måndag 31 oktober 2011

Fegisar

Läst på facebook: "Jag har insett att segrar och nederlag hör livet till för alla människor, utom för de fega, för de varken förlorar eller vinner."

Så himla sant!
Jag har dessutom inside information fegisar. De vill inte vinna. Det är lika läskigt att lyckas med saker som att misslyckas, om inte läskigare. Så nej tack, inga segrar och nederlag för mig. Jag nöjer mig med att läsa en bok.

söndag 30 oktober 2011

Allt om min mun

Jag har problem med min mun.
Tungan blir sträv av att dricka vatten men värre om jag inte dricker. Muntorrhet. Jag vet inte var jag har mina tabletter mot det och jag har inte köpt nya.
Jag vaknar på morgnarna och det nästan knastrar när jag öppnar käften. Dessutom har mina läppar under natten börjat frätas upp, motsägelsefullt nog. Jag hittar slamsor av hud mellan dem, mjuka, slemliknande slamsor.

Jag borde använda alla produkter jag har köpt för min mun. Det har inte blivit av bara. "Världens godaste andedräkt" använder jag för speciella tillfällen, och det finns inte så många speciella tillfällen i mitt liv. Tandtråden ligger framme men jag tänker varje kväll och varje morgon att nästa gång.
Zink-tabletterna har jag i köket. Ibland tar jag en för att tillfälligt döva torrheten. Inte för att de hjälper mot muntorrhet men de kan täcka över problemen så länge de varar.

Andra problem jag har är att mungiporna spricker. En i taget, det är vänligt av dem. Det är inget stort problem. Det gör ont första tuggan, men sen är det som att det tröttnar på att göra ont och vänjer sig. Såret går upp, sen är det inte mer med det.
Jag använder väldigt mycket cerat. Det heter cerat. Cerat från hälsokostaffären.

Andra problem jag har är att min tunga är kortare än normalt. Jag har opererat min tunga. Ett snitt undertill. Jag svimmade. Den är fortfarande kortare än normalt - efter en operation. Det händer att jag möter folk som har samma problem. Jag minns inte vad vi säger till varandra, konstigt nog. Jag kanske minns fel, jag kanske aldrig har mött någon. Men jag har mött människor som kan stå på tå med tårna vikta inåt, som jag. De är inte lika roliga att möta som de som inte kan det och tycker att det ser fruktansvärt ut.

Andra problem jag har med min mun är att jag är rädd att käken ska hoppa ur led när jag gäspar. Jag förstår inte vad det är att vara rädd för egentligen. Skulle den nu hoppa ur led och inte gå att stänga lär det knappast vara en fara för mitt liv. En läkare hade fått titta på mig och slå till mig i huvudet så att gapet stängde sig igen.
Men det är något skrämmande över att ha munnen öppen. Jag är ovan vid det. Det skulle kännas så naket. Jag skulle nog hellre gå med rumpan bar än att låta folk titta in i min mun. Jag skäms över min mun. Jag vet att den luktar illa och den tillhör dessutom mitt huvud. Ingenting är så privat som det.

Andra problem jag har är mina visdomständer. Men det är mer än ett halvår sen de verkligen var ett problem. Då när jag fick ta penicillin. Det var verkligen obehagligt att ta de där stora tabletterna två gånger dagligen. Jag fick så ont i min magmun. Tröstdrack proviva och var rädd för smärtan.
Nu är de inga problem längre - tänderna. De blöder varje dag, vid tandborstning. jag har inget emot det.
Det händer alltmer sällan att matrester fastnar och sedan gör ont när jag har käken sluten. Då kan man inte kalla det ett problem. De kanske rentav växer till sig och anpassar sig. Vi är inte fiender.
Det kostar mig en månadslön att dra ut dem.

Jag kanske borde gå till en läkare angående muntorrheten. Jag har googlat vitaminbrist men inte hittat något. Jag hoppas att de inte hittar något. Jag vill inte behöva lägga om min kost. En vacker dag kanske, men inte nu.

