torsdag 28 januari 2010

Grådåren

Metoden att införa skrivstopp för att bekämpa skrivkramp är faktiskt mer effektiv än någon kunde tro. Jag tror åtminstone att det är enligt den principen jag fungerar den här veckan; min dator är sjuk, vilket innebär begränsade möjligheter att skriva när som helst - och plötsligt sitter jag och klottrar kollegieblocket fullt med text och använder för första gången låskortet själv för att komma in i datasalen, där jag den här veckan spenderat många timmar av min vakna tid.
Tidigare har jag lagt kortet i en låda och förlitat mig på andra (så låg tilltro till min egen förmåga att inte råka sätta igång larm eller glömma att sätta igång det efter mig, eller slarva bort mitt kort, har jag). Ikväll är första gången jag öppnar själv, för jag var helt enkelt tvungen att ta mig in till en dator och skriva rent mina fyra A4.
Novellen har det oerhört fyndiga namnet "En grådåres porträtt" och det är så ordvitsigt på flera plan att det samtidigt är så dåligt att den helt enkelt absolut inte kan heta så i längden. Men som arbetsnamn funkar det.
Igår skrev jag en novell på sex sidor. Den kanske sög, men det spelar ingen roll, sex sidor är ändå sex sidor och ett jäval massa arbete. Jag är imponerad.

Slutligen undanbeder jag mig beröm och gratulationer; jag kan inte ta sånt och blir bara obekväm. Det räcker att jag själv är nöjd med min insats, ni behöver inte gulla med mig och kalla mig duktig. Spara det tills jag har börjat lära mig ringa samtal, betala fakturor, sköta ekonomin, boka in läkartider och utföra andra vuxensaker helt själv. Då kommer jag vara svulten efter allt beröm i världen.

onsdag 27 januari 2010

Huset. Om minnen.

Idag har jag eldat rökelse och lyssnat på Belle&Sebastian på mitt rum, som det anstår en tonåring. Nej, jag är ju 21. Whatever.

Drömde om gamla huset i Oskarsström inatt. Mamma och jag var där, jag skulle hjälpa mamma att sortera böcker. Det var en blandning av sagoböcker från hennes barndom och nyare barnböcker och uppslagsböcker. Sedan gick vi ut i trädgården och tittade. Alla terasserna var kvar, och utsikten över vattnet. Ingen hade varit där och ändrat och grejat. Jag funderade på om jag inte kunde köpa huset av henne, men mindes hur långt det var överallt från Oskarsström. Långt till havet, långt till stan. Ingen idé.
Egentligen saknar jag inte huset. Det finns kvar i mitt huvud och det är tillräckligt. Vi flyttade därifrån för sex år sen. Huset i drömmen är ju symboliskt.

Mycket förändras nu. Förändras, försvinner, förnyas, förundrar.
Jag är i den åldern. Alla tar ett steg framåt i ålderstrappan. Jag blev vuxen, det var min tur nu.
Saker förändras, det är det enda jag vet, och det går inte att komma tillbaka. Ni vet, alla vet, försöker man ta sig tillbaka, reser tillbaka för att se, återuppleva, då trasar man bara sönder de minnen man har. Huset är sålt, ommålat, trädgården uppriven och förbytt. Människorna finns inte kvar, eller djuren, eller miljöerna. Något är avlägset bekant, men det nya har tagit över.
Det som var vårt får vi inte tillbaka, vi har fått det, att bevara i minnet och hjärtat, om man säger så. (När vi flyttade in i huset rev vi upp golven, målade över tapeterna, raserade en vägg i köket, köpte nya skåpsluckor, målade om fasaden, gjorde nya rabatter. Innan oss fanns det någon annans gamla liv där, men vi var tvungna att rensa ut det. Sådan är naturens gång, och människans, och livets. Jag har tänkt på det ibland, sett foton av damen som bodde i huset och dog, innan vi flyttade in. Vi tog över efter henne. Någon tog över efter oss.)

Minnena. Vi kan inte kräva mer än att få ha våra minnen kvar. Ingenting kan återskapas som det var - det är bara så. Det som betyder något är minnen, utan dem har ingen plats, ingen människa, betydelse för oss.
Lever vi ett helt liv för att minnas?

fredag 22 januari 2010

Fredagshyper

Kära nån, jag blir så hysterisk av att se teater. Idag har vi sett teatermusikal, så jag både sjunger, dansar och skriker. Uj uj uj. Too much energy, som de säger på engelska.
Idag är motsatsen till igår.
Men igår skrev jag dagbok.
Idag skriver jag hänga gubben med Sara, och snurrar snurrstol, och fikar.
Lollo är här. Vi ska hänga.

torsdag 21 januari 2010

Ett sånt elände

Idag går det ovanligt dåligt för mig. Jag har ingen inspiration och det kan eventuellt bero på, iallafall delvis, att min dator inte fungerar och därför måste jag sitta i datasalen om jag vill göra något vilket gör att jag bara sitter här och vägrar gå härifrån ifall jag inte skulle komma in igen eftersom jag av principskäl inte använder mitt eget kort för att komma in utan bara slinker in och ut när andra är med.

