En nyans av henne

Vad ska man tro om sexualiteten?
Jag vill tro att den är mixad. Det är den ju. Idag vet vi det. Vi har bögar och högar och lesbianer och polygamer och swingers och ingentingers.
Ändå finns det en majoritet och en tanke om en majoritet som räknas och går att räknas ut. Vi räknar ständigt på den. Vad vill kvinnor ha? frågar vi oss. Kvinnorna är alla en och samma person och det gäller att förstå hennes mysterium för att komma åt skatten.
Och vad vill män ha? Kvinnor. Det är enkelt.
Kvinnor är inte enkla. Kvinnor är svåra. Som det anstår ett revben.
Med sexboken "Femtio nyanser av honom" (som den heter på svenska) har den kvinnliga författaren E L James sålt så inihelsikke att det är rent otroligt att begripa. På väldigt kort tid dessutom. Vem är det som läser? Och hur ska man tolka bokens popularitet?
Om boken handlar om en dominant man och en undergiven kvinna är det förvånansvärt likt en random porrfilm. Här finns en kärlekshistoria också, men rollerna och spelet är sig likt. Vad vill hon?
Vad vill han - knulla.
Hon vill bli styrd. Ledsagad. Bestämd över. Slippa ta ansvaret och slippa vara den starka. Är det ovana? Eller en naturlig ofallenhet?

Boken är en fantasi. Författaren har själv sagt det. 
I verkligheten är det mycket med det jordiska. Men i fantasin kan superman rädda världen och fixa orgasmer utan att man själv behöver anstränga sig. Det är värt smärtan för att slippa styra.
Därför fantasi.

Men röster höjs för att avslöja vad kvinnor vill ha. Detta är vad kvinnor vill ha. Rika män i kostym. Mystiska män med pondus.
Aldrig mer en velourman som stannar hemma med barnen. Hellre en öm smäll på käften.
Naturen har bestämt...
Men är det verklighet, eller fantasi? Och kommer fantasierna inifrån eller utifrån?
Författaren har själv sagt att det vore ett helvete att leva med mannen i boken. Det är ett påhitt, en dröm, något som inte håller för att överföras till verklighet.
Ändå... Fantasin jagar verkligheten, och verkligheten jagar fantasin.Vad kan vi ta med oss från boken till vår vardag? Finns det någonting alls värt att fästa sig vid?

Ständigt frågan om vad kvinnor vill ha. Ständigt filmer och böcker som ska svara på frågan, ständigt mystiska män. Ständigt fiktiva replikskiften där luften vibrerar mellan ett i hemlighet älskande par. Han för och hon följer. Hon trånar, men väntar, han styr.
Ständigt samma visa. Ständigt samma bild. Är detta våra innersta drömmar? Hennes drömmar? Vad är hans dröm? Knulla.
Hon vill bli tagen med storm. Hon vill släppa allt och falla.
Han vill knulla.
Hon läser en sexroman. Han ser en porrfilm.
Hon lär sig. Han lär sig. Vem började? Varför får vi aldrig se något nytt? Är det bevis i sig för att det bara finns en sorts kvinna och en sorts man? Den trånande och den knullande.

Jag abdikerar. Igen.

"Enjoy your period - always!"

Jag försöker och försöker räkna men är nog för trött för jag har kommit fram till tre olika resultat nu.
Får be nån om hjälp för att komma fram till rätt svar.

Jag tänkte nämligen på det här med att män generellt dör tidigare än kvinnor. Kvinnor lever längre än män, vilket ju är orättvist. Men så grunnar jag vidare på det här med hur mycket av den här extra levnadstiden som försvinner bort i menssmärtor med tillhörande sjukskrivning, kräkningar och annat skoj.

Så, där var jag, mitt i mina beräkningar för att drämma till med ett bittert mensgnälligt svar på varför män inte lever lika länge som kvinnor. Men jag är förvirrad. Jag har spytt hela morgonen och svimmat några gånger och har ingen matlust, så hjärnan pallar inte trycket just nu. Får återkomma med mina spekulativa siffror en annan gång.

Kram och puss från bitterfittan and the evil ovarys.

Bättre en skiva i handen än tiotusen i rymden. Kanske.

Jag sitter och lyssnar på min nya skiva som jag har köpt begagnad. Det var evigheter sen jag senast köpte en skiva, men jag är kluven inför det här med digital musik vs fysiska album.
Å ena sidan är det praktiskt, bekvämt och lättillgängligt att sätta igång exempelvis spotify och bläddra runt bland miljoners låtar, vilken som helst när som helst (nästan) utan att betala ett öre. Det är ju rätt fantastiskt.
Den fysiska skivans tid verkar rinna ut och det är ju faktiskt så att för miljöns del är det toppen att ha allt komprimerat i datorlådan istället för hela den här skivtillverkningen som tydligen kräver enorma mängder vatten och på många andra sätt också är skadlig och krävande.

Men.
Jag är en samlare. Jag har samlat på skivor hela tonåren, så där som man gör - jag menar gjorde, jag är kanske den sista generationen som gjorde det - och tyckte om att fundera över vilken som skulle bli nästa inköp och att då och då sortera alla album efter färg eller namn eller år, bara för skojs skull. Det där har liksom avstannat helt nu när allt går att hitta ett musklick bort.
Men det är inte allt.
Jag tycker att mitt musiklyssnande har både förbättrats och försämrats i och med internets genomslag. Förbättrats för att jag kan plocka fram vad jag vill, efter humör. Det finns inga begränsningar. Känner jag plötsligt för att lyssna på något som jag i vanliga fall skyr som pesten, så finns det där för mig utan att jag behöver kila iväg till skivaffären och lägga pengar på något jag kanske bara vill ha en enda gång.
Dessutom: är jag nyfiken på ett band eller en artist kan jag riskfritt kolla upp denne utan att betala eller införskaffa något (no strings attached liksom). Jag var även tidigare noga med att kolla upp artisten jag eventuellt ville köpa en skiva med, för att se om jag verkligen skulle tycka om det eller om det var bortkastade pengar. Internet har ju funnits länge och förr kunde jag kanske googla mig fram till något slags provlyssning.
Nu är det inte längre lönt att ta nästa steg och utföra själva köpet, eftersom musiken finns GRATIS på datorn.

