipp på youtube, glöm intressanta dokumentärer på svtplay och glöm alla smarta krönikörer som slår näven i bordet på sina bloggar.
G som i g-punkt är som en komprimerad variant av allt detta, och lite till, och den får inte missas. Gå in och läs, eller lev i evigt mörker. Eller, i alla fall i evigt lite mindre ljus än ni kunde ha fått.

Internet ser dig

Detta med att lämna spår på internet...
Hur man alltid förmanas att tänka på sin arbetslivsmässiga image: Jag är en produkt, min uppgift är att sälja in mig själv.
Hur man vet att folk skruvar på sig om man är en den sorten som berättar allt för mycket på internet, till allmän beskådan.
Att lyfta fram enbart sitt positiva, i denna värld som inte lämnar utrymme för fel och brister, i denna värld där man är sedd överallt.

Hur som helst.
När jag googlar mitt namn, är det första som dyker upp en gammal text ur en gammal blogg: Jag skaffar mig dåliga vanor. Sover länge och är uppe länge, igår försov jag mig till lektionen (...osv).
Men jag skäms inte och skräms inte av det. Tycker mest det är lite lustigt.

Det finns annan frukt än israeliska apelsiner

Jag har skrivit ganska så mycket politiska inlägg på sistone.
Det får det ju bli stopp på nu. Herregud, det finns ju så mycket annat att berätta om här i världen! Kärlek till exempel.
Så nu har jag bestämt att jag inte ens skall snudda vid ämnet politik i hela detta inlägg.
Nej.
Just det.
Hmmm.
Shuu.
Happ.
Jaha, jaha.
Så är det.
Jodå.
Mmm.

Små barn

Klickade säkert tio gånger på "Nästa blogg"-knappen innan jag kom till en blogg som inte drevs av en mamma som bloggade om sina födslar eller små barn.
En lustig sak är hur alla föräldrar anser att just deras barn är så unika och underbara, samtidigt som de inte kan förmå sig att själva komma på ett namn på ungen. Alla småglin heter Kevin, Wilma, Noah, Alva, Elliot, Ebba, William, Agnes och Hugo. ALLA.
En annan, mindre lustig sak, är historien om alla barn som lämnades till änglamakerskor på 1780-talet, mest för att det var trendigt att göra så. Alla andra lämnade bort sina ungar. Varför inte göra likadant.

Jag kan inte sluta tänka på flockmentaliteten. Den har bitit sig fast sen flera år och gör mig mörk till sinnet. Vi är ju inte dumma i huvudet. Åtminstone vill vi inte tro det. Jag vill inte tro att människor är dumma i huvudet, men jag blir ständigt motbevisad. Jag vet inte vad jag ska tro.
Nå, det gäller väl att försöka se det vackra i tillvaron också. Men jag har en blick som ständigt söker mörker.
Nog om detta. Imorgon vill jag äta tacos.

Glitter mon amour

Blogger, som sidan numera heter, har skapat ett gäng olika bakgrundsmallar att välja och vraka mellan. Och jag får ännu en möjlighet att frossa i färg och visa på min totala brist på smak. Trots att jag redan har en header med glitter och färg vill jag envist välja en glittrig bakgrund också, för de är ju så fina!
Det hjälper inte att jag försöker kompromissa med mig själv med löfte om att byta skrivbordsbakgrund till något hysteriskt multicolorsprakande knarkmönster med extra krimskrams - när det nu finns möjlighet att mixtra med den tidigare så simpla bloggdesignen så måste möjligheten tas. Och när det nu finns så många olika mörka bakgrunder med exploderande färger och glitterregn, så vore man allt bra hårdhjärtad om man kunde motstå dem.
Tills vidare får det glittra i guld på min blogg. Då har jag ändå varit snäll. Och jag vet att det kanske inte ser hundra ut, men det får bli ett senare problem.
Lämna gärna kritik, men försök att inte vara för hård...

Forum

Min psykolog säger att jag skall söka efter forum för mina tankar.
Jag vet inte var, bara.
Min blogg är en envägskommunikation. Jag frågar men ingen svarar. Men jag har ju inget annat. Det vill säga, jag har inget forum där jag kan få svar.

Jag tror stenhårt på en logik. En slumplogik. Så som bitarna ligger har de fallit, som pärlor ur en korg som vält omkull, men någon annan lokalisering är fullkomligt omöjlig. Det som är är.

