onsdag 31 mars 2010

Båtbajs

Alltså, seriöst. Vem kom på det här?

Självömkansdagen

Det här är en plågsam dag.
Igår hade jag massor av idéer om saker jag vill skriva om, fick tex massa inspiration av att se Kobra och Videocracy och gick och lade mig med hopp om en härlig morgondag.

Men vad händer? Jag vaknar upp till det gråaste av gråa, blir tvungen att tända alla lampor för att det skall se ut som att det faktiskt är dagtid och inget annat. Byxorna är så trånga att jag får ångest, munnen envisas med att smaka lik, och inte ens att tröstäta choklad lockar. Jag bökar och krånglar med ett personligt brev som känns som ett pinsamt skämt, och som skall skickas till en arbetsgivare som med största sannolikhet kommer att välja någon annan eftersom jag inte ens har möjlighet att närvara på arbetsintervju. Kan inte över huvud taget koncentrera mig om jag har musik på i bakgrunden: det alstrar bara negativ energi.
Tankarna om att gå ut och hitta på något känns fjärran. Det enda som kan ge något slags impuls som avlägset påminner om mina glansdagars lustkänsla, är att göra i ordning ännu en kopp te åt mig själv.

tisdag 30 mars 2010

Jag har läst I Det Här Trädet

De etablerade ungdomsförfattarna Per Nilsson och Katarina Kieri har slagit sina påsar ihop och skapat en gemensam berättelse, eller rättare sagt två berättelser som utspelar sig i samma stad och samma tid och därför är tätt knutna till varandra.
Det handlar om Jakob, som lever ett ganska ensamt liv med mamma och en äldre bror, samtidigt som han bär på familjens trassliga förflutna. Och det handlar om Siri, som också har tunga väskor att bära på, och ogärna släpper andra människor inpå sig.
Nilsson och Kieri har lyckats trycka in ganska mycket drama på de gemensamma dryga 200 sidorna, men utan att det blir för mastigt eller överdrivet. Det känns precis lagom.
Siri och Jakob får turas om om kapitlen, och då och då springer de på varandra, utan att det egentligen någonsin leder någonvart. Människor som av en slump springer på varandra och blir vänner är annars ett typiskt Nilssonskt kännetecken.
Personligen tycker jag att Siri och Jakobs smeknamn på varandra: Fågelflickan och Vilsenpojken, känns lite fåniga. Och för min del kunde det gärna dröjt längre in i boken innan de började reflektera över varandras existens.
Det är lätt att känna igen både Nilsson och Kieris stil, och att särskilja dem från varandra. Kanske blir det extra tydligt när dessa två olika skrivstilar ställs mot varandra, eller rättare sagt, får gå hand i hand med varandra.
Kanske är det just därför en ovanligt bra idé att skriva en gemensam bok med ansvar för varsin karaktär; man behöver aldrig oroa sig för att karaktärernas språk eller sätt att vara skall bli för snarlika varandra. Nilsson och Kieri har helt olika ton i sitt skrivande, men det gör ingenting. Den gemensamma boken slinker ner med hull och hår.

måndag 29 mars 2010

Tvillingar som skiljdes vid födseln?

Skoja med mig.
Jag kan inte fatta att Owl City och Death Cab For Cutie INTE är samma artist. Lägg av. De låter ju exakt likadant. Rösten!

Jämför själv (och våga inte säga emot mig, för jag har rätt, även om jag inte hittade de mest similära låtarna nu):

Owl City

Death Cab

Postal Service

söndag 28 mars 2010

Rymdspråk

Vad sjutton kallar man de stora farkoster som skickas upp i rymden med små Fuglesang-gubbar i med ett seriöst ord?
Allt jag kommer på låter så oerhört barnsligt och fiktivt:
Rymdfarkost
Rymdskepp
Rymdfärja
Rymdraket

Vad säger man? Vad heter det?

tisdag 23 mars 2010

Fest

Ikväll har jag varit på fest, och det gick bättre den här gången. Stannade flera timmar. Pratade med många människor. Mådde ganska bra. Satt i köket; resten av party people lyssnade på musik och hade ös i ett annat rum. I köket var det lite lugnare, tror jag. Cigaretter, öl och kladdig tårta på köksbordet.
Jag vet fortfarande inte vad som är grejen med fest. Efterforskningen fortsätter.

