fredag 31 augusti 2012

Att vara 24

Har ni känt nån gång att man står och trampar i leran som en skygg häst fast man borde travat iväg ut på på banan för länge sen?
Det är lite så att vara 24 år. Jag säger att jag har en 25-årskris (har man kriser före eller efter att man fyllt en viss ålder?). Eller, glöm hästen, det är som att stå och luta på en tröskel utan att förmå sig att kliva ut ur huset. (Jag är svag för metaforer.)

Det är det här med Yrket. Det är det här med att välja. Det är det här med verkligheten, att saker är på riktigt. Jag har alltid haft svårt för verkligheten. Fantasivärldar har dugit gott för mig men nu är det som att jag måste kliva ur lustiga huset inom kort om jag ska ha nån värdighet kvar som människa.
Usch för verkligheten och vuxenlivet! Där ryms allt jag inte klarar av: räkningar, planeringar, ansvar, hushållsbestyr, social kompetens (utöver det mest basala), balansgångar, identitetsdefinitioner, koncentration och tålamod.
Jag brukar säga att jag är tio år yngre än jag är. 14 i så fall, och det känns inte helt avlägset. Inte som en vanlig 14-åring då kanske men ändå åt det hållet snarare än en vuxen som är i stånd att förlova sig, föda barn och ta huslån. Eller åtminstone börja studera på universitet och högskola.
Jag brukar säga att jag har en sjuklig beslutsångest. Vet inte vem jag ska vara, vad jag ska tycka, hur jag ska forma mitt liv. Mängder av potentiella yrken har jag nosat på utan att kunna eller våga fatta ett beslut och satsa.
Och nu brinner det i knutarna! På det där huset som jag står i. Ja, det var väl en bra metafor. Det är därför jag måste skutta ut snart. Eller, som att huset är på väg att lösas upp i molekyler eller till ett intet, ett luftslott som monteras ned bit för bit i ett allt mer rasande tempo.

Vad ska man säga? Lycka till. Må allt lösa sig till det bästa och ingenting gå fullständigt i kras. Helst. Om det går att undvika.

fredag 17 augusti 2012

Moget

Hej, jag är snart 25 år. Det här är mina strumpor.

måndag 13 augusti 2012

Life according to a gnällspik

"Tänk om du tog all den tid du ägnar åt att gnälla på saker du inte åstadkommit, och la den på att åstadkomma dessa saker istället", brukar folk säga. Så jävla intelligent. Man bara "Hej Einstein, var har du varit hela mitt liv?"
Och så sätter man igång. Drar ut en bok ur bokhyllan och slår upp en sida. Sätter sig tillrätta i fåtöljen. Läser samma mening tre gånger. Reser sig upp igen, lite rastlöst, börjar leta efter gymnastikskorna. Snör på sig dem, tittar ut genom fönstret och konstaterar att det regnar. Fortsätter ut i köket, med skorna på, för att leta efter kakor. Alla vet att man blir piggare av en liten sockerkick. Man hittar ett halvruttet äpple. Skär loss några bitar som ser fina ut, stoppar dem i munnen. Man sätter sig med sin bok igen. Läser några sidor, slår igen boken och frågar sig själv vad man nyss läste. Minns ingenting. Man tittar ut och ser att regnet har avtagit. Kanske en promenad, tänker man. Men nej, det finns så mycket kvar att göra inomhus. Man återvänder till köket, sticker äcklat ner en hand i diskhon och får upp ett använt glas med lite potatisskal i. Man slänger skalet i soptunnan. Kollar i den andra vasken, som är full med skal. Man tänker "Ja, fast nej, kanske senare". Sen kikar man in i sovrummet. Ser att golvet behöver dammsugas. Man tänker "Nu var det ett tag sedan jag kollade mejlen". Man kollar mejlen. Sen googlar man på något man precis kom på, en intressant film man sett, en låt som fastnat i huvudet, eller något som har med politik att göra. Man slöläser men orkar inte stanna på en sida för att läsa klart vad det står. I synnerhet inte om det står på engelska.
Dagen går mot sitt slut. Man känner sig rastlös. Man påminner sig om att man inte är något offer utan har total makt över sitt eget liv och vad man gör med det. Slutligen går man käckt in på Ams.se och läser om företag som söker "engagerade säljare" eller "duktiga studenter som brinner för att sälja", och så är den dagen förstörd.
Man ser sig om i köket och försöker komma på vad man ska göra till kvällsmat. Det finns inte så mycket, så man går och handlar och man köper lite tröstkakor. De är inte så kul att äta, man gör det mest bara av gammal vana.
Man tittar ut i mörkret och kan konstatera att ännu en dag har gått. Och man lade tiden varken på att gnälla eller åstadkomma något. Totalt bortkastad tid.
Nästa gång ska jag lägga tiden på att gnälla istället, tänker man.