Har fått en insikt idag:
Anledningen till att dåliga människor inte ändrar på sig, är att varje liten detalj av dålighet växer till en enorm mur av skuld, som skulle ta oändligheten att bryta ner och börja om från början med. Det kan kallas lättja, för all del. Det mesta är lättja nu för tiden. Att känna sig skyldig är för all del att fly ansvar.
Det här borde jag förstås inte skriva. Jag borde vara "glad" och social istället.
Min psykolog säger att jag måste hitta ett forum för mina tankar.
Min psykolog säger att jag inte skall ta på mig skulden för allt, att vi måste acceptera att vi helt enkelt är olika. Jag är annorlunda. Som att någon, någonsin kunnat acceptera det som är annorlunda. Men jag ska inte vara negativ. Det är en hårfin gräns mellan att vara alla till lags och att ändra på sig själv. Att vara alla till lags och att vara konflikträdd. Att skämmas och att vara beredd att ändra sig. Att vara annorlunda och att vara dålig.
En hårfin gräns.

Damn you, internet!

Usch. Internet. Usch.
Jag RÅKADE komma in på en blogg, jag RÅKADE läsa ett "feministiskt" inlägg och jag RÅKADE klicka fram kommentarerna. Korkat. Jag hade ett val, men jag lät inte bli.
Kom ihåg: det är internet, det är troll, det är provokationer och trams, det är inte representativt. Det är inte jag som skall skämmas, det är de.
Usch. Usch.
Man skall undvika det som är plågsamt, har folk sagt till mig. Å andra sidan; man skall stå upp och stå ut tills man blir stark nog att klara av det, säger andra.
Jag hatar internet. Men det är väl som med livet, en jävla massa skit och skit och åter skit, men också en massa roligt och spännande och bra. Alternativet är att sluta, men det vill jag inte.

Om dagboksskrivande

I julklapp fick jag en dagbok av pappa. Den hade guldigt lås, och framsidan föreställde Esmeralda som sträckte ut en hand till Quasimodo, från Disneys film om Ringaren i Notre Dame.
På julaftons kväll hjälpte pappa mig att skriva; han skrev åt mig. Med röd bläck i skrivstil skrev han "Kära dagbok" och att vi hade ätit och öppnat klappar och pappa hade somnat ute i Friggeboden och missat tomten. Jag minns inte om jag gick på det.

Jag tyckte inte om när vuxna skrev i egenskap av mig. Jag reagerade ofta oväntat starkt emot sådana incidenter, minns en gång när vi skulle skänka en julblomma till moster Barbro, och pappa hade skrivit mitt namn på kortet. Det kunde jag omöjligt acceptera. Jag vägrade gå med på denna petitessartade förfalskning av verkligheten, och det slutade med att Barbro letade fram ett nytt litet kort som jag kunde skriva på, med mitt eget namn och min egen hand.

Senare skrev jag själv i dagboken. Det gick trögt. Jag hade redovisningsplikt och tjatade sönder mig själv med "idag gjorde jag det och det och det och det och det". Hamnade man efter en dag var det hopplöst, och med den inställningen var det lätt att tröttna. Och detta tråkiga upprapande av händelser stämde inte alls med att vuxna sa att jag hade fantasi och skrev bra.

En vän föreslog att vi skulle skriva dagbok över sommaren. Men det var viktigt att skriva intressant, med mer känslor och upplevelser än redogörelse av vad man gjort.
Jag förstod inte hur hon kunde klara av det där som jag borde kunna, jag som var den kreativa som alla sa skulle skriva, hela tiden skulle jag skriva och rita och göra alla nöjda och det värsta i världen var om jag inte gjorde bra. Och det värsta i världen var att jag inte kunde. Och det värsta i världen var att ingen förstod att allt var ett missförstånd.

I högstadiet skrev jag mycket dagbok. Det är en besvikelse att läsa dem; man vill ju gärna ha bilden av sig själv som en självstående outsider som tänkte djupare än andra. Så är det dock inte. Det är mest dåligt självförtroende, hat mot skolan och allt möjligt annat, humörssvängningar och förälskelser och vänskap.
Jag framstår som oerhört barnslig och naiv. Men det är väl så det är.
Jag vill minnas mig som ständigt tänkande och ensamvarg. Men alla människor är flera inuti. Ingen är platt.

Farmor gav mig en fin bok att rita och skriva i. Först låg den där, hos dem i barnrummet bland leksakerna. Sedan fick jag ta med den hem. Farmor hoppades att jag skulle få utlopp för min kreativitet i den fina boken.
Jag har fortfarande inte befläckat en enda sida i boken. Knappt öppnat den.
Min kreativa väg är kantrad med prestationsångest och skuld.