Denna dag började med att jag öppnade kylskåpet (ja, rent bokstavligt började ju inte dagen med ett kylskåp, innan dess vaknade jag ju, klädde på mig osv) och hittade ett tomt fat. Kvällen innan hade jag placerat tre handgjorda bönbiffar på detta fat coh sedan ställt det i kylskåpet för senare bruk. Imorse var fatet tomt.
Man får ju lust att slå nån. Men mest är jag snopen. Jag trodde att det bara fanns köttätare i vår korridor. Och bönbiff...? Jag menar, det finns så mycket annat att stjäla och käka upp. Eller så finns det inte det.
Sin förklaring hade fallet i och med att idag föregåtts av en fest. Förvisso en fest som verkade ta slut innan jag gått till sängs, men ändå - någon måste under aftonen blivit full och sett sig om efter någon annans surt förvärvade mat att stoppa i sin egen giriga mage. Och hittat bönbiffarna. Utan att inse att dessa är gjorda av BÖNOR, slibbiga bönor i burk som smakar illa och får en att fisa en massa. Ja, så ser väl den allmänna bilden av bönor ut, så jag trodde i min naiva ungdom att en köttätare skulle kräva riktig biff och inte nöja sig med kaninmat.
Ack så fel jag hade. Tjuvarna är inte knussliga.
Veganen är däremot mordisk.

Sedan är allt som vanligt. Jag är lat och ineffektiv och har inga ambitioner och ingen moral. Jag biter på naglarna och har tråkigt.
Det enda som muntrar upp är att Anders och Måns avsnitt två visas på TV ikväll.

onsdag 20 januari 2010

Hyllor

Kolla in.

Easy stuff

Det går riktigt bra med städningen här.
Nu har jag precis fått igång datorn (har jag gjort nåt fel? Den är sur på mig tycks det, krånglar och hänger sig och vill inte, säg mig Sigfrid, vad har jag gjort? Säg rakt ut vad det är istället för att tjura!), samt tagit flera bilder på mitt rum.
Och papper ligger i en hög som jag överväger att inte ta itu med. Nu skall ytorna dammtorkas och golvet dammsugas och sen är det som att en helt annan människa bor här.
Sängen skall rebäddas också, förresten. Disken ska diskas.

tisdag 19 januari 2010

Problemet

Jag konverserar för mycket med mig själv.
Men konverserar jag med andra förstår de mig inte överhuvudtaget och då känns det meningslöst, om ni ursäktar.
Sen skall man minnas att ingen människa är lycklig jämt och i dagens samhälle nej jag tänker inte göra en utläggning till utan sitta här och tänka lite för mig själv istället. Ja, dödssynden, haha, för det är mitt liv och jag gör som jag vill trots allt.

Om mig

Väldigt ofta märker jag av den fullkomligt genomskinliga försvarsmekanismen hos mig själv, som jag tror heter reaktionsbildning, och det förvånar mig alltid efterskm jag tycker att jag borde genomskåda mig själv, såsom jag alltid genomskådar allt, på en sekund. Det är ju bara det att när man genomskådar måste man kunna se vad som finns där bakom för att genomskådandet överhuvudtaget skall vara något att bry sig om. Men ofta finner jag ingenting bakom försvarsmekanismerna i mig själv.

Reaktionsbildning är det klassiska exemplet med mannen som högt och ljudligt uttrycker hur han hatar bögar, för att han vill dölja för både andra och sig själv att han innerst inne själv är homosexuell.

Denne homofobe man är alltså, i andra sammanhang, jag. Dyker jag på något som känns angeläget så skjuter jag det ifrån mig, brinner jag för något hånar jag det, tycker jag om något så hatar jag det.
Detta kan kanske härröra från den kontrollmani jag misstänker att jag "lider" av. Medveten om att varje tecken på att jag släpper något till mig eller sträcker mig efter något kan bli min akilleshäl, sluter jag det hellre ute. Rädd för en situation jag inte kan hantera håller jag en låg profil och undviker känslor.

Ja, jag vet, jag ska inte tänka på sånt här. Jag vill på inget sätt påstå att jag gör allt jag kan för det anser jag definitivt inte att jag gör, men jag håller iallafall i minnet att jag lovat att inte tänka. Gång på gång lovar jag. Bryta banorna. Men för vad?
Enligt min vetskap måste ett objekt, i det här fallet en "destruktiv" tanke, bytas mot något annat för att det överhuvudtaget skall fungera. En förändring måste innebära ett byte av A till B, inte bara ett utraderande av A som lämnar ett tomt hål.
Ingenting är något som inte finns,d et är bara ett abstrakt begrepp och en fysisk omöjlighet.

I brist på psykolog, som jag inte vet om jag bör ha, har vi dvs jag och en närstående, beslutat att jag i mina intensivare stunder skall göra allt som står i min makt för att få bort röran i huvudet. Gå ut. Titta på människor. Spela spel, pussla, sjunga, hoppa, vad som helst, vad som helst. Precis vad som helst förutom då allt som kan vara självdestruktivt men sådant ägnar jag mig ju inte alls överhuvudtaget (om inte nagelbitande skall räknas), inte på många år och inte ens då var det mycket att snacka om.
Nej, psykotisk är man inte.
Och så är jag där igen, spottar på det onåbara såsom räven åt rönnbären och den självhatande bögen åt Prideparaden.