Veckans tema

Nu var det förtvivlat länge sedan jag gjorde ett sådant där världsomvälvande cyberfotavtryck i bloggen. Det senaste jag skrev, och som nu legat och utvecklat ett tunt lager gönt ludd på visningssidan, är dessutom inte mycket att hänga i den positiva granen.

Därför vill jag nu låta er ta del av ett fantastiskt vardagsprojekt för personlig utveckling och nya infallsvinklar, som jag själv har arbetat med sedan i lördags.
Mitt projekt heter Snälla Veckan, och går ut på att vara snäll/undvika att vara elak i en vecka. Må så vara att jag inte är något monster i vanliga fall, men jag tycker ändå att en utmaning som denna aldrig kan vara fel. Det handlar ju bara om en vecka, sedan får jag driva med folk, öppet ogilla kända personer, råka haspla ur mig klumpiga kommentarer samt knuffas och slåss igen.

Det har inte varit alldeles lätt, och flera gånger har jag kommit på mig själv med att bryta mot löftet. Men många gånger har jag också hunnit hindra mina impulser på idéstadiet, vilket är en intressant utveckling. Jag är säker på att detta kommer att ge någon slags insikt i slutet av Snälla Veckan.

Testa gärna detta hemma!

Andra förslag till veckoteman:

Ja-vecka (säga Ja till allt, självklart med vissa undantag)
Nej-vecka
Elak vecka
Allvarlig vecka (inte skämta)
Skämtvecka (undvika att bli allvarlig)
Ärlig vecka
Ljug-vecka
Kärleksvecka (kramas mycket)
Go with the flow-vecka
Hälsofreak-vecka
Onyttig vecka
Skriva brev-vecka
osv.

Utforma gärna personligt så att det blir en utmaning!
Skämtveckan kan passera obemärkt förbi om personen som har veckan redan är en humoristisk skojare, medan allvarsveckan kanske ger just denne person större självinsikt.
Om du ofta är väldigt snäll och mesig kan en elak vecka vara nyttig att prova på; om du har svårt att visa känslor kanske kärleksveckan kan ge dig en möjlighet att utvecklas, och så vidare.

onsdag 17 mars 2010

Bättre förr

Jag har en diffus känsla av att litteraturen var bättre förr. Inte minst var litteraturen förr mycket bättre än det jag sitter och skriver idag.
Vilket språk, liksom! Så rikt, aromatiskt, böljande och inbjudande.
Förr är ett relativt begrepp, men runt 1950 något då, för att precisera. Då kunde man skriva minsann. Då kunde man berätta.

tisdag 16 mars 2010

Tradera

Jag har nyligen registrerat mig på http://www.tradera.com/, mest för att det på något sätt känns lite omoraliskt att logga in och buda i Patriks namn. Och lite osjälvständigt kanske.

Namnet var Spenatstuvning.
Spenatstuvning har ikväll vunnit sin första budning! Den består av tre slitna filmsamlarkort med James Deans nuna på framsidan, och kommer att kosta sexton riksdaler.
Nu återstår bara att sätta in summan på någons konto och vänta in posten. Sen är det bara att fortsätta samla.

En dåligt nyhet

Retar upp mig genom att söka på ordet "vegetarian" på facebook. Söker för att hitta "Hata vegitarianer"-grupper. Hittar. Blir så arg och ledsen att jag inte vet vad. Trodde inte jag skulle reagera så. Hatar. Vet inte vad jag ska göra med mig själv. Väntar in den stora distans till allt som skall komma med åldern. Den då man aldrig mer blir upprörd och ledsen över sånt trams. Den då man kan skratta.
Kött. Kött. Kött. Kuk. Fitta. Kött.