Det här leder dock till att jag på något sätt får ett mycket ytligare förhållande till musiken jag lyssnar på. Om varje skiva var en ny vän i mitt liv, vissa kärare än andra, blir musiken nu mest en väldig massa one night stands. Möjligtvis ett gäng kk:s. Det är liksom svårt att uppnå den där nära relationen till musiken när jag när som helst, utan att behöva röra på mig, kan överge en låt för en annan.
Jag minns att jag tyckte att kasettband och vinyl var fascinerande på så sätt att det inte fanns en enkel framåt-knapp, så som det fanns för cd. Man kunde då inte enkelt byta låt när man tröttnat på en, utan blev "tvungen" att lyssna igenom hela albumet. Och jag tyckte det var något värdefullt i det.
Nu tappar jag liksom tålamodet. Det blir inga bra relationer, musiken är så underordnad mig och jag kan göra precis vad jag vill med den. Jag tycker inte riktigt om det.

Dessutom saknar jag att kunna bläddra i det lilla häftet, som hos vissa skivor har låttexter, vackra bilder eller på annat sätt förhöjer upplevelsen.

Nåväl. Nu har jag köpt en skiva för första gången på väldigt länge. Och kanske sista gången, det vet jag inte.
Det blev Belle & Sebastians "Push Barman To Open Old Wounds". Deras skivor vill jag fortfarande ha. Bara för att. Det är ju ändå mitt favoritband. Och jag är en materialist. En sån som ibland utvecklar någon form av relationer till materiella ting.

Frihet under påverkan

Ingen och ingenting påverkar någon eller någonting.
Lite som om varje företeelse, varje sak som händer, händer utan kontext, som i ett tomrum.

Det finns ju de som resonerar så. I alla fall tror jag att de resonerar så. I alla fall blir det så när man drar deras resonemang till sin spets.

Jag tänker på reklam. Och på normer. Det kan ibland framstå som enfaldigt och tröttsamt att framhärda i övertygelsen att vi alla är något slags slavar under yttre påverkan. Deprimerande att inta inställningen att den fria viljan är en illusion.
(Fast det är ju lite mer komplext än så.)

Det finns de som påstår att de inte påverkas. Att de inte bryr sig. Att det handlar om hur stark man är. Som om någon, som inte är utlevande eremit utan behov av samhälle eller sociala kontakter, skulle kunna uppbåda en sådan styrka att ingenting skulle kunna omforma eller styra henne.
Jag tror inte på det.
Men jag tror att man kan tro på det i självförsvar. Man påstår sig inte vara opåverkbar för att man faktiskt är opåverkbar. Man påstår inte att det är fjantigt att analysera och diskutera för att det faktiskt är fjantigt att analysera och diskutera.
Man påstår det för att det är bekvämare och tryggare än att inse och erkänna sin utsatthet och litenhet.
För att slippa förstå. För att det är ohyggligt att begripa att man varje dag tigande accepterar en fortgående psykisk kräkning och misshandel av sig själv och sina medmänniskor i det som kallas ett fritt och civiliserat samhälle.

Det finns inga starka och svaga människor.

Reklamen är livsfarlig.

Texten som gav upphov till dessa tankar: När mat är sex - om att mat aldrig får vara just mat

Män är bättre än kvinnor

Något jag tänker på väldigt ofta är könsskillnader. I synnerhet den väldigt abstrakta och ganska fåniga frågan om män är bättre än kvinnor. Tankarna dyker upp varenda gång jag slås av det faktum att män är överrepresenterade inom i princip alla områden utom typ barnskötsel. Musik, film, vetenskap, sport, underhållning, historia, politik. Allt som syns och märks utanför de närmast sörjandes cirkel.

Jag är föga road av påståenden som att män tänker med kuken eller att kvinnor är bättre för att de är snyggare än män. Jag skulle nog kunna säga att jag avskyr den formen av misandriska uttalanden. Av väldigt många anledningar som jag inte ska gå in på nu, men delvis är det för att sådana idéer dessutom är misogyna.

Mina frågor är många men jag talar sällan om dem. Jag vill inte diskutera med mina feministiskt övertygade vänner om kvinnor verkligen har något att komma med i samhället/världen - och eftersom mitt liv ännu inte har begåvat mig med en guru som har allmängiltiga sanningar att besvara alla mina funderingar med, så får jag googla. Vilket leder mig in på mänsklighetens bakgårdar och avskrädeshögar.
Det finns en hel del funderingar där ute i cyberrymden, som liknar mina, fast de är lite mindre ödmjuka och lite mer hårdnackade. Det handlar helt enkelt om att många män ser det som en allmänt känd sanning (om än nedtystad av feminister) att män är bättre på allt. Allt.
En sanning som inte är något att tjafsa om eller bli upprörd över, enligt dem.