Ps. När jag var liten störde jag mig på att min alltid såg ut som att jag smålog lite. Nu för tiden är jag mer bekymrad över att jag ser så förbaskat bekymrad ut hela tiden. Ds.

lördag 29 oktober 2011

Stolthet och förfall

När jag var liten var jag stolt över två saker.

Ett: Jag fick inte lika ont av saker som andra fick. Eller, jag visade det inte. Inte för att jag speciellt ofta utsattes för våld; jag var en modest liten människa som det inte fanns någon direkt anledning att känna sig provocerad av, i alla fall inte som kille, och alla vet ju att det är killarna som står för våldet och tjejerna för onda blickar och elakt prat. Till exempel om man gör misstaget att sitta naken på bänken i omklädningsrummet (= äckligt).

Men, om någon nu utsatte mig för någon form av omild fysisk behandling, så var jag inte den som visade mig svag i första taget. Jag vet inte om jag helt enkelt inte fattade att det förväntades av mig att jag skulle låtsas ha högre smärttröskel än en genomsnittlig kille eftersom jag var tjej. Eller om jag inte begrep kopplingen mellan att känna smärta och att signalera smärta till omvärlden.
Men jag vet att en fröken brände mitt finger med ett strykjärn, att en häst nafsade mig i armen (det gjorde skitont och jag fick ett stort blåmärke) och att en kille i klassen brukade slå mig. (Jag brukade nypas tillbaka. Han sa att jag var den värsta tjejen och att han var rädd för mig.) Ingen av de gångerna visade jag med en min att det gjorde ont.

Den andra saken jag var stolt över var att jag inte grät när jag tittade på sorgliga filmer. Det fick ett abrupt slut när jag såg Titanic på bio. Jag lämnade biosalongen med en ynklig tår i ögonvrån, ytterst besviken över att jag gråtit + lite kär i Jack.
På senare år har jag gråtit till många filmer och när jag ser Titanic kan jag vara smådeppig i flera dagar. Jag har blivit en mes.

torsdag 27 oktober 2011

Lustiga ord

- Goddag, jag skulle vilja köpa en offerkofta.
- Det går bra. Någon speciell färg?
- Jag vet inte... Vad tror ni passar mig bäst?
- Vi har en modell som är väldigt populär här borta. Den finns i lila, blå och grön. Jag skulle nog säga att grönt går bra till era ögon.
- Kanske det... Jag tycker den ser lite tajt ut.
- Du får gärna prova den och se hur den känns på. Materialet går ju att töja ut.
- Tack så mycket. Jo, den känns bra faktiskt. Det här känns som jag.
- Ja, det gäller ju att hitta rätt och det är inte så lätt alltid. Men det där är verkligen du.
- Jag tror tar den. Vad kostar den?
- Den kostar att du aldrig mer får uttala dig om någonting eller ha en åsikt samt att du automatiskt har fel om du gör det.
- Det tycker jag nog var lite dyrt.
- Jo, men har du ingen kofta så får du gå och frysa. Det börjar bli kallt ute.
- Jo, det är ju sant. Okej då, jag tar den.

tisdag 18 oktober 2011

Konsten att skapa jordnötssås

Jag fortsätter slå alla med häpnad i min kokkonst.
Nåväl. Saken är att den del av hjärnan som hittar på nya idéer i köket på sistone förkrympt och nästan försvunnit, men nu tycks den vara på återväxt. Igår gjorde jag jordnötssås. I frysen hade jag tzai-spett som bara är att steka på lite, och så kokade jag ris. Inga konstigheter. Alla vet hur man gör (om inte: läs på förpackning).

Men, jordnötssåsen visade sig vara lite klurigare än jag tänkt. I internets stora flora av recept gick det inte att hitta något som inte krävde ingefära, kokosmjölk, fisksås, vitlök (jag har ingen vitlök hemma, jag vet att det är sjukt men nu är det så) eller annat mojs som inte fanns att tillgå.
Så jag gjorde på måfå.