Nog om detta. I denna stund borde jag egentligen ägna mig åt helt andra saker. Sjunga en glad trudelutt. Tömma huvudet. Tömma huvudet? Som om det ens vore en möjlighet. Detta är precis som att inte kunna sova. Det kommer alltid tillbaka, även om man ligger på rygg räknar får tränger sig tankarna igenom. Jag finner ej heller motivation att göra någonting som helst när tankarna kommer till mig. De är också mina vänner och mitt liv. Det är trots allt inte självmordstankar jag har, eller något annat som kan skada på allvar.
Men ja, jag lovar att göra, nästa gång, nästa gång, vad jag kan... För att bli en vanlig människa som gör och känner istället för att tänka.
Och jag avslutar inte här med att be om ursäkt, även om det ligger nära till hands att blotta strupen som svar. Det är svart eller vitt för mig, förstår ni. Det är det enda det är.
Egentligen vill jag bara bli förstådd och integrerad i verkligheten.

Moonande män och mogna makar

Aftonbladet har som vanligt spännande forskningsresultat att erbjuda. Idag handlar det om mäns förmåga att bli vuxna, undersökningen har utförts av ett brittiskt företag.
Oerhört viktig forskning detta! Vad gjorde vi utan könsskillnadsforskningens mest långsökta grenar? Slutade tänka i könsstereotyper? Nej, men Gud, något så naturvidrigt och samhällsnedbrytande kan väl aldrig hända, får vi hoppas.

I artikeln går det alltså att läsa att män blir vuxna ungefär vid 27 års ålder. Vad är det då som är ovuxet, som alla världens män ägnar sig åt innan den dag de fyllt 27?
Svar: De dricker för mycket samt visar rumpan (moonar). Ja, just det ja.
De till naturen mer förståndiga och ordentliga kvinnorna blir vuxna vid 23, vilket innebär att de sminkar sig i lagom mängd och låter bli att visa brösten hur som helst.

Jag gissar, helt fritt, att detta har något att göra med vårt stenåldersbeteende. Antagligen hade männen nytta av att kunna visa rumpan i unga år, kanske för att locka dit ett byte som sedan de andra männen låg på lur och kastade sig över.
Kvinnorna behövde bli vuxna tidigare eftersom... eftersom... eftersom Gud vill det.

Jag är för övrigt inte emot biologi eller forskning, men jag ställer mig kritisk till fjantbiologi och tramsforskning, samt såklart populistisk kvällstidningsjournalistik över huvud taget. Och nej, jag är en seriös människa och har ingen humor.


För mer information om de viktiga skillnaderna mellan män och kvinnor:
http://www.aftonbladet.se/wendela/relationer/article6450318.ab

En chockerande dam som antagligen provocerar många andra lika mycket som artikeln ovan provocerade mig, minst:
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/klick/article6450375.ab

måndag

Jag är så förskräckligt trött att jag knappt orkar pallra mig ner i sängen.
Har fått gjort en massa bra idag iallafall; dock inte ringt mamma eftersom Linnea akutdog efter filmstudion så vi släpade långsamt hem henne för att stackarn skulle få vila (och jag vet precis vad hon genomled) men rätt som det var var människan på fötter igen och bad så ödmjukt om lite varm svartvinbärssaft (vilket jag som av ett mirakel införskaffat samma eftermiddag) och Fredrik läste hela Einsteins fru och skrattade till ibland och Sara gjorde väl något hon med vad vet jag.

En sak som jag heller inte gjort är att städa rummet. Men det kommer ju heller aldrig hända - jag ser ingen anledning att plocka upp saker från golvet när de ändå inte har någon annan plats att ligga på?
Och har jag två tallrikar så räcker det ju att en av dem är ren, så kan man växla mellan dem.
Nu går jag. Hej då.

torsdag 14 januari 2010

Riktiga svenskar (och falska)

Riktig svensk bor i villa
riktig svensk försvarar sin rätt till tystnad
riktig svensk ställer sig kritisk till nymodigheter
riktig svensk är det synd om men man gnäller inte
(är kanske lite bitter, men) ingen gnällfitta som andra
riktig svensk gör rätt för sig, rätt rätt rätt
när alla andra gör fel

Riktig svensk har rött blod och är så djärv
att riktig svensk vågar säga ifrån
när andra tar för mycket plats
riktig svensk reder sig själv och skulle slåss i ett krig
(har ju erfarenhet både av att köra bil
och skjuta nyårsraketer)
när andra fegar ur och flyr för sitt liv

Riktig svensk har tigit för länge -
nu vill riktig svensk höja rösten för att
bevara den tyste, inbundne svensken
riktig svensk pratar inte med främlingar
det finns inget de kan lära oss ändå

Riktigt svensk vet vad som är sant och gott
sant och gott för en själv
riktig svensk är inte du, och inte du, och inte du
riktigt svensk är endast ett fåtal, en minoritet
det är svårt att vara riktig svensk i ett land
som uppmanar till solidaritet och empati
öppenhet och tolerans

Riktig svensk ska inte behöva befatta sig med sådana saker
riktig svensk är inte du och inte du och inte du
och inte jag och inte du och inte du
falska svenskar är vad vi är.

En produktiv dag kan producenten producera en hundraprocentig produkt.

Som en motvikt till att jag tyckt mig själv vara förslappad och lat, tex för att jag skriver långt ifrån varje dag (och då menar jag inte skriver på bloggen), så har jag idag varit ovanligt produktiv och skrivit tre miljöbeskrivningar (på kommando, skall tilläggas, eftersom sådant kan vara låsande) som jag är mycket nöjd med, en novell på helt utflippade premisser (tack vare att jag hittade på ett antal helt absurda saker fick jag nya idéer och skrivlust) samt börjat läsa några dikter till textsamtalet på måndag.