Det fascinerar att läsa trådar där frågeställningen om mannens fullkomliga överläge, och vilka svar som dyker upp. För när vi generaliserar är det lätt att dra fram typiskt kvinnliga egenskaper som motargument till den totala manliga superiorismen. De gamla idéerna om att kvinnor kan göra flera saker samtidigt, att kvinnor är bättre på att städa och ta hand om barn, att kvinnor lär sig språk bättre och så vidare.
Men de här argumenten räcker inte när det ska diskuteras män vs. kvinna. Det blir tydligt i diskussionerna att utgångsläget är att män är bättre, ska vara bättre, måste vara bättre. På allt.

Säger någon att kvinnor är bättre på empati eller känslor regnar mothuggen in. Så är det inte alls. Kvinnor är snarare FÖR känslosamma. Det går inte att mäta. Det går inte att bevisa. Det är en definitionsfråga. (Däremot går det att mäta och bevisa att män är bättre på det ena eller andra.)
Kommer någon med att män är våldsammare så är det kanske inte så dumt ändå med våld. Eller så är det manshat att påstå att män begår våldsbrott. För övrigt snackar kvinnor skit bakom ryggen och det är minsann inte så snyggt det heller.
Kvinnor är inte heller bättre på de få områden de varit förpassade till genom historien. De bästa kockarna är ju män!
Kvinnors påstådda simultankapacitet: "Det där är bara en töntig myt som nån har kommit på för att ge tjejerna någonting dom är bra på. Egentligen är vi bättre på att göra två saker samtidigt också."

Det enda männen kan enas om att kvinnor kan få ett godkänt i, är att vara snygga. Ja, kvinnor är sämre, trögare, klantigare, fånigare, mindre intelligenta, mindre intressanta, mindre begåvade, tråkiga och ovärdiga - men de duger att titta på!
Och det är väl inget att gnälla över.

Så varför utsätter jag mig för detta kvinnohat (sanning eller ej, jag kan inte se hur den här sortens tankegångar kan kallas för något annat än kvinnohatande)?

Kanske för att tankegångarna inte tar slut där flashback tar slut.
De finns överallt och genomsyrar världen, genomsyrar antagligen varje liten nyfödd flickas hela liv och varje pojkes för den delen. Överenskommelsen att kvinnor är sämre än män.
En överenskommelse som kvinnor gärna slätar över genom att fnittrande mena att vi kvinnor är ju egentligen smartare och bättre - en inställning som skingras så fort man lämnar tjejkvällen och ser sig om i världen där män varje dag stolta kan visa upp sina förmågor och bli beundrade och hyllade.
En överenskommelse som män förnekar genom att ständigt hylla frugan för hennes förmåga att komma ihåg hans matlåda och barnens gympakläder och samtidigt se snygg ut i håret - en hyllning som inte passar i Cv:t eller går till världshistorien, utan bara blir en upprepning av alla kvinnors öde genom tiderna.
Kvinna? Jodå, du duger att se på, men du blir aldrig lika bra som vi.

Så ser jag på världen.
Man måste inte se på världen så.
Man kan se det som att vi nått fram till vårt mål. Vi är jämlikar nu.
Man kan tänka att kvinnor inte vill synas och höras, de vill inte åstadkomma och ihågkommas.
Man kan vila i tanken om att kvinnans fria val är att inte välja.
Jag vet inte vad jag ska tro.
Ska jag tro att kvinnor inte vill.
Att kvinnor inte kan.
Eller att kvinnor fortfarande inte riktigt får.
Eller en kombination av alla dessa faktorer?
Jag är ledsen.

Käre klantige kung

Den svenska kungafamiljen är en av de äldsta underhållningsbranscherna i Svea Rike. I alla tider har denna familj symboliserat det lyxiga i vardagen, det sagolika i verkligheten och det absurt ojämlika i samhället. För många herrans år sedan innebar jobbet som Kung att man kunde göra och bestämma lite som man ville. Nu för tiden innebär jobbet att man inte får bestämma någonting och helst inte heller yttra sig om något.

Ända sedan det blev lagligt att kritisera kungahuset och dess existens (vilket inte skall förväxlas med att kasta tårtor på dess medlemmar - det kan stå dig dyrt) har debattens vågor gått höga utan att någonting egentligen har ändrats. En stor del av svenskarna tycker att kungahuset känns ungefär lika fräscht som ismannen Ötzi, medan en annan del anser att världen skulle bli lite tråkigare och lite tommare om det inte fanns en vinkande drottning och en sammanbiten kung att titta på i tv-rutan lite då och då.
En tredje del består antagligen av folk som helt enkelt inte bryr sig, eftersom kungafamiljens reella makt är så obefintlig att det varken gör av eller till om de vinkar eller ej. Och skattepengarna ska ju in ändå, oavsett om de går till sessans nya lya, en pansarvagn till försvaret eller Gröntoftabygdens gamla folkskolas bevarande.
Om den här gruppen hade brytt sig lite mer kanske kungafamiljen varit ute på gatorna och sökt jobb på hamburgerrestauranger för glatta livet i detta nu. Men antagligen har den här gruppen annat för sig, som till exempel att skriva på olika internetforum om hur meningslöst det är att engagera sig i något eftersom det ändå inte gör någon skillnad.