Då gjorde jag som så att jag värmde upp fem skedar jordnötssmör tillsammans med lagom mängd grädde. Det blev supertjockt. Jag spädde ut med mer grädde (har mot bättre vetande köpt en jätteförpackning med grädde som måste användas inom fem dagar). Sen spädde jag ut med mjölk.
(Och när jag säger grädde och mjölk så menar jag ju havregrädde och sojamjölk, inget annat.)
Jag gjorde såsen lite brunare med en liten klick soja. Jag hade också i ungefär två deciliter sweet chili-sås. Ja, det var väl ungefär det. Inte så mycket mer. Jo, jag hade i lite buljong och vatten samt lite spiskummin men det tror jag såsen hade klarat sig minst lika bra utan.

Så enkelt va!

Jag bifogar, som ni ser, en bild från jordnötssåsen och en från kalopsen, som fick min sambo fotografen att sucka och fråga om jag inte lärt mig något av honom. Nej, det har jag inte.

måndag 17 oktober 2011

Dagens höhöhö

Och nu blir det en rolig historia:

Ett äldre par bestämde sig för att lämna den kalla Norden och åka på semester till Medelhavet. Mannen reste ner några dagar tidigare, och när han checkade in på hotellet erbjöds han gratis användande av internet på rummet. Han bestämde sig för att skicka ett mejl till hustrun, men ovan datoranvändare som han var så råkade han skriva fel i mejladressen, och meddelandet kom till en helt annan kvinna. Kvinnan som tog emot mejlet hade nyligen kommit hem från sin mans begravning och till sin bestörtning fick hon läsa det här:

"Hej älskling, nu är jag framme!
Du kanske blir förvånad att få höra av mig på det här sättet, men när jag kom hit så upptäckte jag att det fanns både dator och internet att använda för att kontakta vänner och familj. Det var väl trevligt?
Jag ser fram emot att träffa dig när du kommer hit imorgon! Hoppas du får en trevlig resa.
Ps. Det är verkligen hett här nere!"

söndag 16 oktober 2011

Receptakuten

Kalops!

Jag började med att hacka en och en halv lök som jag stekte i en sked smör i min järngryta.
Sen tärnade jag en liten kålrot och skivade tre morötter. Detta stekte jag en stund, innan jag hällde på en buljongtärning, lite vatten och lite grädde (något som känns lagom). Jag hade även i sojasås och kryddpeppar. Lagerblad hade jag inga hemma. Två skedar mjöl använde jag för att tjocka till lite.
Sen lät jag det koka. Och skalade och kokade potatis till. Helt enkelt.
Sist hällde jag i kikärtor. Det blev asbra.

fredag 14 oktober 2011

Happy, happy och existensberättigandet

Nyutkomna skilsmässoantologin "Happy, happy" har väckt reaktioner liknande de man får vid uppmärksammandet av hbt-personers situation, tjatandet om kvinnors underläge eller utbytandet av Kinapuffarnas maskot: "ska det verkligen vara nödvändigt det?"

"Happy, happy" är alltså en samling texter om några svenska (kända) kvinnors verkliga erfarenheter av att genomgå en skilsmässa och komma ut på andra sidan som en gladare och piggare människa.
I denna tid av självhjälpshysteri borde det kanske inte vara något konstigt att skriva en sådan bok, men reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Boken har kallats ytlig, egoistisk och onödig.

Att Maria Sveland, feministisk författare och debattör som själv kallar sig "bitterfitta", är en av de som ligger bakom boken sticker säkert i ett och annat öga. Men det är inte hela förklaringen. Att boken bara rymmer kvinnors erfarenheter och ingen man kommer till tals provocerar förstås, men det är inte där skon klämmer. Den stora skavsårsblåsan är själva ämnet för boken: en lyckad skilsmässa. Att ta sig rätten att känna glädje efter att ha "misslyckats" med formulär 1A i livet.