Första dagarna på Fridhem skrev jag dagbok. Jag skrev ner vad jag tyckte om folk i klassen. Kan inte hitta boken, kanske ligger den i Halmstad. Jag skrev lite annat också men jag minns inget nu. Fan då.
Blogga är ett annat sätt att skriva dagbok. Skillnaden är att folk kan se. Jag vill bli sedd. Jag tycker att jag är berättigad att vara bekräftelsehora när jag levt osynlig så länge.

Ett lustigt minne jag har är en gång när jag skulle sova, och plötsligt fick sådana skuldkänslor över att jag inte tyckte om paprika, att jag började gråta. Det är nåt fel på mitt empatiska system tror jag, för jag fick en överväldigande känsla av att mina föräldrar, som alltid varit så fina och bra, bad mig att äta paprika, det var det enda lilla de bad mig om. Men jag vägrade iskallt att ens smaka, och på så sätt sårade jag dem i deras innersta med min oförmåga att ens anstränga mig. Fullkomligt absurt, det insåg jag till och med själv.
Vad skulle Freud ha sagt.

Detta är en dagbok. Jag vill inte vara ointressant. Jag vill inte vara jobbig. Jag vill inte tro att jag är nåt om jag inte är nåt, och framförallt vill jag inte ha fel.
Men det enda som är viktigt är egentligen att något är viktigt för mig. Jag är en riktig, viktig människa som lever utifrån mina premisser. Det är okej.

Jag söker

Idag har jag lyssnat på ett obegripligt science fictionljud i en av Malmös ungdomsmottagningars telefonsvarare. Fick inte tag på någon alls fast jag ringde både hit och dit i Skåne län. Sara hade hjälpt mig att vaska fram numren jag skulle ringa (folk brukar hjälpa mig med saker eftersom det inte blir av om jag ska göra det själv. Inte för att jag inte kan - jag menar, man kan bara inte inte kunna saker som alla kan - jag bara låter bli för att jag blir inte klok på det. Jag blir nervös, olustig och därmed lat och feg.) och jag ringde själv, trygg i tanken att närhelst man söker psykiatrisk vård, så måste acceptansen för patienter som verkar vara helt dumma i huvudet, vara betydligt större än i andra sammanhang.

Ja, så jag ringer efter något slags kurator eller liknande nu - och det är ett faktum att flera i min klass redan har gått till olika sådana här i Skåne, det är något man kan prata högt om utan att mötas av oförstånd och skepsism.
Så jag har valt att vara en bortskämd, självömkande svennefjolla som inte orkar göra något med mitt eget liv utan istället harvar runt hos olika psykologer och söker bekräftelse genom att låtsas vara svår och speciell.
Nu kommer en tragisk sak: ovanstående ramsa är inte så mycket en ironisk drift med vissa aggrons misantropiska syn på dagens samhällsmedborgare, som min egen föraktfulla syn på mig själv. Vilket förstås ger mig en liknande attityd gentemot andra människor, om än mildare, mer saklig och funderande i dessa fall.

Skall jag söka hjälp, har jag frågat mig själv? Varför? Jo, jag har mina skäl, faktiskt; självföraktet är ett av dem, och jag resonerar till min fördel som så att jag om någon borde, om det vore möjligt, kunna läka mig själv. Om jag då inte lyckas med det så måste väl en just för ändamålet utbildad samhällsmedborgare kunna anlitas för att göra mig till en bättre människa?

Varför skall jag nödvändigtvis dravla med det här nu då. Jag bryter mitt löfte till bloggen om att upprätthålla en optimistisk och cencuerad ton - inte göra misstaget att släppa demonerna fria i detta mitt fönster ut mot världen.

Hur som helst fick jag inget napp idag och får försöka på nytt igen.
Jag mår bra, jag trivs med mina vänner och livet, jag är glad och har energi, MEN - jag behöver ett auktoritärt stöd i livet och någon att bolla med som har betalt för att ge respons på mina mörkaste sidor.
Och kanske vill jag bara göra mig märkvärdig; men är det en anklagelse att kasta på någon som saknar grepp om sin egen essens och febrilt söker efter en kontext?

Nej, så tig då, mitt eländigt cyniska jag, ty du är för ingen av oss till nytta.

Snömos

Nu har jag precis lärt mig själv hur jag lägger in wiki:slumpartikel som bokmärke (det var inte så svårt att räkna ut). Känns bra.

Brist på inspiration. Jag tror det kan bero på att jag vantrivs med mig själv idag, om man får säga så. Det tar fokus ifrån saker, låser den kreativa dörren för mig. Jag når inte in i andra världar när jag saknar tron på dem (det är lite som att det dör en älva varje gång ett barn säger "jag tror inte på älvor... alltså, principen om att allt finns, bara man tror på det, men tror man inte så dör det), och jag kan förstås inte tro på min egen fantasi om jag överhuvudtaget hyser misstro till hela mig.