Nåväl. Det svenska kungahuset består idag av en kung, en drottning och deras tre vuxna kids. Den äldsta av dem tjänar som perfekt exempel på den duktiga flickan som kämpar på med leendet och hållningen och de korrekta uttalandena och de lagom eleganta klänningarna och det hårda arbetet och allt det andra som hör en duktig flickas vardag till.
Hennes yngre bror är totalt menlös och har aldrig gjort något minnesvärt. Den yngre systern har en förkärlek för så kallade dekolletage, dvs småporriga urringningar, vilket givit henne en viss uppmärksamhet i pressen, men det är också allt.
Mor till de tre välartade barnen är en evigt leende tyskbrytande kvinna med det lyxiga namnet Silvia, som är expert på att med ett plågat ansiktsuttryck hålla med sin make som det anstår en god hustru - oavsett vad han gör eller säger.
Så här långt ser det väl ganska bra ut, det är som ett kungahus ska vara. Prydligt, stiligt, tjusigt och alldeles, alldeles jättetråkigt.
Men. Varje familj har sitt svarta får. Varje dokusåpa måste rymma en bråkmakare, strulputte, krångeljöns. Inte ens Svensk Damtidning klarar av att fylla ut sina sidor om ingen i kungahuset lägger manken till och skapar lite skandal.

Och det är här familjepatriarken, den ofrivillige monarken, hans majestät konungen, knugen, Tjabbo - kärt barn har många namn - kommer in i bilden. När de andra i familjen duktigt läst sina skolböcker, festat med vett och sans, dejtat någorlunda ärbara rikemansungar, besökt de silvergruvor, bilfabriker och handikappboenden som de bjudits till och - kanske viktigast av allt - haft vett att hålla lite käft, har kungen varit precis lika duktig på att stamma, stava fel, festa för mycket, hemligdejta fel människor, ha polare i fel umgängen, köra sina bilar för fort, bli lite för imponerad av diverse diktatorer världen över samt inte minst kläcka ur sig dumheter på löpande band.
Kungen är helt enkelt en vandrande katastrof, en skamfläck för alla väluppfostrade rojalister och en enda stor reklamkampanj för att avskaffa monarkin - om det inte vore för en viss detalj: skandaler säljer.

Alla som har hållit på med böcker, film eller andra former av historieberättande, vet att man behöver en konflikt för att fånga sina tittare och läsare. Och kungahuset är, hur hämtat ur vår verkliga värld det än är, en slags saga. Varje gång en ny pinsam kaffeflickshistoria nystas upp, och varje gång kung Carl Gustaf påpekar vikten av att svenskarna för klimatets skull kör lite mindre bil så att kungen själv kan köra lite mer bil med gott samvete, så skäms rojalisterna ihjäl och kvällstidningsjournalisterna dreglar så att trycksvärtan i blaskan löses upp och bildar en enda svart pöl av ord.
Snart kommer en ny undersökning som visar hitten och ditten om svenskarnas förtroende för kungen & c:o och republikanerna får en sällsynt och segerviss minut i rampljuset där de, likt fanatiska domedagsprofeter, än en gång förgäves utropar kungahusets fall.
Inte sjutton faller kungahuset.

När mannen känd från enkronan avslöjades ha gjort något så ofint som att besöka strippklubbar skapades en grupp till stöd för densamme på facebook. Sidan har i skrivande stund 135 342 gilla-markeringar (för er som inte vet; att "gilla" en sida är ungefär som att säga "jag håller med!" om någons påstående). En sida som alltså enbart gäller just kungens eventuella förehavanden på denna eventuella klubb som eventuellt hyste en och annan sexuell situation (ordet "eventuell" används av hänsyns till hans majestät konungen, då denne inte säger sig minnas riktigt hur det verkligen var med den saken).

Kanske är det just det faktum att kungen inte är perfekt som gör att människor gillar honom. Denne klumpige, strulige man som blivit expert på att trampa i klaveret utan att ens förstå vad han gjort för fel kan upplevas som en skönare och sundare förebild än den övriga kungafamiljen, som glittrar ikapp och gör allt enligt regelboken.
Kanske är det så att kungen ses som en ofrivillig komiker snarare än ett statsöverhuvud; en lite rikare variant av Papphammar, en kejsare utan kläder, en kung som blivit folkets gycklare.
Som sådan är han allt för ömkansvärd, klumpedunscharmig och harmlös för att behöva avsättas i en - om än inte så blodig - revolution. På samma sätt som vi är benägna att älska imkompetenta och självupptagna män som Homer Simpson eller Kurt Olsson så länge de är clownartade karaktärer i en tillskruvad fiktion, kan vi känna sympati för denna vår kung, som vi ser mer som en påhittad figur än som en verklig människa som bör ställas ansvarig för sina handlingar.

Väder

På morgnarna när vi tittar ut är allting grått. Som om världen stoppats ner i en grå plastkasse. Dessutom är det blött, det regnar nästan konstant. Folk vill inte gå ut, de skyndar sig ut om de måste, helst till en bil eller fort in i nästa varma stuga.
Idag är det som en matta av regn ute. Det faller vågrätt i blåsten.

Jag anser att det är den ultimata dagen att börja jogga.

Således beger jag mig ner till havet med mina sommarutvilade muskler. Joggar så långt jag orkar eller vill. Stranden är tom. Jag mistar en blå stolpe för en person, men nej, det är helt tomt. Många fåglar dock. Måsar och kråkor. Svart tång i stora sjok. Havet är grått och vågorna oorganiserade i en enda röra. Regnet är fortfarande en matta mot ansiktet. Blåsten från havet gör det saltare, jag känner en nyans av saltlakrits när jag slickar regndroppar från läpparna.

Eftersom jag är helt ensam passar jag på att sjunga. Jag sjunger alla The Ark-låtar jag kommer på och har lust att sjunga och minns texterna till. Ingen tittar och ingen lyssnar. Jag sjunger allt jag kommer ihåg av This Sad Bouquet som är min favorit just nu. Några ord och rader har jag glömt.
Sen joggar jag hem. Eller, halvt joggar, halvt går.

Så var det igång. Höstmotionerandet. Och vädret ska inte avskräcka. Tvärtom. Oväder är bäst väder. Verkar mer obehagligt genom fönsterrutan än när man väl är där ute i det. Så är det.