Apropå Förakt

Man vill inte stöta sig med andra människor. Man vill inte få ledsna miner och göra andra illa till mods. Man vill inte sätta igång en jobbig diskussion. Man vill inte att någon ska tro att man tror att man är bättre. Man vill inte förstöra något. Man vill inte vara besvärlig.

Man vill inte vara feg. Man vill inte ha dålig självkänsla. Man vill inte att folk ska undra varför man aldrig är ärlig mot sig själv. Man vill inte att det ska märkas att man undviker och gömmer sig och flyr istället för att vara rakt på sak och säga som man tycker. Man vill inte att folk ska ttycka att man är mesig.

Man vill inte att folk ska viska. Man vill inte att folk ska tänka. Man vill inte att folk ska tycka. Man vill inte veta men heller inte vara naivt ovetande. Man vill inte vara den dumma som folk skrattar åt när man inte är med. Man vill inte att någon skall se igenom en.

Man vill vara stark. Man väntar och bidar sin tid. Det dröjer.

Förakt

Föraktet.
Det växer sig alltid till en fruktansvärd ande som väller ur en öppnad flaska och hotar att döda dig. Och du önskar att du låtit bli att öppna den där flaskan, du ska aldrig mer öppna någon flaska alls.

Men det är ju bara vad man tror. Skulle man trots allt våga blir man häpen över hur lite förakt man stöter på. Folk har väl annat för sig.

Ändå är man livrädd.

torsdag 11 mars 2010

Att hantera ilska (eller låta bli)

Har blivit bestulen på hallonkexen jag tänkte bjuda på imorgon. Självklart blir jag rasande, men egentligen bara för ett kort ögonblick. Jag borde förstås veta bättre, i själva verket visste jag att det skulle hända. Det här är en studentkorridor.
Jag unnar mig att dra till med en hederlig gammal svordom som inte innehåller några politiskt inkorrekta köns- eller sexanspelningar. Men annars jobbar jag aktivt mot raseriutbrott - jag är en vuxen människa - och försöker hantera pressande situationer på ett moget sätt.

Frågan är bara vad ett moget sätt är. Och i en värld där ilska på något sätt är tabu och folk i allmänhet har psykiska skavsår för att de inte kan visa när de är arga inför andra, undrar jag om det verkligen är rätt väg att gå.
Gör jag rätt i att försöka behålla behärskningen om saker går mig emot? Är det onyttigt och destruktivt att skrika och svära och gråta? Är det bättre då, eller sämre, att försöka pressa undan impulserna och anta en optimistisk attityd till allt som stör mig?

Vad tror ni?
Hur skall man egentligen hantera ilska på ett nyttigt och korrekt sätt?
Hur gör ni?

onsdag 10 mars 2010

Reda i kaoset

Jag städar!
Det är inte så dumt. Mycket trevligare än det låter. Städning kan vara lika upphetsande som ett bra tv-program, umgänge med vänner eller en god bok, tex. Faktiskt.
I städprocessen lär jag mig saker om mig själv, får insikter. Tex:
Det är faktiskt absolut nödvändigt att jag bestämmer mig för vilka olika saker jag skall skriva om i vilka olika skrivblock, och sedan låter just de texter som skrivits i just de blocken stanna där. På så sätt försvinner inte nåt viktigt jag skrev igår på ett lösblad och sedan tappade på golvet i nån korridor.
Om jag skriver på lösblad är det kanske till och med bäst att jag sedan, när jag kommer hem, skriver in det i just det blocket som är bäst lämpat, för att allt verkligen skall vara i ordning.

En annan insikt är att man faktiskt kan lära av sina misstag. Ibland är det så. Om misstagen är så konkreta att de ligger på golvet framför en och man bara måste böja sig ner och börja sortera dem, då kan man lära sig.
Tyvärr är många misstag mer abstrakta än så.
Men man får aldrig ge upp. Mitt i det jävla livet som är så krävande och tungt, händer det nåt jättetrevligt som får en att tycka att det är värt att orka lite till. Man kommer framåt, även om man inte tror det.

Det löser sig, sa han som sket i vasken.