Nu är det väl inte så illa som det låter... Alla har en dålig dag, inte sant?
Jag skulle behöva prata igenom mig själv med någon eftersom jag bara blir mer och mer frustrerad över mina (objektivt) dåliga sidor och inte vet vad jag skall göra med dem. Det tar på krafterna att ha en dålig karaktär, när man vet att man kunde ha haft en bra... Det är ett moment 22 dessutom. Jag hade kunnat bryta mig fri från mina dåliga sidor, om det inte vore för mina dåliga sidor.

Jag tillhör evolutionens överblivna... Fast så får man inte säga. Alla är lika mycket värda (vilket för oss in på en intressant diskussion om det odiskutabla människovärdet, som jag inte tänker föra här och nu, eller ens någonsin. "Låt proffesorerna utreda, de har betalt").

Detta var trevligt att skriva.
Texten i inlägget här nedanför är för övrigt en text jag skrev nyss, så att ingen misstar det för ett kufiskt dagboksinlägg eller liknande.

Håll i hatten i snöstormen. Nu ska jag skriva vidare, om det går.

Om att våga filosofera

Jag hade en ambition när jag startade den här bloggen, om att den skulle vara fri från mina deppigare sidor, mina dystrare tankar och den förvirring som stundtals råder inom mig.
Men det är faktiskt inte helt lätt att dra gränsen mellan vad som är okej och inte okej (enligt mig själv) att publicera. För ett tag sen tog jag bort två inlägg som jag skrivit i all hast och som visade för mycket av min... öh, svärta. Det känns bra, jag vill göra detta till en positiv sida.

Frågan är om mina mer filosofiska resonemang faktiskt hör hemma här? Av erfarenhet vet jag att jag lätt trasslar in mig samt tappar bort mig och hamnar i nåt slags nihilistiskt träsk där verklighetens premisser liksom har uppluckrats och då mår jag dåligt - därför försöker jag undvika att skriva om för djupa saker.
Samtidigt är det en del av mig, en stor del av mig, det känns fel att på något sätt försöka motarbeta något som kanske skulle kunna bli bra om jag klarade av att hantera det bättre.
Jag är därför envist besluten om att hitta ett sätt att leva med mitt behov av att analysera allt så att det ändå blir en positiv och spännande upplevelse istället för overklighetskänslor och inre kaos.

Detta om detta.

Svårmod i en ny skepnad

Jag tycker att det börjar ta sig i min blogg, och även om jag lovade no heavy shit här och förra inlägget lutade mer åt det hållet, så vill jag få ur mig ännu mer funderingar kring saker man kan bli ledsen och rädd av.
Det är nämligen så att jag tänker väldigt mycket. Och eftersom jag även behandlar, eller iallafall snuddar vid, politiska värderingar, samt uttrycker ganska tydligt vad jag menar, så är det här helt godkänt i mina ögon. Förr skrev jag ju abstrakta långa texter som lindade in allt ångestartat i dramatiska metaforer. Icke nu längre. Nu berättar jag utförligt om vad som gör mig ledsen eller orolig och det tycker jag att jag måste få göra annars vill jag inte vara med.
Slut på ursäkt.

Barnsligt enkelt

Nu har jag grejat och jobbat länge för att få min vilja fram. Nu är bloggen svart, och texten är grön, och min discokula är på plats. Jag är tills vidare-nöjd. Det är ungefär så här jag vill ha det, och jag vill envist göra det på mitt sätt och det skall vara enkelt och barnsligt, inte vuxet och utmanande och avancerat och krävande, för sånt blir jag bara deprimerad av.
Först skapade jag ett konto på blogg.se, men det sög hårt och jag började nästan lipa, för de förutsatte visst att man skulle ha ett brinnande intresse för webbdesign och kunna koderna, vilket jag inte har och kan.
Icke så på blogspot, här var det barnsligt enkelt, precis som jag gillar det. Klicka i rutor med färger och se vad som händer. Till och med en femåring kan förstå, alltså förstår jag och behöver inte känna mig efterbliven. Uppskattas!
I min nya blogg tänker jag skriva mycket sådant som jag inte skrev i den förra, eller, det är egentligen enklare att förklara vad den inte kommer att innehålla.
Den kommer - om jag kan hålla det löftet - inte att innehålla mina djupaste grubblerier och svartaste tankar. Det här kommer att vara en blogg som jag kan berätta om för folk utan att skämmas och vara rädd att såra. Bravo.
Nog för mig ikväll. Buenas Noches allihopa.