Blondinbella & jag

Fyra exemplar av Blondinbellas - förlåt, Isabella Löwengrips - "Egoboost" finns på stadsbiblioteket, men alla är utlånade. Jag vet det eftersom jag tänkt läsa boken men inte har någon lust att köpa den.

Det är för övrigt just köpeboken som fått mig in på det här spåret. Varje gång i kassan på Willys står den där, pastellrosa och blank bland alla mörka deckare och tjusiga Harlequins, och viskar förföriskt ta mig i dina händer, låt mig berätta alla mina hemligheter, låt mig läka din själ och lösa dina problem, du vet att du vill... och sånt. Till slut kliar det i fingrarna. Inte köpa. Men låna. Bara för att få veta... Få se... Förstå... Finna svaret på frågan vi människor ställt oss i årtusenden: har en glad moderat med entrepenörsanda och vitt leende något att säga mig - en lat looser som hellre stänger in mig med dystra böcker om mänskligt förfall än skrattar glatt på bild?
Jag måste få veta. Kan vi mötas, jag och Isabella, någonstans? Som människor? Förstå varandra? Känna igen oss i varandra?

Jag vet, det låter som att jag driver med Bella. Det kanske jag gör, men det är inte helt och hållet min intention. När jag säger att jag vill veta, så menar jag att jag vill veta. Vi är del av ungefär samma generation, Blondinbella och jag, och hur mycket jag än önskar att jag tillhörde något annat, en annan värld, en annan politisk världssituation och en annan populärkultur, så måste jag inse att jag är en del av den här verkligheten. I detta nu sitter jag och skriver på min blogg. Precis som Blondinbella brukar göra. Vi är lika. Fast olika. Svindlande olika kan människor vara,
olika falla livets lotter i både karaktär och miljö. Ändå är vi del av samma stjärnstoft, födda på samma planet (tills motsatsen bevisats förstås) och med en liknande genuppsättning.

Jag önskar inte vara del av en mobb som sparkar varken uppåt eller neråt, åt höger eller vänster, åtminstone inte utan eftertanke och efterforskningar. Varken en fin mobb eller en ful mobb, en snobbmobb eller en svennemobb.

Med det sagt ska jag ändå erkänna att jag inte förstår tjusningen med att läsa ganska så vanliga alternativt ganska så rika människors dagboksanteckningar rakt upp och ner (det vill säga anteckningar som inte berättar mycket mer än vad som intagits till frukost och vilken vän som hållit en sällskap för dagen), samt att ett hurtigt moderatsamhälle inte är något jag önskar mig varmt och hjärtligt, så där skiljer vi oss i alla fall åt så vitt jag förstår.

Ps. När Blondinbella slog igenom var detta med bloggar om vardagsliv och mode ett relativt nytt fenomen och många höjde upprörda röster över det banala och potentiellt antifeministiska i den sortens bloggande. Blondinbella fick bära hundhuvudet eftersom hennes blogg var en av de största. Idag är Blondinbella mer rumsren och har hunnit mogna. I hennes kölvatten, så att säga, frodas nu än mer extrema och än mer hatade tjejbloggar med än mer kontroversiella budskap. Blondinbella skulle aldrig förespråka anorexia och skönhetsoperationer som en livsstil. Hon framstår nu som ett sunt alternativ och en god kvinnlig förebild med förmåga att ta för sig.
Någon jämförde en gång Linda Rosing och carolina Gynning, och menade att de stod för två olika klasser, en underklass och en finare medel/överklass. Lite samma sak kan väl sägas gälla Blondinbella kontra andra unga bloggerskor (självklart inte ALLA unga bloggerskor, i själva verket bara ett fåtal, om än ett väl omtalat sådant), där den förstnämnda gör sin grej med finess och framgång, medan den andra "går till överdrift" och till viss del lever på att bli hatad. Ds.

Den bittra kvinnan i fiktion och verklighet - en analys

I litteraturen, och säkert också i filmens värld - för att inte tala om sagorna - förekommer en viss sorts kvinna som ingen tycker om. Bland sagornas väsen är hon den onda häxan, inte sällan driven av avundsjuka gentemot det goda och vackra. I våra moderna berättelser är hon en ful, ensam och olycklig kvinna, vars inre rymmer en aldrig sinande brunn av bitterhet ur vilken hon hämtar de sura uppstötningar som hennes oskyldiga medmänniskor allt som oftast drabbas av.
Många gånger är hon ogift, och om inte så är hon apatiskt fast i ett olyckligt äktenskap som utgör en fasansfullt förvriden motbild till vår dröm om den romantiska kärleken.

I berättelserna får den bittra kvinnan aldrig en chans att framstå som trevlig, snäll eller tillfreds med någonting. Hela hennes person osar av en fruktansvärd illvilja och självömkan som får folk att gå omvägar för att undvika henne.
Som "bäst" beskrivs hon som ett offer för sin egen perverterade livssyn, något som tycks vara medfött och inte på något sätt kan hjälpas. Andra gånger verkar det nästan som att hon väljer, gång på gång, att fortsätta vara ett eländigt vrak som tar ut sin vrede på andra, oskyldiga och oförstörda människor. Som att hon någonsin skulle kunna välja att bli som de andra, en god, vacker och behaglig kvinna.