Plötsligt var det sjukt bråttom och de vuxna hade redan gått, och vi rev ihop alla saker, lastade klumpigt på cyklarna och sprang med dem hållandes i styrena, och plötsligt rasade lådan med all mat och vi var tvungna att stanna och plocka upp och packa, och jag skrattade hela tiden, jag skrattade och hade sällsamt roligt för jag är inte van att det händer saker, inte van att vara en del av det och mest av allt för att jag vet att allt ordnar sig alltid, allt ordnar sig alltid på något sätt.

En annan gång fick bilen punktering på vägen från Skåne och jag höll katten, den nya katten, i famnen medan mamma klev ut och ojade sig över det gummiosande däcket. Och jag var så oerhört lugn där jag satt, för jag var utanför allt och jag visste att allt ordnar sig, allt ordnar sig alltid. Jag bara satt och fascinerades över hur jag hade kommit till denna insikt, tills mamma ringde dit en taxi och vi fick trycka ner katten i en korg och lägga en handduk över för man fick inte ha katt i taxin egentligen, och där satt jag och visste att allt ordnar sig alltid.

Allt ordnar sig och den vetskapen följer mig hela tiden, gör mig lat men lugn, optimistisk men instabil. Ju äldre jag blir, desto mer börjar frasen omvandlas från DET ordnar sig till JAG ordnar det. Det är ju trots allt jag som måste ordna allt i mitt liv. Jag kan inte lita på Detet.

Känsliga läsare varnas

En värdelöst usel sak har hänt och jag vet inte riktigt hur jag skall bete mig.
Det kanske inte bara är jag. Hur beter sig andra människor när något riktigt pissigt slår dem i ansiktet som en taggig gren som någon har böjt undan och sedan släpper rakt på en? Står andra människor lika handfallna när något sådant händer?
Jag antar att en missad buss kan göra folk ledsna och irriterade, vad det nu innebär.
Jag antar att det i alla fall finns något slags idé om att man inte skall ifrågasätta sitt fortsatta medlemskap i livet och att man efter en viss ålder har skrivit på ett osynligt konktrakt om att sammanbrott och liknande sker inom hemmets väggar där ingen ser, inte ute på stan.

Så jag antar att jag har ett hum om hur jag inte ska bete mig (dvs precis så som jag beter mig), men däremot står jag helt ovetande om hur jag får bete mig i olika situationer. Vad är det meningen att man ska göra? Kanske är det inte meningen att man skall vara dum i huvudet och göra allt fel, utan att ens felgöranden skall ske någon gång då och då och på så sätt vara uthärdliga att leva med. Det är mänskligt att fela, liksom, men det är rent omänskligt att lyckas göra fel i precis allt man företar sig.
Jag behöver fortfarande en personlig assistent som gör saker ordentligt åt mig och håller koll på mig och stöttar mig. Är det det man använder sina anhöriga till? Kanske det, men då vill man ju också vara en lagom lätt börda och inte en fet dampelefant som behöver hjälp med att flytta ena benet framför det andra och på samma gång vill bli sedd och älskad.


Nu har jag skrivit ett DÅLIGT inlägg. Ett inlägg som sprider olycka och inte glädje, ett inlägg som påminner om att jag inte är psykiskt stabil i varje vaken minut - och det skulle jag ju inte göra.

Kuk.

tisdag 9 mars 2010

Ännu en av vänskapens gåtor som förblir olöst

Jag har alldeles groteskt många vänner, och om jag ens bara hade en enda vän så vore det mycket för så som jag beter mig kan jag inte begripa att någon enda kotte har lust att hålla sig kvar i min närhet.
Dels så gnäller jag, jag är rent övernaturligt gnällig och det kan räcka med en sådan sak som att jag behöver tänka på vad jag ska göra i höst så sjunker (?) min mentala ålder till fem år och jag klänger mig fast vid folk och kräver att de skall leva mitt liv åt mig.
Dels så har jag humörssvängningar som närmast påminner om en manodepressiv tioåring med damp. Ena stunden är jag påfrestande glad och gör en förfärlig massa oväsen av mig, andra stunden kommer ovan nämnda suicidala gnällighet tillbaka och kräker ut sig över alla inom en radie av 30 meter. För det mesta är jag hysterisk på olika vis, och det kan väl ändå inte vara så bekvämt att umgås med en hysterisk och självömkande latmask?
Utöver detta är jag oförmögen att ge komplimanger och visa uppskattning, samt undviker med alla medel att ta ansvar i att bibehålla kontakten med mina vänner.