Det gäller dock att komma ihåg att efter en sån här räd (okej, kanske inte bästa ordet men jag orkar inte leta) kan det vara lätt att luta sig tillbaka och känna sig nöjd, men tiden går snabbt och plötsligt ligger man efter igen och känner sig syndfull som inte tagit tillvara på tiden.
Borde läsa Pompeji också, varför är den boken så flummig? Jag är inte byggd för flum. Hoppas den tar sig.

Jag planerar att publicera åtminstone något av det jag skrivit här senare.
Förresten, som grädde på moset har jag börjat tänka på ett mycket gammalt skrivprojekt och blivit pepp på det som legat på is så länge. Spännande.

onsdag 13 januari 2010

Förnimmelse om förbättring

Jag blir väl tvungen att dementera förra inläggets klagosång.
När jag kom till köket upptäckte jag att välsignad vaktmästare installerat en helt ny spis. Den fungerade också, kan jag tillägga.
När jag sen stod och lagade min mat dök en människa från korridoren upp med sin Billys micropizza (jag är inte förvånad att ingen annan i korridoren har sagt till om spisen tidigare), så helt dött är här inte.
Till råga på allt ringde pappa och deklarerade att han satt in pengar på mitt konto igår, således ligger min ekonomi inte runt hundrasnåret för resten av månaden längre.
Ny soja har jag köpt också.
Lysande framtidsutsikter med andra ord.

Bittra men harmlösa tankar om vardagen

Jag har ingen ork.
Det är häng hos Fredrik, tror jag, fick jag sms om, jag tänker gå. Går jag inte dit kommer jag sitta och uggla och ruttna bort på mitt rum i den ekande tomma korridoren på Nordhem Grön.
Men jag har ingen ork att laga kvällsmaten. Det är jobbigt i sig, men när inte spisen funkar - och planen är att gå och sno nåns kök, vilket känns som ett jävla projekt och det känns skumt att gå till nån annans kök och förklara sig om nån skulle undra och sen bära tillbaka maten till mitt rum eller var jag nu vill sitta och äta den.

Igår åt jag hos Linnea, jag och några andra som lagade grönsaksgryta med ris och sojafiléer. Blev ännu mer deprimerad när jag skulle hämta sojan att marinera filéerna i och någon hade stulit den (antar jag, den fanns ingenstans i köket). Man vill bara ge upp. Studentkorridor suger. Tvättmaskinerna i källaren använder jag inte ens längre (och mina underkläder är slut), soppåsen under diskbänken i köket är alltid dubbelt full med äcklig skit och mögliga saker, spisen är som sagt paj och allt känns bara miserabelt. Dessutom ser jag inte en kotte där nuförtiden, har inte sprungit på nån eller ens hört ett knyst sen jag kom tillbaka (förvissa bara tre dagar, men ändå).

Hursomhelst var det inte deprimerande hos Linnea, vi hade jättetrevligt och det rövhålet hade precis flyttat in i nyrenoverade huset med världens största badrum, kakelugn, stora fönster, livet är ortättvist. Jag skulle dock inte klagat om det bara kändes som att det gick att bo och leva i min korridor, emnd et gör det nu icke och då känns det lite bittert.
Men jag har ju iallafall mat, även om den blir snodd ibland, och säkert minst hundra kronor på kontot att köpa en ny soja för.
Nog med bitterhet!

Och så måste jag ut i mörkret och handla till kvällsmaten... Bah.

tisdag 12 januari 2010

Ungdomsbrist

Jag tänkte på en sak. Citat:
"De gamla tror allt, de medelålders misstror allt, de unga vet allt." (Oscar Wilde)
Detta tänker jag på, och det faktum att jag är dålig på att vara ungdom. Har aldrig lyckats känna mig hemma i benämningen ungdom. Skillnaden mellan mig och andra ungdomar är nog det som citatet ovan handlar om. Jag vet inte allt. I själva verket vet jag inte ett skit, men den erfarenhet jag har av ungdomar säger mig att de ofta har väldigt bestämda åsikter och är övertygade om att de själva har rätt. Därav all politisk aktivitet hos ungdomar som senare avstannar i och med att inte bara verkligheten hinner ifatt med jobb och familj, utan också insikten att man inte vet allt. Bekvämligheten och misstron till att något kan förändras speciellt mycket här i världen.

Frågan är ju hur jag, om jag befinner mig på medelåldersnivå nu, kommer vara i medelåldern? Kommer min ungdomlighet komma ikapp mig då? Det vore inte fel.
Eller kommer jag alltid vara lika misstrogen och aldrig kunna tro på något ordentligt? Det är inte roligt.

Vem vet.

måndag 11 januari 2010

2010 års första riktiga måndag

Nu är jag tillbaka på min plats i Skåneland och jag har börjat acklimatisera mig.
Idag fick Sara brev från Lars. Jag skrek och hoppade jämfota. Det gäller att passa på när man har en riktig Idolidol. Han har väldigt snygg handstil.

Spisen fungerar fortfarande inte, har jag precis tagit reda på. Skoj.
Tandborsten skulle må gott av att bytas ut, men tandkräm har jag så att jag kan gödsla med den. Det är billigare att flyga än åka tåg till Prag, vilket är synd på många sätt.