Hos fröknarna von Pahlen i Agnes von Krusenstjernas bokserie är den otrevliga och olyckliga Adele, och till viss del den lesbiska och farliga Bell, nästan övertydliga exempel på bittra kvinnor som ingen vill ha.
Bell får ibland en slags upprättelse när författaren med ett stråk av medömkan beskriver hennes olyckliga och omättliga kärlek till unga flickor. Adele däremot framstår som allt igenom ond utan att vi någonsin förstår vad som gjort henne till den hon är. Allt hon tar sig för får människor omkring henne att förfasas och äcklas och hennes tankar och viljor avfärdas som egoistiska och känslokalla.

Kerstin Thorvall besriver i "När man skjuter arbetare..." och dess uppföljare Hilma som en söndertrasad kvinna som, även om hon i början av första boken är en ung och naiv flicka, snart är bortom all räddning. Sin dotter styr hon med järnhand, och hennes enda lycka i livet - om det nu kan kallas lycka - är att städa, putsa och skura tills händerna blöder.
Hilma är en av de bittra kvinnor som föräras en rimlig förklaring till det otäcka ödet, men inte desto mindre är hon elak och skrämmande för läsaren.
Även i den bok jag just nu läser, skriven av Inger Frimansson år 1984, förekommer en ful, elak och ensam kvinna vars liv inte blivit som hon hade tänkt.

Så gott som alltid är den bittra kvinnan ful och förfallen. Hon får ofta vara smal på ett spetsigt sätt, med hopsnörpt mun och hårda drag. Håret är slitet och grått, fingrarna kloliknande och ögonen omringas av mörka streck och påsar.
Ofta är hon främmande inför sin egen kropp, och hennes sexualliv utgör en ond spiral där hennes redan från början obefintliga attraktivitet ständigt minskar i och med att ingen vill ta i henne med tång. Hennes sexuella erfarenheter rymmer enbart misslyckanden, och det verkar ofta som om hon har en drift som inte går att passa in i de mallar som ges. Kanske har hon i sin ungdom uppvaktats av en man hon finner enbart motbjudande, patetisk och påflugen, medan hennes egna lustar riktats mot någon som finner henne för framfusig och okvinnlig.

Fiktionens bittra kvinnor må ha sina gelikar i vår verklighet, men när vi talar om dem tillåts de växa till ohyggliga monster, medan de i själva verket är individer med känsloliv som rymmer annat än frätande ilska och avsky. Även den otrevligaste kärring kan skratta och le, även den tjatigaste ragata har drömmar och mål med sina liv.

Vad gör då denna skräcködla till kvinna med oss läsare, i synnerhet de som själva är av kvinnligt kön?
Jag menar att bilden av den bittra kvinnan, hon som misslyckats med allt och knappt ens kan kallas för kvinna, utgör ett slags skrämselpropaganda vars uppgift är att lära kvinnor att bete sig korrekt. Den bittra kvinnan tar inte det hon erbjuds och blir därför sittande med tomma händer i resten av sitt liv. Den bittra kvinnan är inte vän och välvilligt inställd till alla hon möter, och döms därför till att bli avskydd och sedd som ond. Den bittra kvinnan har en sexualitet som inte kan kanaliseras in i undergivenhet och passivitet, varför hon förvägras all form av kärlek. Den bittra kvinnan bryter på alla sätt mot den givna kvinnligheten; hon är inte vacker, hon tar för mycket plats, hon kan inte älska sina barn, hon blir aldrig nöjd. På grund av detta måste hon för evigt bära rollen som utböling, en avskyvärd varelse som dessutom själv äger skulden till sitt öde.
Inskolningen in i den goda kvinnoidentiteten kunde inte vara tydligare.

Frågan är om män på samma sätt skräms till "lydnad" genom obehagliga skildringar av bittra män?
Mitt svar är nej.
Där den bittre mannen tar plats, finns en respekt och en förståelse, alternativt rädsla, som saknas för den bittra kvinnan. En bitter man är aldrig bitter utan orsak; han kan vredgas över det politiska läget i världen, med all rätt förargas över sitt tynande sexliv eller sin livssituation i allmänhet. En man som inte uppskattar barns sällskap blir som värst sedd som politiskt inkorrekt, men aldrig lika utpekad som ett monster, en felande länk, som en kvinna med samma egenskap.
Den bittre mannen må vara patetisk och tragisk, men aldrig lika fasansfull och omänsklig som de bittra kvinnorna. Kraven på män är många, men att behaga och anpassa sig efter andras viljor är sällan ett av dem. En man som inte följer ledet, som bryter sig ur och gör revolt, kan med lite tur ses som rebell och många gånger uppnå geni-status.
En kvinna förväntas inte komma med några intressanta slutledningar eller samhällskritiska analyser - hon skall följa sitt hjärta, som i sin tur skall följa en i förhand utpekad väg. Det kvinnohjärta som vill annorlunda, som gör revolt, begår ett oförlåtligt brott.

Genom fiktionen lär vi oss vilket grymt och förnedrande straff som väntar den kvinna som går utanför ledet, och när kvinnorna (författarinnorna) själva är medskapare till denna myt låser de effektivt fast sig själva och varandra vid ett förlegat kvinnoideal, oavsett hur nyskapande de i övrigt anser sig vara.

Filosofisk frågestund

Saker jag undrar just nu:

Är människor olika från födseln, eller har alla potential att bli någon annan? Är vi radikalt olika i våra sätt att tänka eller är vi nästan likadana?

Jag är ingen snusmumrik - jag kan inte ta vara på mig själv, jag är inte händig och jag skulle inte passa att leva på landet/i naturen. Vem är jag då? En ytlig stadsfjolla som inte kan någonting?

Sitter du på svaret? Nu har du chans att vinna en kvarts melon!
Hör av dig med namn och svar (behöver inte vara rätt svar, behöver inte ens vara ett svar, kan vara en fråga, vad som helst) så drar jag en vinnare!