söndag 12 augusti 2012

Den vuxne och världen

Något som i grunden är positivt kan märkligt nog vändas till något negativt.
Det vet jag. Jag har fått beröm. Kanske är faktorerna många fler men resultatet är prestationsångest.
Ja, jag har ju talat om det förut och ska inte uppehålla mig i detta.
Men så har jag även alltid varit populär. Må det låta som skryt eller något, jag tänker inte skylla ifrån mig - tolka det som skryt om ni vill.
Med populär menar jag inte att jag umgicks med de tuffaste i skolan och stod högst på kärlekslistorna, verkligen inte, allt annat än det. Men, jag hade lätt att smita undan hat och förakt, jag hamnade aldrig i den utsatta positionen, jag omsvärmades av snälla människor som såg någon form av vän i mig. Och så har det fortsatt, de många tjusas av mig medan ett fåtal försöker stöta ut mig -något som misslyckas tack vare de mångas förenade skydd.

Jag borde alltså vara nöjd och stark och stolt i mig själv. Inte tvivla.
Men jag vet samtidigt att jag inte är som man ska. Det är fel i huvudet. Ja, förlåt att jag säger det, de flesta försöker tysta ner och släta över. Men det är fel, det ser väl jag det.
Vi kan dra konkreta exempel: Jag har hemskt dåligt minne. Jag är ofta frånvarande och "inne i min egen värld". Jag begriper mig inte på räkningar. Jag har inget tålamod och jag är lat. Jag ser knasig ut.
Det är så lätt att säga att alla duger som de är och man ska vara sig själv. Det säger de som bär en lagom modern top, prydligt guldhalsband och några lätta drag av mascara. Det säger samma människor som aldrig skulle drömma om att säga något sådant till mördare Breivik. Var dig själv, mördare Breivik! Gå din egen väg!
Ni människor svänger er med plattityder och ni saknar konsekvent tänkande. Men det är också vad som får er att fungera. Att ni inte tänker allt för långt.

Jag borde i alla fall kunna betala räkningar. Det är vad man kan kräva av någon som snart fyller 25. Det vet jag. Det är tydligt och konkret.
Men resten? Ska man vara sig själv om man är till besvär för sig själv?
Hur blir man någon annan?
Jo, nu vet jag att ni säger att man ska inte raggla i gamla spår och uppfylla sin egen profetia. Istället ska man lura i sig att man är någon man inte är så att man kan bli den fulländade människa man vill vara.
Men jag vet inte riktigt vem jag vill vara och framförallt inte vem jag borde vara.
Jag vet inte hur långt jag ska gå för att bli godkänd. Jag vet inte vem som ska godkänna mig.Vem borde jag vara? Äckligt glad? Jag vill vara jag men det fungerar inte på den här planeten. Jag kan inte säga hur eller varför, jag bara känner det. Det är saker som inte är bra. Man måste definiera sig och vara enkel.

Jag hade tänkt komma till slutsatsen att det faktum att jag är populär skrämmer mig från att fortsätta vara mig själv längre, om populariteten skulle minska allt mer ju äldre jag blir.
Men jag är inte så säker på om det är så. Utanförskap gör väl knappast någon mindre benägen att passa in - eller? Jo, kanske. En protest. Men det är väl i tonåren, i identitetssökandet, inte i det vuxna livet när chanserna att få nya vänner blir mindre och mindre för varje minut.
Men kanske är det ändå de andra människorna som håller mig kvar i kraven, på gott och ont. De kräver ingenting, men de finns och är en del av omvärlden och omvärlden kräver av mig att jag ska vara som den mänskliga mallen är uppbyggd. Kanske är det bara galenskap från min sida. Kanske är det ingen som bryr sig.
Men jag bryr mig. Jag känner att det är fel. Något är fel. Jag kan inte sätta fingret på vad.

Sånger som inte handlar om kärlek

Det finns oändligt med låtar, sånger och visor här i världen. Av de oändligt många låtarna, sångerna och visorna så har, som av en slump, ungefär 99% skrivits med kärlek (läs: tvåsamhet/förälskelse) som huvudsakligt tema.
Trots att livet består av hundratals känslor och tusentals erfarenheter är det alltså allra helst pussar och hjärtan vi vill höra låtar om.
En del av de här kärleksballaderna har både djup och mening, men märkvärdigt ofta verkar det duga med att rimma kiss youmiss you, eller göra en liknelse mellan någons ögon och färgen på himlen, för att bli en hyllad låtskrivare.