Ilskan över "Happy, happy" har på sina håll ursäktats med att boken är totalt onödig, eftersom det är var och ens rätt och ensak att skilja sig om den vill. Måste man verkligen skriva en bok om hur kul det är att skilja sig?
Självklart är det inte sant att boken är "onödig". Folk hade inte rasat över att någon eller några skrivit en bok som inte är livsviktig att ha i bokhyllan. I så fall hade det blivit folkstorm varenda gång en ny deckare placerats ut på bestsellerhyllan.

Jag ska förklara varför jag liknar stormen kring "Happy, happy" vid densamma runt Kinapuffar, hbt och kvinnokamp:
Liksom en icke-asiat har svårt att sätta sig in i hur det känns att ständigt mötas av nidbilder som den på Kinapuffpåsen, och likt en heterosexuell inte begriper varför bögarna går runt och tjoar år efter år när de till och med får gifta sig i kyrkan nu för tiden, så är det svårt för människor i lyckliga äktenskap att lämna plats åt samtal om olyckliga äktenskap och skilsmässans potential. Det är som att vi tror att det bara finns utrymme för en livsstil i vårt samhälle, och varje gång en minoritet tar sig ton och kräver sin rätt att få vara med så hotas vår rätt att få leva våra liv på våra vanliga sätt.

Som att för varje kändis som kommer ut som homosexuell så blir förmågan att gilla folk av motsatt kön mer och mer pervers. Som att för varje skämt om kineser och negrer som kritiseras så krymper rätten att få vara vit i nyllet.
Som att varje gång någon erkänner att skilsmässan blev en räddning, så tar ens eget äktenskap ett steg närmre avgrunden. Som att det nödvändigtvis måste vara bu eller bä, som att vi inte kan leva i harmoni och acceptera varandras val.
Som att alla århundraden av förtryck och främlingsförakt nu ska vända sig emot oss och göra oss "vanliga" till de nya slavarna.

Det talas ofta om att politiken inte ska ta sig in i folks privatliv, inte bestämma hur vi lever tillsammans i familjen. Man ska till exempel inte skriva "hurtiga" böcker som "propagerar" för ett allt för lättvindigt uttagande av skilsmässa.
Som om vi idag befann oss i ett drömsamhälle där och var och en var fri att göra sina val, men att höjda röster propsade för att deras udda livsstil skall upphöjas till allmän regel och norm. Klassisk kristdemokratsretorik.
För jag har aldrig hört en homosexuell säga att alla måste leva samkönat. Jag har aldrig hört en transa påstå att det är äckligt och perverst med män som klär sig i kostym och slips. Jag har aldrig hört någon propagera för strikta regler kring hur heterosexuella och till synes normala människor ska få skaffa barn. Jag har aldrig hört en barnlös vuxen oja sig över familjer som haft olyckan att gå genom livet med småungar i släptåg. Jag har aldrig hört någon kalla ett bröllop för ett misslyckande, eller en lycklig tvåsamhet för lättja och egoism.

Men jag har hört motsatsen. Många gånger.

Så är det då så konstigt att det skrivs böcker för att ge upprättelse till de som väljer en annan väg, de som hamnar utanför, som kämpar sig fram på stigar som inte vore hälften så besvärliga om inte de "vanliga" stod bredvid och buade ut dem?

Och framförallt: är det verkligen onödigt?

måndag 10 oktober 2011

Min musikaliska sida (unknown until now)

Jag försöker förtvivlat få ordning på mitt skrivbord (på datorn alltså, IRL har jag inget skrivbord, jag hänger där jag får plats). Det är saker överallt. Bilder jag tagit själv eller snott från internet, dokument jag har skrivit och döpt till obegripliga titlar, webcam-inspelningar (låtar jag gjort alltså, inget snusk) och anteckningar. Puh. Andas lugnt.
Nu försöker jag skapa struktur bland mina låtar. Målet är att hitta alla gamla skapelser och döpa dem till logiska namn så att varje inspelad låt har ett dokument med låttext som heter samma sak. Smart va.