Åt den som har skall varda givet

Ju mindre en människa har, desto mer kräver vi av henne. Vi vill att hon skall vara tacksam, så oerhört tacksam, om hon så bara får en smula eller ett rostigt mynt.
Den olycklige får aldrig välja sin lycka själv, tiggaren måste dansa som en cirkusbjörn för några slantar, och den som flyr skall knipa tyst i sitt gömsle.
Det vore hemskt oförskämt av den som svälter att be om mer än en tallrik ris, bortskämd av den halte att utöver sin käpp be om värdighet, fult av den sjuke att inte nöja sig med en halstablett.

Ju mer en människa har, desto mindre kan vi kräva av henne. Ingen kan tvinga den som har att ge åt andra än sig själv och sina närmaste, och om hon av fri vilja ändå ger, så skall hon applåderas och bugas för.
Åt den som har skall varda givet, men från den som icke har skall tagas också allt hon kan finna av egen kraft. Ty om den halte reste sig, om den svultne kunde äta sig mätt, om den olycklige gjorde sin lycka, om tiggaren krävde sin lön, om den sjuke höjde sin hesa röst: då vore världen aldrig mer vad den varit och vem vet vart det ledde oss då.

Födelsedagen

Födelsedagen är den dag då man firar att man finns. Man får en bekräftelse på sin existens, vilket kan vara bra om man ibland tvivlar. Om man har en födelsedag, så vet man att man har fötts, och har man fötts och inte är död, då finns man. Det är en häftig insikt.
Jag har matat änder. Det får man väl ändå kalla en ganska bra födelsedag. Utöver det har jag fått så många gratulationer att det svindlar i huvudet, och paket har jag fått, och på gympa har jag varit, och väder var det i himlen idag också. Jag är nöjd. Man är som ett litet barn på väg till tivoli. Födelsedagen är nästan en vanlig dag. Men inte egentligen. Man får inte glömma att födelsedagen är superviktig eftersom den är en påminnelse att man finns. Ifall man glömmer.

Ambitioner / ambivalens

Jo, en sak till: detta med att jag aldrig direkt brunnit för något gör mig rimligtvis till en häpnadsväckande tråkig människa. Jag tror inte folk begriper hur tråkig jag är. Kanske är det för att de flesta föredrar ett ansikte som kan svara "hej", "bra" och så vidare på ett antal obetydliga frågor, och de som kräver lite mer ändå nöjer sig med någon som kan lyssna på dem.
Jag är en jävel på att lyssna. När jag själv pratar brukar det bli lite rörigt. Ungefär som när man ska rita en teckning efter en bild man har i huvudet och det blir inte alls samma sak på det bleka jävla pappret och kinderna hettar lite i frustration.
Men jag är ganska bra på att skriva. Om jag bara hade lite mer tålamod, lite bättre organisationsförmåga, om jag bara hade lite mera mod. Om pusselfanskapet kunde lägga sig självt.

En slocknad stjärna

Jag drömde alltid om hur jag skulle uttala mig i tidningsintervjuerna om det där viktiga intresset som räddade mitt liv. Det där som betydde allt för mig när andra saker inte gjorde det.
Tyvärr hade jag aldrig några så starka intressen. Bara starka tvivel. Men jag vet inte om det kan räknas som intressen. Och jag vet inte om det är något att komma med i en tidningsintervju. Och jag tvivlar starkt på att tvivel kan rädda någons liv.

Just runaway to the stars

Den här melodin har rullat i mitt huvud i flera dagar. Efter att ha legat bortglömd i många år, dök den upp från ingenstans och bet sig fast. Jag visste på en gång att det var en gammal (i bemärkelsen några år, inte som i från sextiotalet) schlager. Minnet är i sanning fascinerande.
Men ibland kan jag tycka att det är synd att jag har en tendens att minnas de mest meningslösa, omotiverade skitsaker medan viktiga grejer går in genom ett öra och ut genom andra. Det är som att det inte finns något system där inne. Som om en enorm fläkt ständigt står på och det är en ren slump om något skräp som blåser in råkar hamna på en yta där fläktvinden inte kommer åt att vifta bort skräpet igen. Och sen sitter det där, tills det en dag släpper greppet och kommer flygande och sätter sig rakt i medvetandecentralen, som en McDonaldspåse som någon slänger ut genom fönsterrutan i bilen framför och som hamnar på ens egen vindruta och trasslar in sig i vindrutetorkarna.
Tja, det är ju en käck låt i alla fall.

Normalskämtet

Ibland. Om någon säger: "Jag har tänkt på det här med moln - hur får de sina former egentligen?" eller något liknande. Med något liknande menar jag något slags filosofiskt eller vetenskapligt förankrad fundering som kan få det att fladdra lite i hjärtat av nyvaken nyfikenhet.

Då är det ofta någon där som skämtsamt säger: "Har du inget vettigare att fundera på?"
Och då ska man skratta. Och det gör man också, eftersom man tycker att det är trevligast när alla är likadana och ingen sticker ut och gör det obekvämt för de andra.
Men jag tycker det är en väldigt märklig kommentar, om jag ska vara ärlig.
Vad skulle rimligtvis kunna vara viktigare att tänka på, än hur molnen får sin form, eller något liknande?

Ja, då ska man förstås tänka på något vuxet istället, något i stil med "Jag undrar i vilka fonder jag skall placera mina besparingar?" eller "Jag undrar om det är sant att Marita på jobbet har ihop det med vaktmästarn?"
Sådana saker som är obetydliga i längden. För hur står sig fonder och arbetskolleger i evigheten? Inte särskilt bra, om man jämför med exempelvis moln.
Moln och liknande står sig bra i evigheten. Men det är väl inte enbart därför jag hellre funderar på moln än på fonder. Fonder och liknande intresserar mig helt enkelt inte. Jag tycker gott att de som lägger tid på att fundera över sådana saker borde börja fundera på något vettigare.