Men, jag har alltså ett ganska stort antal vänner, som tålmodigt hänger kvar - och inte för att de inte har några andra vänner, för det har de ju. Att jag skulle ha något slags sinne för humor kan väl ändå inte vara enda anledningen till att folk faktiskt inte undviker mig?
Nej, jag vet inte vad det är som får folk att gång på gång se bortom mina brister (exempelvis det faktum att jag vältrar mig i mina brister vilket jag trodde var en klassiskt avskräckande egenskap hos potentiella vänner).
Imorgon skall jag besöka min psykolog. Nu skall jag äta och vara glad.

måndag 8 mars 2010

8 mars och tankar om detta


Idag är en sån där dag dag då jag blivit gratulerad via sms två gånger för min könstillhörighet.
Jag skall inte klaga. Absolut inte. Jag antar att alla av kvinnligt kön behöver all pepp och beröm de kan få. Då jag är inräknad bland dessa är det ett privilegium att få vara med i den systerliga gemenskapen. Jag antar att 364 dagars förtryck berättigar denna egoboost. Eller; det är bara att spela med.
I år har jag faktiskt låtit mig dragas ut på gator och torg för att skrika slagord. Jag har gått bakom svarta och röda flaggor och frusit alla mina fingrar vita i kylan. Jag är bara lättad att jag inte råkade hamna i nåt separatistiskt läger för då hade jag kanske dukat under en smula. Alienationen är rätt så total ändå, i alla fall stundtals. Men annars var det rätt trevligt. Bilen som av någon anledning körde först och av nån anledning dundrade ut musik spelade av någon anledning I Don't Feel Like Dancin' och det påminde mig om att i år kanske jag kan lyckas ta mig ända till Pride.

Nu: något slags förklaring.
Jag är feminist. Åtminstone bekänner jag mig när jag kan och vill till detta epitet, ändå ligger det så mycket skepticism och gror i mig. Och nej, man kan inte dra alla feminister över en kam, men jag har ännu inte riktigt hittat "min" feminism i det gytter av olika inriktningar som den består av.
Jag är en nästan löjligt tolerant person, jag är intresserad av allas olika synpunkter och erfarenheter, även om det blir plågsamt att försöka införliva dem alla i den lilla världsbild som min hjärna tillåter. Jag är mindre intresserad av förenklingar. Och jag tycker att feminismen i stort innehåller många förenklingar. Jag vill inte tävla och dela upp, jag vill ha gemenskap över könsgränserna. Behöver inte en dag av uppdelning, i alla fall inte en påtvingad sådan.
Jag känner mig inte bekväm med en kvinnodag, såvida den inte har ett konkret syfte. Jag vill inte ha en dag då jag gratuleras för att folk använder mina yttre attribut till att dra slutsatser om att jag är, tänker och fungerar på ett kvinnligt vis.
Och nu känner jag mig jättedrygt i-landsliberalqueertjurig, men känslan står över förnuftet för känslan är sann och ärlig.

Kort sagt; vart vill vi komma med den här dagen? Jag vet inte om gå i ett tåg och skrika klyschor till musik skapad av män är vad jag vill. För vad är sexism? Vad är gubbsjuka? Var kommer den sexuella frigörelsen in i den här snåriga sexualitetshierarkin? Hur skall jag identifiera sexismen och krossa den? Eller skall jag bara gå i ett tåg en gång om året och skrika saker som jag inte förstår?

Å andra sidan: jag kan ha fått en vrångbild av det hela (speciellt då jag inte engagerar mig alls personligen), och jag tyckte att visorna som kören framförde var rätt humoristiska. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det är ett problem att de unga feministerna själva förstår humorn, medan förbipasserande kanske snappar upp något om att skära av kukar och därmed får vatten på sin fördomskvarn. Och nej, jag vill så innerligt gärna slippa vara den som säger åt folk att bli lite snällare och gråare för att inte provocera folk - provokationen har också en plats förstås, och en viktig sådan (jag tycker jag kan sniffa mig till en dubbelmoral här från min sida).