Jag lyssnar igenom lite gammal skit och tänker att det är ju attans vad bra det är. Ja, det är ju inte några musikala under, men ändå bra för att vara så amatörmässigt. Det låter helt okej, och texterna är rätt schyssta (när 99% av alla låtar man hör har texter av typen "I love you baby don't go" krävs det inte så mycket för att känna sig som Einstein i låttexternas värld). Så atteh.
Jag borde göra något av detta. Har förresten tagit upp en låt jag skrev för flera år sen och mirakulöst minns både text och melodi till, och skrivit ett stick! Tjohej.

söndag 9 oktober 2011

En liten rapport.

Det har hänt en del.
Haha. Låter som att mitt liv förändrats på det stora. Jag menar bara precis vad jag säger: en och annan sak har försiggått i min tillvaro.
Jag vill dela med mig lite av några händelser som jag tycker har varit intressanta.

Igår var jag på överraskningskalas. Min farbror var sextio år och det var en hel del folk, tårta och musik. Jag hörde Incestvisa för första gången. Hundarna lekte som galna i timmar. Vackert. Jag gav bort några av mina många pås-klämmor (nån present måste man ju ha).
När folk frågade hur jag mådde sa jag "bra" och det kändes inte ett dugg som att ljuga. Det var skönt. Jag mådde faktiskt bra helt enkelt. Nu vill jag förtydliga att jag inte brukar gå runt och må uselt, det är bara det att den där frågan besvärar mig alltid annars.

På vägen hem var det jag som körde. Jag är rätt bra på det där. Snart ska jag börja på körskola. Vi tog upp en liftare. Han kom från Tyskland och hade inte sett några älgar, däremot björnspår i en trädstam. Han var vegetarian och gillade att yoga vid sjöar, spela didgeridoo och tälta i minusgrader. Typiskt backpackare och liftare va! Trevlig kille.
Killen fick sitta bak med hunden Harry, i sätet där bältet inte fungerar. Efter halva körandet plockade jag fram och satte på mig mina glasögon. Pappa förklarade på engelska att jag är halvblind utan dem. Haha! Nej. Jag fick förklara mig.
Vilket äventyr va.

Jag vill även berätta att jag den senaste veckan har lagt mycket av min tid på att läsa böcker. Det är lite av en hobby, kan man säga. Eller kanske meningen med livet, om man vill vara sån. Den tid jag i vanliga fall lägger på att söka jobb... Jobbsökandet har känts otroligt avlägset och ointressant på sistone, jag tror det beror på att jag bestämt vad jag ska göra till våren och hunnit gå på två arbetsintervjuer på en vecka. Jag hoppas hårt på dessa och att de ska rädda mig från hopplösheten, sysslolösheten, meningslösheten, värdelösheten, oerfarenheten, pengalösheten samt såklart tvånget att skriva hurtiga brev om min egen fejkade förträfflighet till människor som får femtio likadana brev om dagen och därför aldrig väljer just mig.

Så är läget. Jag återkommer när jag har något på hjärtat.

torsdag 6 oktober 2011

En manual till vuxenlivet

Det är ultimat om du kan ingå äktenskap med en person av motsatt kön och med denne alstra mellan ett och fyra barn. Om detta ej är möjligt, är det bra om du ändå uppskattar närvaron av barn och aktivt söker efter en kärlekspartner.

Det är nödvändigt att du har ett arbete, helst ett heltidsarbete, i andra hand 75% eller liknande. Om du inte har ett arbete bör du genast skaffa ett.

Det är ultimat om du bor i ett hus som du äger tillsammans med make/maka.

Det är bra om du har ett fritidsintresse, och ultimat om detta sammanfaller med dina vänner/arbetskollegors intressen. Undvik att ha intressen som skiljer ut sig och tar för mycket av din tid.

Det är bra om du kan ha en sexualitet som passar in på kvällstidningens sexfrågespalt, vilket innebär att du uppskattar ett trevligt förspel och om du är kvinna vill ha lite mindre sex än om du är man.

