lördag 31 december 2011

Mitt jobb - en unik inblick

Tankar från jobbet:
De är överallt! Jag hatar barnvagnar.
Det är överallt! Jag hatar ketchup.
Tänk om jag skulle stoppa den här pommesen som ligger på golvet i munnen... Tänk om jag skulle slicka av mina fingrar som har grävt i soporna nu... Nej, jag låter bli.

Har under mina veckor på jobbet hittat ett otal nästan helt fulla läskmuggar och halvätna pommes. Idag det värsta: helt oäten stor hamburgare, sån som kostar runt 70 kr om man köper menyn. Pommes halvätna, läsken några klunkar, burgaren - inte en enda tugga tagen!
Är detta arbetarklassens svar på "vaskning"?

Hisskylten har tre plan att välja mellan: K (källare), B (bottenplan) och 2 (andra våningen). Ordvitsar med mig själv varje gång jag åker hiss:
Hur lyder plan B? Äsch, vilken bottenplan!

Bäst med jobbet:
Att det är metodiskt (diska brickor och göra pommes i synnerhet).
Stå i kassan (det ÄR kul att "träffa människor" och vara "service minded").
Känslan när jag brottat ner en mordisk soppåse och besegrat den. Det värsta är över, för den här gången.
Tanken på vilka muskler jag måste få av att bära brickor och soppåsar.
Faktiskt att jobba frukostpasset. Det var mysigt och annorlunda.
Att jag äter mycket pommes (bra för vikten).
Att ha rast kl 16 så att jag kan se på Simpsons...

Sämst med jobbet:
När beställningarna samlas på hög, det blir rörigt i mitt huvud, minuterna tickar och ingenting tycks bli färdigt (lyckligtvis går det över).
När jag börjar sluddra så att ingen hör vad jag säger (det händer ibland).
Att kramas med soporna.
Att jag är lite blyg inför mina arbetskamrater.
Den äckliga toaletten - hur lyckas den vara så äcklig jämt?

Hört på jobbet:
(Familj diskuterar grönsaker i maten)
"När du var liten älskade du grönsaker. Vi fick säga till personalen på dagis att inte sätta fram salladen innan den vanliga maten, för annars åt du dig mätt på sallad. Så är det inte längre..."
Tyckte det var så fint så jag la det på minnet. Hoppas upphovspersonen till citatet förlåter att jag publicerade det här.

söndag 25 december 2011

Lust

Ibland får jag lust att göra någonting.
Då brukar jag göra ingenting en stund. Efter någon timme går det oftast över.

måndag 19 december 2011

19 dec

Nähä, om man skulle ta och bli onkolog.

Nej, jag skojar bara.
Nån läkarstudent blir det aldrig av mig. Idag fick jag i alla fall brev om komvux, jag har kommit in på de sökta kurserna så nu ska jag ägna våren åt att stånka och stöna över matteboken. Samt läsa lite biologi vid sidan om. Och jobba förstås. Imorgon börjar jag jobba 7. Jag vet inte om jag någonsin har börjat jobba 7 förut.
Fast när jag åkte till Skåne med jämna mellanrum gick jag upp 6 så det är kanske inte helt främmande ändå.

Det är julstress här hemma. Häpp.
Man kan nynna på Sånt är livet och äta sega bananstänger så kanske det går an.

God jul.

söndag 18 december 2011

Självporträtt


Var god analysera detta självporträtt.

måndag 12 december 2011

Jag har läst Kärlekens Historia

Kärlekens Historia är inte en bok jag hade valt självmant. Baksidestexten för tankarna till filmen Dagboken - Jag sökte dig och fann mitt hjärta och andra starkt romantiska berättelser som ligger så långt bort från min smak man kan komma. Men min gudmor rekommenderade mig (eller mest kommenderade kanske) att läsa författaren Nicole Krauss, och när jag sedan fick den här boken i gåva av lärarna på skrivarlinjen, såg jag mig manad att ge den en chans.