Idag har jag skrivit en text som X i klassen fick läsa (för att vi skulle jobba 2 och 2), och det kändes inte alls bra för det var en nerslafsad text som inte var så värst bra men desto mer privat och utlämnande. Efter det kände jag mig lite låg.
På lunchen hade vi dock ett litet smsmaraton. Jag och tre andra frågade Eniros Frågavadduvill-tjänst "vem är jag?"
Enligt någon anonym person i andra änden är jag "en av få människor i världen som kan kalla sig för guddomlig." Jag skall också tycka om majs, örhängen och att rulla mig i stjärnglans, vad nu det innebär. Sist men inte minst så kommer jag antagligen sluta som en av världens fränaste människor. Allt detta enligt 118 800.

Jag lyssnar på Detektivbyrån, vårterminen har börjat.
Och bilden ovan föreställer en möjlig (möjlig? möglig menar jag) citron som låg på mitt skrivbord och väntade när jag kom hit (som nåt slags symbol för hur länge jag varit borta).

söndag 10 januari 2010

Stridsskrift mot kärlekslyrik inom musikvärlden

Jag vet, jag borde ge mig, men det är en sak jag tänkt skriva om länge.
Ämnet är låttexter, och dessas tendens att handla om kärlek. Det har fascinerat mig så länge jag kan minnas.
Varför, varför, varför anser en majoritet av alla som skriver låtar att det verkligen inte finns något mer i livet att ta upp än känslan av att vara kär?
Ja, jag förstår att jag verkar konstig och dum som ställer en sådan fråga - men det är sån jag är. Saker går mig inte obemärkt förbi som det gör hos andra. Saker är inte självklara, som jag nämnde förut.

Jag försöker förstå varför det går inflation i kärlekstema i musik.
Kanske för att det är så enkelt att skriva om? Det är nog min starkaste teori. Vem som helst kan plocka fram känslan av att vara kär (om man inte har den i sig har man lärt sig den tack vare alla föregångare) och skriva "I love you, when I see you I feel happy, I want to touch you, I hope you feel the same way too".
Det är ungefär lika enkelt som att skriva en Tunnan och Moroten-låt om bajs och kuk och rövhål. Ta några klyschor och rör ihop så har du en hit.

Ja, det stör mig. Jag tycker det är oerhört konstigt att ingen någonsin reagerar och säger "Hallå, nu har vi skrivit låtar om kärlek i femhundra år, är det inte dags att vi hittar ett nytt tema?"
Ja, det finns såklart undantag. Men även de artister som skriver djupare texter om tex samhällspolitik eller att må dåligt blandar gärna in en rejäl portion kärlek.
Så när jag hittar en artist som har vett att ägna tankar åt annat än bara "I love you baby, do you love me?" så faller i de flesta fall även denne till föga och rör ihop ett gäng visor om Den Stora Kärleken, som för att försäkra sig om att inte vara för udda och nyskapande.

Jag tycker det är underligt att inte fler upplever en skriande brist på verklighet, ett behov av att få känna igen sig i något annat än en fluffigt rosa historia om att komma till himlen när man kysser någon (behöver vi för övrigt verkligen romantisera kärleken, överdriva den och sockra den?).
Jag tycker att det är märkligt att man kan komma undan med att sjunga sig igenom en hel karriär med en repertoar bestående av enbart kärlekssånger. Att ingen reagerar och säger "hallå där, har du verkligen ingenting mer att säga dina medmänniskor, nu när du har chansen?".
En annan märklig sak tycker jag är en och annan som varit gift med samma person i typ hundra år, och ändå lyckas bajsa ur sig femtio låtar om falling in love.

Och då kan man förstås säga att det är musiken som är det viktiga, texten finns bara där som utfyllnad, det viktigaste är upplevelsen av musiken.
För min egen personliga del måste jag säga att upplevelsen förstörs när jag upplever att texten är ett enda blaha som inte betyder ett skit. Det känns faktiskt som att någon ljuger mig upp i ansiktet, gång på gång. Som att det rör sig nån slags konspiration för att inbilla hela världens befolkning om att ingenting är viktigt annat än att bli kär, kyssas, röra vid varandra, gifta sig och bli kär på nytt i en oändlighet.
Ja, det är väl viktigt, men det finns väl för sjutton gubbar annat i livet som berör och betyder något? Eller? Svara mig, alla ni storheter som gjort er ett namn på att sjunga jävligt bra och snyggt, men aldrig vågat lämna den trygga kärleksnarkosen!

Oro

Kanske har jag gjort bort mig ändå, i mitt förra inlägg.
Någon kommer sucka, någon kommer bli orolig, kanske skrattar de bakom min rygg.
Jag tänker för mycket.
Jag ska inte be om ursäkt. Vad ska jag inte be om ursäkt för? Att jag tänker. Att jag skriver. Att jag offentliggör. Att jag flummar.
Jag försöker ju vara konstruktiv, det finns nog få som försöker det så mycket som jag. Så mycket jag har undvikit för att inte bli hånad och genomskådad. Så fel det blir ändå.
Om någon bara kunde säga någon gång att någonting är bra. Om en sjukdom kunde vändas till en begåvning. Jag väntar på min revansch. Jag har allt tålamod i världen.

lördag 9 januari 2010

Normernas vara eller icke vara ur ett moralfilosofiskt perspektiv

Nu över till filosofi.