Om sommar

Det kommer att bli sommar, precis som på foton fast lite annorlunda eftersom nu är nu och foto är då, och i nuet har man fullt upp med att missnöjas över att tröjan som var ren imorse redan börjar bli svettig och att dagarna envisas med att gå lika mycket som alltid. Och för varje år blir man lite mer planlös.

"Håna oss vi rör oss ni står still"

Jag blir aldrig mer 14 år. Är det inte konstigt? Man lever ett liv, och när någonting har hänt har det hänt, det kommer inte tillbaka. Som att äta en smörgås. Bit för bit försvinner den, tugga för tugga, och sen tar den slut.
Jag vet inte riktigt vart min smörgås är på väg. Kanske är det en räkmacka, en sån där man glider på. Jag är ju lite av en glidare, en som glider med, en som inte reser sig upp och agerar utan hellre ligger kvar och ser på.
Jag har för övrigt redan tröttnat på att vara 22. Jag identifierar mig med 23 nu, det låter mer ordentligt. 23 är egentligen inte särskilt gammalt. Man har livet framför sig. Fast inte på samma sätt som när man är fjorton. Då har man allt. Nu har man de där tuggorna. Det eviga tuggandet. En bit i taget. Och har man inget att tugga på för tillfället så mal käkarna ändå.

Dessa tankar uppkommer främst för att jag lyssnar på Kents album Isola. Det är rätt oundvikligt att man börjar tänka på tonårstjejrum man aldrig riktigt varit i, dumma förälskelser man aldrig riktigt haft, och allt som man gjorde när man inte hade något bättre att göra.
Och inte har man mycket bättre att göra nu heller.
Jag skriver i alla fall en bok. Det är det enda jag kan komma på för att bli odödlig.

Det sociala jaget

Idag fann jag mig själv en smula nedslagen då jag först insåg att jag inte vet vad jag ska säga eller skriva till andra människor, och sedan då jag fortsatte tankebanan och började undra om jag dessutom är undfallande och konflikträdd.

Båda dessa eventuella egenskapsinnehav fick mig att fundera på om jag är ointressant, eller snarare, feg i mitt sätt att låta andra prata, tycka och leva, men själv vara snål och förtegen med vem jag egentligen är och vad jag tänker.

Nåväl, jag bestämde mig på väg hem från Maxi, att det inte är någon idé att på detta sätt fördjupa mig i någonting som jag för det första inte har några konkreta bevis för, och för det andra inte, än så länge, upplever några akuta problem med i min vardag.

Vissa egenskaper kanske skall få vara egenskaper, utan positiva eller negativa värderingar annat än när de uppkommer i vissa situationer och då leder till ett eller annat märkbart resultat.

Den första tanken vill jag ändå fortsätta analysera en smula, då jag anser att det är en så pass intressant och viktig upptäckt att det inte vore till skada att fördjupa sig i den.
Jag erfor alltså en känsla av att jag hade problem med att haka på en viss sorts social jargong, som i kort gick ut på att få ur mig vänskapliga artighetsfraser med ett ärligt innehåll, vilket alltså visade sig vara svårare än jag trott. Vad jag än skrev kändes min text styltig och opersonlig (inte helt olikt då jag skriver arbetsansökningar) så fort jag försökte låta trevlig och glad, men jag kunde heller inte direkt uppfinna ett nytt, eget sätt att skriva på, måhända av rädsla för att lämna ut mig själv för mycket.

Att på djupet möta en människa med en i grunden positiv livssyn, i skriven text, kändes alltså svårare än att mötas i verkligheten där vi ju etablerat ett sätt att vara och prata som jag klarar av, och som samtidigt skyddar mig från att bli för personlig (då djupet av mig till stor del består, och har bestått, av mörka tankar och dystra funderingar; därmed inte sagt att jag är en deprimerad eller extremt olycklig människa, jag råkar bara vara ha ett sådant sätt att se på livet och världen).
Även att dela med mig av vardagligheter har dock varit svårt, vilket jag misstänker beror på en stark motvilja mot att visa upp och skryta om mig själv, då jag, måhända i onödan, oroar mig för att mitt ego inte skulle hålla för en närmare granskning.

Kanske rör det sig helt enkelt om ovana. Frågan kvarstår dock - även om jag tidigare menade att jag inte borde lägga för mycket vikt vid detta - om jag är rädd för att vara mig själv eller ge av mig själv bland andra människor. Vilket kanske inte egentligen är något hinder för att umgås med dessa.
I ärlighetens namn har jag ofta trivts som bäst när jag anlänt till en plats där alla känner mig som den bild av mig jag skapat, där människor förväntar sig att jag ska bete mig på det charmiga och pålitliga sätt jag gjort till min identitet, och ur vilket jag kan finna en styrka och en glädje.
Man måste kanske inte, kort sagt, öppna sig och visa sig svag inför alla sorters människor, för att relationerna skall fungera.

Dikt

Jag tänker på
att det finns människor som aldrig har sett havet
och att allt som inte händer mig,
händer i ett parallellt universum.
Jag tänker på hur det känns
att svimma eller dö
och om det känns olika för alla
- jag hoppas det för det gör det mer
spännande
och därför
inte lika skrämmande.
Jag tänker på min kropp som ett lån,
den är inte jag bara min
och jag rör på fingrarna som är gripklor
från en robot någon byggt
och jag tänker
att det måste finnas en logik.