Men alltså: Är kvinnodagen en dag för inbördes beundran, eller en dag att åstadkomma debatt och funderingar bland alla människor (oavsett vad de sen kommer fram till)? Är det inte vettigt att försöka rikta sig till andra än de redan frälsta?

Ge mig mothugg, inte medhåll.

fredag 5 mars 2010

Många tankar så här på kvällskvisten

Är visst en fena på att formulera mig ikväll:
Jag är inte kapabel till att vara kvinna, och det känns väldigt befriande.

Och sedan detta:
Kanske sex är ett fascinerande och aldrig sinande samtalsämne för att det är ett av de tydligaste exemplen på när vår biologi krockar med vår högintelligenta medvetenhet.

Apropå det:
On the day that your mentality
Decides to try to catch up with your biology
Come round...


Och att ingen skrivit en bok om Män som älskar Bögar, är inte det underligt? Tänker exempelvis på Smiths och Queen som dyrkas av... män.
Det finns i alla fall två böcker om Kvinnor som älskar Bögar.
Nämnde jag alltings meningslöshet? Nej, bra, då tar vi det en annan gång.

onsdag 3 mars 2010

Vill ha fitta!

Har tänkt lite på festival i sommar; varit inne på Peace and Love och kollat. Det finns tydligen en speciell camping för de som vill ta det lugnt, härligt! Kent och The Ark ska komma, kul!
Kollade in fler artister, det är redan uppe i 63 stycken. Hela sex stycken kvinnliga artister, coolt!
Nej, förlåt, katastrof, menar jag.

Det är rätt så komiskt. Snedbalanser är alltid komiska i sin extremism. Fascinerande, liksom. Man kan sitta och stirra tills ögonen ramlar ut, som en forskare som just upptäckt ett oförklarligt fenomen som går emot all tidigare vetenskap.

Men nej, detta är ju inte oförklarligt. Det finns en logisk förklaring till varför en festival tillhandahåller sex alternativ för den som intresserar sig för musik skapad av kvinnor:
Kvinnor kan inte göra musik.
Eller okej, de kanske kan göra musik, men de kan inte göra bra musik.
Eller okej, de kanske kan göra bra musik, men de gör musik som ingen fattar.
Eller okej, nån kanske fattar, men de gör tråkig musik.
Eller okej, kanske inte tråkig musik, men liksom sånt som inte så många är intresserade av.
Då kan man ju inte hjälpa att de inte blir så stora och många eftersom de gör sånt som ingen vill ha.
Mysteriet löst.

Detta är genomgående i de flesta kulturuttryck. Kvinnor kan inte helt enkelt. De kan inte skapa humor, de kan inte skriva böcker, manus eller musik, de kan inte skapa konst, och de som tycker att de faktiskt KAN det, tycker det bara för att de själva är kvinnor och därför inte har nån känsla för konst.

Och ja, jag är ironisk.
För övrigt har jag läst att fittor skall vara sura. En icke-sur fitta är en sjuk fitta.

Ps, har mejlat Peace and Love nu, i mycket vänlig ton.