Jag tänker väldigt mycket på normer; ur ett skulle jag vilja säga djupare och mer komplext perspektiv än man vanligtvis tänker kring normer.
Jag kan tyvärr omöjligt veta hur samhället fungerade före min tid, men så vitt jag förstår så är den tid vi lever i idag mer öppen för debatt och ifrågasättande av normer än förr - om det beror på kyrkans sekularisering, internet, globaliseringen eller någon annan nymodighet tänker jag inte gå in på här och nu.

I vilket fall så snackas det mycket (ja, jag är förstås inte helt objektiv eftersom jag läser och dras till ämnet - tyvärr kan jag inte heller veta hur pass "sann" min tolkning av världen är) om normer och att bryta dessa.
Hade jag varit en lite enklare människa så hade jag säkert hakat på trenden och associerat ordet "normer" till något dåligt, förtryckande och ofritt som bör bekämpas.
Nu är jag väl klarsynt nog att vara kritisk till normer, men också klarsynt nog att inte helt okritiskt slåss emot själva begreppet.
Eller, sett på ett annat sätt - tyvärr kommer jag aldrig så långt som att ställa mig för eller emot någonting, eftersom jag alltid hittar en filosofisk vinkling att haka upp mig på och sen är jag fast i den diskussionen med mig själv.

För mig är begreppet "normer" så pass intressant att jag inte kan kasta ut badvattnet för den lilla risken att barnet åker med - om ni förstår.
Normer är vad vi människor har för att kunna fungera i samklang med varandra. Och de är så pass komplexa att det inte går att säga varken att de är dåliga eller bra.
Hjärnan lever för att tolka vår omvärld, och det är så gott som omöjligt att helt sudda bort behovet av att på förhand bestämma egenskaper på en person eller ett föremål som vi egentligen ännu inte vet något om. Det är en säkerhetsåtgärd och ett sätt att förenkla världen något oerhört för vår avancerade hjärna.
Nu talar jag nog mer om fördomar; i de banor jag hittills tänkt kan jag inte frikoppla normer från fördomar av ganska uppenbara skäl.
Jag har själv oerhört mycket fördomar, som vid en närmare anblick ibland är rent komiska i sin brist på ordentligt underlag. Det bästa man kan göra för att inte bli en fördomsfull och inskränkt person är så vitt jag vet att försöka vara medveten om sina egna brister; sin förmåga att dra förhastade slutsatser; och att våga ha en öppen attityd till saker.
Men nog om fördomar.

Mer om normer.
Som ni säkert förstår, om ni tänker efter lite, finns det vissa bra normer. Eller kan man säga så, egentligen? Jag kommer till det senare.
När jag gick i lågstadiet utarbetades i klassen en lista på "Normer och regler" - sådant som att hålla upp dörren för varandra och inte retas. Det var antagligen första gången jag hörde ordet "normer" och då var det ju i en positiv mening.
Tyvärr går det inte att dela upp normer i dåliga och bra sådana. Att killar enligt våra normer inte bör bära kvinnokläder kan vara en väldigt besvärlig och tråkig norm för vissa. Det vore lätt att säga att det är en dålig norm, eftersom den begränsar livsutrymmet och friheten för vissa - men vem har egentligen rätten att besluta om detta?
Att man inte får aga sina barn är en annan norm - de flesta skulle reagera med bestörtning och avsky om de fick höra om en förälder som slår sitt barn. Men om nu föräldern till barnet känner att denna norm är ett problem och ett begränsande - vem kan säga att föräldern har fel och någon annan har rätt? Är det majoriteten som skall besluta om denna enskilda förälders handlande?
Förr då, när det var en norm att man faktiskt slog sina barn i Sverige - var det en dålig norm då? Där håller inte tanken om majoritetens patent på att ha rätt längre.
När blev det rätta rätt?

Ingenting är självklart.
Och tar man två så extrema exempel som att det är fel att döda och rätt att älska den man vill, så kan hela den här filosofiska diskussionen verka flummig och onödig.
Men det finns förstås många exempel på moraliska tvister som hamnar mellan stolarna, och inte ens det enkla är självklart om man vågar titta närmre.
Är det fel att döda någon för att rädda någon annan, är ett klassiskt exempel. Och om man nu får älska vem man vill, får man då älska ett djur, eller ett föremål? (Det kan tyckas löjligt och extremt att dra sådana paralleller, men av dessa anledningar har jag alltid ställt mig väldigt skeptisk till den allt för hurtiga frasen "all kärlek är bra kärlek", övertygad om att de som bär en sådan pin eller t-shirt inte brytt sig om att tänka i dessa banor.)

Jag kan ha en åsikt om saker, men av nån anledning envisas jag med att ifrågasätta den hela tiden, och gång på gång går jag igenom på vilka moralfilosofiska grundvalar jag bygger mina antaganden. Som att det någon gång skulle kunna gå att skapa en vattentät åsikt utan akilleshälar - jag kämpar ständigt emot omöjligheterna.
Jag är ganska så säker på att andra människor inte fungerar så här - men jag kan ha fel.
Om jag har fel så måste jag säga - wow, vilka supermänniskor ni är, jag antar att ni jobbar arslet av er dag som natt för att orka med. Eller så är det bara jag som är totalt tappad bakom flötet alla kategorier fast ingen någonsin haft hjärta att säga det till mig.
"Ryktesvägen" har jag hört att andra människor använder sig av intuitiv känsla för att bilda sig en åsikt, och det är något jag brukar försöka tänka på att prova lite själv (dock inte utan att först tänka igenom huruvida det är nyttoetiskt, egoistiskt, konstruktivt för mig och för samhället).