Det är bra om du kan undvika att försjunka i filosofiska funderingar eller grubbla över livsfrågor.

Det är bra om du kan klä dig strömlinjeformat och även anpassa frisyr, hårfärg och accessoarer till rådande åldersnorm.

Det är ultimat om du är frisk och lagom hälsosam. Om du är fysiskt sjuk är det bra om du håller på med yoga och positivt tänkande. Om du är psykiskt sjuk är det inte bra. Inte alls bra. Försök att vara så diskret som möjligt.

Det är bra om du äter normal mat men är villig att prova på nya spännande rätter. Det gör inget om du inte vill smaka grillade insekter, men det är problematiskt om du får för dig att inte äta vanligt hederligt kött.

Det är bra om du har ett politiskt engagemang som sträcker sig till en diskussion över köksbordet nån gång då och då. Det är inte önskvärt att ditt politiska engagemang går till överdrift och börjar påverka ditt vardagsliv och din omgivning. Det är bra om du identifierar samhällsproblem utifrån vad du läser i kvällstidningen, så att alla kan enas om att pedofiler som klär sig i nylonstrumpbyxor och slaktar söta djur medan de langar knark till cancersjuka adopterade barn borde bekämpas med alla medel.

Det är bra om din livsfilosofi kan sammanfattas i bevingade uttryck som "Det får väl ändå finnas gränser".

Det är bra om du tittar på tv-program som handlar om matlagning, inredning och liknande. Det är önskvärt att ditt tittande sker under kvällar, inte under dagtid och på natten. Du bör undvika att titta på barnprogram eller animerat; även om det animerade utger sig för att vara riktat till vuxna så är det ju animerat, och animerat är barnsligt.

Det är bra om du tycker om att njuta av en god bok ibland, men inte för ofta. Den goda boken bör vara en deckare, en humoristisk betraktelse över vuxenlivet eller en snyftare som baseras på en verklig händelse. Det är inte bra om du läser barn- och ungdomslitteratur, serier eller lyrik.

Det är ultimat att du kan hantera ditt hushåll och hålla rent och fräscht. Den kan vara okej att ha städerska med hänvisning till livspusslet, om ni är en familj.

onsdag 5 oktober 2011

Jag har läst Pojkarna

De tre knappt tonåriga flickorna Kim, Bella och Momo har sin vänskap som skydd mot den orättvisa omvärlden. I skolan finns tafsande pojkhänder och förnedrande underläge, hemma ovetande och frånvarande föräldrar. Men Bellas växthus är en frizon, en trygg mötesplats som sjuder av liv. Och det är där det händer. De tre smakar nektar från en alldeles speciell, okänd blomma, och förvandlas för en natt till något helt annat.
För Bella och Momo är det en intressant erfarenhet, men för Kim, som också är berättarjaget, är det något mer. Det blir en besatthet, det blir hennes liv. En ny värld öppnar sig och inte minst en ny Kim, som långsamt tränger bort den hon var förut.
"Pojkarna" är en både spännande och djupt poetisk roman som kan, och bör, läsas av både ungdomar och vuxna. Den väcker frågor och tankar, den vänder och vrider modigt på begrepp och verklighet. Här finns många sidor och infallsvinklar men inga enkla svar.
Jessica Schiefauer lämnar konsekvent vardagslivet åt sidan och fördjupar sig i natten och det andra livet. I några få stycken avhandlas hemförhållanden och plågsamma gymnastiklektioner, men mer än så behövs inte. Det är inte verkligheten som är det viktiga utan det som tar vid där den slutar. Det drömlika, det som är otroligt, magiskt och annorlunda.
"Pojkarna" kan ses som en fantastisk saga, men också som en elegi över vuxendomens intrång i barnets kropp och tillvaro. Den kan fungera som en stridsskrift mot orättvisor eller som en berättelse om att hitta och förlora sig själv. Kanske bäst som allt detta på en och samma gång.