Kärlekens historia handlar om ett antal olika personer, med den åldrade Leo Gursky i spetsen. Denne man charmerar mig genast med sin vardagliga sårbarhet och sina tafatta försök att närma sig andra människor. Leo är en man vars tankar och berättelser jag gärna lyssnar till.
Därför stör det mig något när den åldrade lunken bryts av och berättelsen tas över av en ung flicka, som till en början inte har någon koppling till det jag tidigare läst. Det tar också lång tid för mig att bli vän med flickan, som jag upplever som lite krystad och omotiverat engagerad i andras liv. Hon heter Alma; liksom kvinnan Leo en gång älskade, och liksom kvinnan i en bok (med samma namn som Krauss bok) som utgör något slags gemensam nämnare hos de olika karaktärerna.
Här kan anas ett mönster, men det ska dröja ända till slutet av boken innan alla trådar knyts ihop och frågorna får sina svar. Flera gånger måste jag lägga ifrån mig boken och fundera. Vem är vem, och när, och var?

Flickans besatta jakt på sin namne påminner om Jonathan Saffran Foers Extremt Högt Otroligt Nära där en lillgammal pojke på ett liknande sätt letar efter låset till en mystisk nyckel.
Det är svårt att undgå att nämna Saffran Foer, eftersom hans och Nicole Krauss sätt att skriva påminner så mycket om varandra att de skulle kunna vara samma person. Båda blandar gärna in en nypa magisk realism i sina berättelser som i övrigt är späckade med smärtsam kärlek, märkliga ödesnycker och ett storslaget sökande efter livets mening. Båda balanserar på en smal linje mellan högtravande melodram och humoristisk ömhet. För min del så snubblar Kärlekens Historia stundtals ner i det första facket, för att sedan resa sig och hamna i det andra.

Det händer så mycket i Kärlekens Historia, så många röster får tala och så många små ledtrådar placeras ut, att det är omöjligt att redogöra för alla. Men de många små delarna har alla en given plats i boken och bildar tillsammans en pusselbild som på bokens sista sida får sin slutgiltiga förklaring. Det är denna mångfald som räddar läsaren från överdoser och istället skänker en smakfull kompott av både romantik och tristess, dödslängtan och hopp, tankfullhet och barnslig iver.

onsdag 7 december 2011

Käre klantige kung

Den svenska kungafamiljen är en av de äldsta underhållningsbranscherna i Svea Rike. I alla tider har denna familj symboliserat det lyxiga i vardagen, det sagolika i verkligheten och det absurt ojämlika i samhället. För många herrans år sedan innebar jobbet som Kung att man kunde göra och bestämma lite som man ville. Nu för tiden innebär jobbet att man inte får bestämma någonting och helst inte heller yttra sig om något.

Ända sedan det blev lagligt att kritisera kungahuset och dess existens (vilket inte skall förväxlas med att kasta tårtor på dess medlemmar - det kan stå dig dyrt) har debattens vågor gått höga utan att någonting egentligen har ändrats. En stor del av svenskarna tycker att kungahuset känns ungefär lika fräscht som ismannen Ötzi, medan en annan del anser att världen skulle bli lite tråkigare och lite tommare om det inte fanns en vinkande drottning och en sammanbiten kung att titta på i tv-rutan lite då och då.
En tredje del består antagligen av folk som helt enkelt inte bryr sig, eftersom kungafamiljens reella makt är så obefintlig att det varken gör av eller till om de vinkar eller ej. Och skattepengarna ska ju in ändå, oavsett om de går till sessans nya lya, en pansarvagn till försvaret eller Gröntoftabygdens gamla folkskolas bevarande.
Om den här gruppen hade brytt sig lite mer kanske kungafamiljen varit ute på gatorna och sökt jobb på hamburgerrestauranger för glatta livet i detta nu. Men antagligen har den här gruppen annat för sig, som till exempel att skriva på olika internetforum om hur meningslöst det är att engagera sig i något eftersom det ändå inte gör någon skillnad.