För övrigt.
Det enda jag kommit fram till som till 100% berättigar mina stundtals radikala åsikter är att förändring är ett naturtillstånd och något helt oundvikligt - att det gamla evinnerligen måste bytas ut mot det nya och rörelse och friktion ständigt bör förekomma för att världen skall kunna fortsätta existera.
Det är nog min bästa slutsats och för mig är den säker som amen i kyrkan. Jag vet att hela existensen bygger på att allt byts ut, utvecklas, avvecklas och återvinns i nya modeller och former. Hur jag egentligen kan veta så säkert att det är så orkar jag faktiskt inte tänka på.

Om att våga filosofera

Jag hade en ambition när jag startade den här bloggen, om att den skulle vara fri från mina deppigare sidor, mina dystrare tankar och den förvirring som stundtals råder inom mig.
Men det är faktiskt inte helt lätt att dra gränsen mellan vad som är okej och inte okej (enligt mig själv) att publicera. För ett tag sen tog jag bort två inlägg som jag skrivit i all hast och som visade för mycket av min... öh, svärta. Det känns bra, jag vill göra detta till en positiv sida.

Frågan är om mina mer filosofiska resonemang faktiskt hör hemma här? Av erfarenhet vet jag att jag lätt trasslar in mig samt tappar bort mig och hamnar i nåt slags nihilistiskt träsk där verklighetens premisser liksom har uppluckrats och då mår jag dåligt - därför försöker jag undvika att skriva om för djupa saker.
Samtidigt är det en del av mig, en stor del av mig, det känns fel att på något sätt försöka motarbeta något som kanske skulle kunna bli bra om jag klarade av att hantera det bättre.
Jag är därför envist besluten om att hitta ett sätt att leva med mitt behov av att analysera allt så att det ändå blir en positiv och spännande upplevelse istället för overklighetskänslor och inre kaos.

Detta om detta.

onsdag 6 januari 2010

Allas morsa

Jag är en sån jävla morsa. Allt jag vill är att ta hand om andra människor, stå vid spisen och pilla och pyssla och massera och lyssna på andras problem. Det är sant!
Det är det jag känner att jag är bra på och så är jag så våldsamt intresserad av andra människor att jag vill suga i mig av deras innersta tankar som en liten snäll parasit. Eller en symbiont, snarare.
Jag har grundat ett eget begrepp; psykiskt korrekt; som innebär att bete sig, prata och lyssna på ett sätt gentemot andra människor som får dem att må bra. Ungefär. Tex; om någon berättar något, så reagerar jag inte med första bästa känsla, utan väldigt pedagogiskt och sakligt går jag först i huvudet igenom vad jag kan bidra med i den här situationen. Jag upplever mig själv som en heltidspyskolog, alltid redo att utöva mitt yrke. Att måla världen i känslor är mig främmande. Så länge jag kan minnas har jag analyserat mitt och andras beteende och sätt för att fråga mig "är mina tårar äkta?", "vem har rätt att uttala sig mest i den här situationen?", "vad kan jag göra för att hjälpa personen, hur skall jag lägga fram mina egna tankar för att inte ta fokus från huvudfrågan?".

Jag tror jag skall sluta med det. Man kan jobba som psykolog, men man kan inte leva som psykolog. Det leder till vissa oönskade konsekvenser att suga till sig andras problem som en enda stor öppen famn.
Min första reflex när jag hör om, läser om eller möter någon som mår dåligt får inte vara att "åh, kom till mig så skall jag ta hand om dig!"
Och anledningen till att det inte går är att jag behöver sluta ha hybris och tro att jag kan rädda andra människor och lösa deras problem. Det kan jag inte! Faktiskt. Har jag insett.
Det måste finnas ett sätt att närma sig andra människor utan att lova evig lojalitet och problemlösning på fritiden.

Nu vill jag inte framställa mig själv som en uppoffrande ängel eller martyr, i själva verket är jag väldigt självupptagen även om det inte märks förrän man känt mig ett bra tag. Jag är oerhört intresserad av människor men inte nödvändigtvis insatt i exakt vad en påbörjad relation faktiskt kräver i form av tid, engagemang och utagerade känslor.
Nu har det ju gått oväntat bra för mig i det sociala livet, ja alldeles fantastiskt bra måste jag säga. Fast det kanske vore bra om jag då och då testade att känna mig fram istället för att tänka.

Jag kanske ska bli psykolog. För att få utlopp samt betalt för mitt morsa-beteende. Fast jag vet inte om jag är en bra hobbypsykolog. Det vet jag faktiskt inte alls. Är jag?

Stör Ej

Nu sitter jag här och lyssnar på Rock'n'Roll och är på väldigt bra humör.
Samtidigt, om något stör lite så svär jag och muttrar i mitt inre och det känns som att jag skulle kunna explodera lite om något irriterar och stör mig i min bubbla av energi.
Är det inte märkligt? Nej, egentligen inte.