Som om då inte de 99% av all musik som skapas var nog för de kärlekskranka musiklyssnarna, så händer det titt som tätt att en sång som försökt tänka utanför lådan klumpigt nog misstolkas av lyssnarna och helt fräckt kategoriseras som ännu en myspysig kärlekssång trots att det inte alls var tänkt som en sådan.

För bildning och upplysning har jag därför listat några av de vanligaste missförstånden.

Every breath you take - The Police
Fråga vem som helst vad Every step you take handlar om, och du får antagligen svaret att det är en jättefin kärlekssång om att vilja vara nära någon man tycker om.
Fel.
Vilja vara nära kan väl möjligtvis godkännas, men jättefin är den bara om man tycker att det är jättefint att stå med en kikare i buskarna och spana mot någons sovrumsfönster.
Every step you take handlar nämligen om en stalker. Fråga textförfattaren själv, till och med Sting berättar att han skrev låten som en otäck skildring av övervakning och besatthet. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Folket älskade sången och spelade den på både dansgolv och bröllop, alldeles överförtjusta i den gulliga och hjärtesnörpande stalkerberättelsen.

Sång till friheten - Björn Afzelius
Frihet ställs ibland i motsats till att vara bunden till en och samma person. Det borde kanske ge en hint. Att Afzelius var aktiv på vänsterkanten och gjorde proggmusik borde kanske också väcka varningsklockan i den kärlekskrankes popskadade huvud.
Textraderna "Rättvisan är din broder, freden är din syster, kampen är din fader, framtiden ditt ansvar" borde en gång för alla slå bort varje tanke på att den här sången skulle ha något att göra med bröllopsceremonier och alla hjärtans dag.
Ändå envisas folk med att plocka fram denna ytterst politiska sång, med melodi skriven av den kubanske sångaren Silvio Rodríguez Domínguez, varje gång de vackraste kärleksvisorna ska listas.
Lägg av med det!
Vi har bara varandra - Thomas Di Leva
Di Leva ses ju i allmänhet som kärlekens budbärare och många tror nog att alla hans låtar i nån mening handlar om att få vingar när man idkar älskog (helst i rymden).
Men Vi har bara varandra handlar faktiskt inte om att inte ha någon annan än sin älskling att hålla i handen. Tvärtom handlar den om en gemenskap som sträcker sig mycket längre än ordinär tvåsamhet. Med rader som "vi är alla löv på samma träd" vill Di Leva uppmana till fred och sammanhållning mellan människor, för så länge vi är det enda kända livet i universum så har vi ju faktiskt bara varandra, allihopa.

Eiffeltornet - Ted Gärdestad
Eiffeltornet är en glad låt som får en att skratta, men egentligen är den väldigt sorglig. Jag kan gå med på att det är en kärlekssång, men den är inte vidare romantisk om man skärskådar den.
Här sjunger Gärdestad att han helt sonika tänker ta sitt liv om hans flickvän skulle få för sig att vara trevlig och le mot en person av motsatt kön. Extremt överdriven svartsjuka, med andra ord.
Han ska hämnas om han lämnas, och visar därmed upp den mörkaste och fulaste sidan av kärleken: ägandebegär, svartsjuka, kontrollbehov, hämnd. Ska man dra det till sin spets kan man säga att den sortens personer som beter sig på det sättet ofta är samma personer som misshandlar sin partner.
Fast man behöver förstås inte dra det till sin spets. Man kan nöja sig med att konstatera att det är en skojig och trallvänlig sång om ett självmordsförsök.

Je t'aime, moi non plus - Serge Gainsbourg, Jane Birkin
Ska man lista världens vackraste kärlekssånger brukar "Je t'aime..." dyka upp. Tar man en extra titt på texten blir det dock inte lika självklart att lägga den här balladen i toppen. Visserligen är det uppenbart att sången handlar om att älska, och visserligen upprepas frasen "je t'aime" nio gånger, men varje gång uttalas den av den kvinnliga rösten och svaret hon får är "moi non plus" - inte jag heller.
Den fysiska kärleken är tydlig, men vad som finns bortom den, vad som finns kvar när älskogen tar slut, är desto mer tveksamt. Så, romantisk? Inte direkt.