Och nu över till något helt annat

Detta har varit en bra dag och en dålig dag.
Det som har varit bra har varit att jag vaknade.
Det som har varit dåligt har varit att jag inte har duschat (dvs skabbig dvs sänkt själkänsla) och att jag åkte till Landskrona en timme för tidigt och sen inte insåg det förrän jag suttit i väntrummet en halvtimme och undrat om de inte skulle ropa in mig snart.
Det som har varit bra var att det i alla fall fanns en massa tidningar att läsa.
Det som har varit dåligt var att Mix Megapol oavbrutet brölade ur högtalarna (dvs 20% mer eller mindre okej musik, 20% hysteriskt babbel och 60% reklam).
Det som har varit bra var att jag fick prata med en kurator och fick i alla fall nån klok sak med mig att tänka på plus en ny tid nästa vecka.
Det som har varit dåligt var att nästa buss hem från LK skulle gå om fem timmar.
Det som har varit bra var att jag betedde mig ovanligt behärskat (dvs bet i min almanacka och inte i mig själv, sparkade inte på eller tog sönder något, svor inte så där våldsamt högt och mycket, grät inte, ringde inte mamma, tänkte relativt klart och förnuftigt samt uppsökte hjälp i en kiosk).
Det som har varit dåligt var att det blåste kallt och jag missade lunchen, MEN
det som har varit bra var att det i alla fall inte regnade, det gick att åka en omväg; till Teckomatorp och sen Svalöv, samt att Amanda fixade en lunchlåda åt mig.
Det som har varit dåligt är att vi skall skriva två noveller tills imorgon coh jag är inte klar med den första.
Det som har varit bra är att jag tagit alla penicillinpiller nu och slipper tänka på det resten av dagen.
Det som har varit dåligt är att jag fortfarande inte har duschat.
Det som har varit bra är att jag hängde med Amanda och Fredrik till fotbollsturneringen.
Det som var dåligt var att jag fick töntig ångest av att kolla på och var tvungen att gå.
Det som var bra var att jag köpte ett cerat på apoteket (för det behövdes verkligen).
Det som har varit dåligt är att klockan är sex och jag har massor att göra.

Slut på rapport.

Dagens ämne: optimister

Idag vill jag berätta lite om människor som är optimister. De är faktiskt inte helt ovanliga. Kanske har du träffat någon, du kanske till och med är god vän med en eller rentav är optimist själv!
Att vara optimist är att vara lite annorlunda än andra - men inte på ett dåligt sätt! I många fall kan det faktiskt vara bra att vara optimist, och vi vanliga har mycket att lära av dessa människor.

Som optimist tänker man på ett annat sätt, man reagerar annorlunda i olika situationer, och i vissa fall kan man ha svårt att sätta sig in i hur andra människor känner och tänker.
Optimister skiljer ut sig på så sätt att de är väldigt fokuserade på det som är bra och glädjande. De kan ibland verka väldigt naiva och kanske lite korkade, och de har svårare att engagera sig i det som är sorgligt och tungt än vi andra.
Det är dock viktigt att inte låta fördomarna ta över när man träffar en optimist, för en optmistisk person kan vara precis lika intelligent och rolig att vara med som vem som helst annars.

Det syns inte utanpå om någon är optimist, och det är inte alltid det märks direkt heller, men i vissa fall kan det räcka med en kort pratstund för att man skall ana hur det ligger till.
Det finns heller ingen tydlig forskning om hur många människor som är optimister. I själva verket kan det vara svårt att avgöra vem som egentligen skall räknas som optimist; det finns ju många helt vanliga människor som kan uppvisa drag av optimism men som kanske inte helt och fullt kan klassas som optimister.
Vissa människor har också svårt att se sig själva som optimister och tycker inte om att få höra av andra att de är optimister, även om mycket kanske pekar på det.

Känner du någon optimist? Hur är det att umgås med honom/henne? Är du kanske optimist själv? Hur har du isåfall blivit bemött av andra människor? Vilka fördomar har du om optimism?

måndag 1 mars 2010

Damn you, internet!

Usch. Internet. Usch.
Jag RÅKADE komma in på en blogg, jag RÅKADE läsa ett "feministiskt" inlägg och jag RÅKADE klicka fram kommentarerna. Korkat. Jag hade ett val, men jag lät inte bli.
Kom ihåg: det är internet, det är troll, det är provokationer och trams, det är inte representativt. Det är inte jag som skall skämmas, det är de.
Usch. Usch.
Man skall undvika det som är plågsamt, har folk sagt till mig. Å andra sidan; man skall stå upp och stå ut tills man blir stark nog att klara av det, säger andra.
Jag hatar internet. Men det är väl som med livet, en jävla massa skit och skit och åter skit, men också en massa roligt och spännande och bra. Alternativet är att sluta, men det vill jag inte.