:) och :(

Malmöoperan visar en uppsättning av Fröken Julie.
:)
Det kostar pengar.
:(

lördag 2 januari 2010

Arv och miljö (mitt i natten)

Jag kan inte släppa Arv och Miljö-tankarna.
Överhuvudtaget jobbar jag stenhårt på allt som är motsatsförhållanden. Måste skriva av mig lite.

Visst är det så här vi tänker?:
Arv - Miljö.
Arv: Biologiskt arv, gener, oföränderligt, till stor del opåverkbart efter födseln.
Miljö: Uppfostran, påverkan, egen vilja, manipulation utifrån, oönskat beteende kan läras bort.

Eller, vad säger ni? Nej, ni säger ingenting förstås men jag ville ändå skriva av mig. Det upptar så mycket av mina tankar, det fascinerar mig så. Jag söker nyckeln till livets gåta och sånt.
Utifrån den här modellen åtnjuter allt som har med miljö att göra mindre respekt, eftersom det anses vara lättare att ändra och påverka, medan arvet sitter benhårt i generna och inte ger vika i första taget.
Tar vi en kriminell slyngel som exempel, så anser vi att h*n kan lära sig av med dumheterna och komma på rätt bana om det rör sig om umgänge i fel kretsar eller en halvtaskig barndom. Kan vi däremot påvisa genetisk betingning i våldsamt beteende och social missanpassning, då är h*n ett förlorat fall.

Jag säger inte att det inte stämmer, men det är intressant, i synnerhet om man betänker att världen aldrig är så enkel att en tvåpolsmodell (ge mig ett bättre ord) kan ge en riktig bild av verkligheten. Till råga på allt så förekommer det inte sällan att den ena motpolen går ihop med den andra; så att det mest extrema i ena änden i själva verket visar sig vara tätt sammansatt med den andra polens mest extrema.

(Det är synd att jag inte kan uttrycka mig bättre.)

Jag vet inte vad jag vill ha sagt, mest skriva av mig.
Arv och miljö alltså. Identitetsvaliderandesökandet fortsätter, liksom sökandet efter livsförutsättningarnas essens.
Godnatt.

fredag 1 januari 2010

Top 5 Nyårslöften

Äntligen, äntligen!
Efter idogt väntande skall alla runt om i Sverige som följer min blogg nu få ta del av mina nyårslöften för år 21010. Eller vilket år det nu är.
För extra spänning tänker jag köra en av mina omtyckta klassiker; nämligen Top 5-listan, som börjar med nummer 5 och slutar med det allra viktigaste, nummer 1.

På femte plats!
Jag lovar att ta hand om mina hälar och anstränga mig en smula för att förebygga det högljudda frasande som kan uppstå då jag gnider dessa fnasiga fotsulor mot vissa sorters tyger eller helt enkelt drar på mig ett par strumpor.
Jag har letat fram Scholl-krämen, så det är inget att be för. Ibland får man faktiskt offra sig lite.

På fjärde plats!
Ja, jag har inte riktigt någonting här än... Som Björne sa (Björnes magasin ni vet); "nummer två... nej, jag kommer inte på något. Jag hoppar över den och går till nummer tre" (asch, ni förstår ju inte. Det roliga är att - om han nu inte kommer på något på nummer två så kan han ju inte bli klokare för att han försöker komma på nåt på nummer tre istället. Äh, jag skulle aldrig ha dragit upp det där. Jag är inte gjord för att citera.).
Tills vidare plockar jag in en önskan snarare än ett löfte. Jag skulle vilja börja boxas. Jag tror att jag skulle tycka om det (å andra sidan har jag haft många idéer om vad jag skulle kunna gilla, som aldrig blivit mer än idéer: innebandy, styrketräna hemma, nåt slags dans, fotboll, klättra...).
Ett problem är ju att jag absolut inte skulle vilja trycka till näsan på nån annan, men man kanske kan få stanna på boxsäckstadiet, tänker jag?

På tredje plats!
Jag skall gå ut och stanna där minst femton minuter per dag. Helst medan solen är framme (för maximerat intag av D-vitamin förstår ni). Gärna röra lite på påkarna. Vifta med armarna. Hoppa lite indianhopp eller nåt. Men huvudsaken är att jag kommer ut. 0.15/24!

På andra plats!
Jag strävar efter att gå upp i vikt. Det här året skall jag lyckas. Det är inte mycket som krävs. Jag skall över 50-strecket. Jag har varit där förut, och nu skall jag tillbaka! Det sägs att muskler väger mer än fett, vilket ju ger en vink om vilka metoder som är mest effektiva. Det är bara att bita i det sura äpplet, som jag brukar säga. Jojo. Mellanmål skall tydligen också vara bra. Herregud, man hinner ju inte annat än lyfta skrot och käka skrovmål och energikakor. Önska mig lycka till med det.

PÅ FÖRSTA PLATS!
Bara för att det är roligast.
Jag skall bannemig inte klippa mig förrän de 20 april (som för övrigt är min och Hitlers födelsedag). Inte ett hår skall vadheterdet krökas på min skalle, nej, i år skall skiten få växa fritt som den vill och är jag inte nöjd med det kan jag sätta på mig en mössa.


En kort sammanfattning:
I år ska jag gå upp i vikt, vara ute mer, smörja in hälarna och låta håret växa.
Så, nu är det dags för er att börja vadslå om mina bravader! Kör igång bara!

Gott nytt deccennium!