Nåväl. Det svenska kungahuset består idag av en kung, en drottning och deras tre vuxna kids. Den äldsta av dem tjänar som perfekt exempel på den duktiga flickan som kämpar på med leendet och hållningen och de korrekta uttalandena och de lagom eleganta klänningarna och det hårda arbetet och allt det andra som hör en duktig flickas vardag till.
Hennes yngre bror är totalt menlös och har aldrig gjort något minnesvärt. Den yngre systern har en förkärlek för så kallade dekolletage, dvs småporriga urringningar, vilket givit henne en viss uppmärksamhet i pressen, men det är också allt.
Mor till de tre välartade barnen är en evigt leende tyskbrytande kvinna med det lyxiga namnet Silvia, som är expert på att med ett plågat ansiktsuttryck hålla med sin make som det anstår en god hustru - oavsett vad han gör eller säger.
Så här långt ser det väl ganska bra ut, det är som ett kungahus ska vara. Prydligt, stiligt, tjusigt och alldeles, alldeles jättetråkigt.
Men. Varje familj har sitt svarta får. Varje dokusåpa måste rymma en bråkmakare, strulputte, krångeljöns. Inte ens Svensk Damtidning klarar av att fylla ut sina sidor om ingen i kungahuset lägger manken till och skapar lite skandal.

Och det är här familjepatriarken, den ofrivillige monarken, hans majestät konungen, knugen, Tjabbo - kärt barn har många namn - kommer in i bilden. När de andra i familjen duktigt läst sina skolböcker, festat med vett och sans, dejtat någorlunda ärbara rikemansungar, besökt de silvergruvor, bilfabriker och handikappboenden som de bjudits till och - kanske viktigast av allt - haft vett att hålla lite käft, har kungen varit precis lika duktig på att stamma, stava fel, festa för mycket, hemligdejta fel människor, ha polare i fel umgängen, köra sina bilar för fort, bli lite för imponerad av diverse diktatorer världen över samt inte minst kläcka ur sig dumheter på löpande band.
Kungen är helt enkelt en vandrande katastrof, en skamfläck för alla väluppfostrade rojalister och en enda stor reklamkampanj för att avskaffa monarkin - om det inte vore för en viss detalj: skandaler säljer.

Alla som har hållit på med böcker, film eller andra former av historieberättande, vet att man behöver en konflikt för att fånga sina tittare och läsare. Och kungahuset är, hur hämtat ur vår verkliga värld det än är, en slags saga. Varje gång en ny pinsam kaffeflickshistoria nystas upp, och varje gång kung Carl Gustaf påpekar vikten av att svenskarna för klimatets skull kör lite mindre bil så att kungen själv kan köra lite mer bil med gott samvete, så skäms rojalisterna ihjäl och kvällstidningsjournalisterna dreglar så att trycksvärtan i blaskan löses upp och bildar en enda svart pöl av ord.
Snart kommer en ny undersökning som visar hitten och ditten om svenskarnas förtroende för kungen & c:o och republikanerna får en sällsynt och segerviss minut i rampljuset där de, likt fanatiska domedagsprofeter, än en gång förgäves utropar kungahusets fall.
Inte sjutton faller kungahuset.

När mannen känd från enkronan avslöjades ha gjort något så ofint som att besöka strippklubbar skapades en grupp till stöd för densamme på facebook. Sidan har i skrivande stund 135 342 gilla-markeringar (för er som inte vet; att "gilla" en sida är ungefär som att säga "jag håller med!" om någons påstående). En sida som alltså enbart gäller just kungens eventuella förehavanden på denna eventuella klubb som eventuellt hyste en och annan sexuell situation (ordet "eventuell" används av hänsyns till hans majestät konungen, då denne inte säger sig minnas riktigt hur det verkligen var med den saken).

Kanske är det just det faktum att kungen inte är perfekt som gör att människor gillar honom. Denne klumpige, strulige man som blivit expert på att trampa i klaveret utan att ens förstå vad han gjort för fel kan upplevas som en skönare och sundare förebild än den övriga kungafamiljen, som glittrar ikapp och gör allt enligt regelboken.
Kanske är det så att kungen ses som en ofrivillig komiker snarare än ett statsöverhuvud; en lite rikare variant av Papphammar, en kejsare utan kläder, en kung som blivit folkets gycklare.
Som sådan är han allt för ömkansvärd, klumpedunscharmig och harmlös för att behöva avsättas i en - om än inte så blodig - revolution. På samma sätt som vi är benägna att älska imkompetenta och självupptagna män som Homer Simpson eller Kurt Olsson så länge de är clownartade karaktärer i en tillskruvad fiktion, kan vi känna sympati för denna vår kung, som vi ser mer som en påhittad figur än som en verklig människa som bör ställas ansvarig för sina handlingar.

lördag 3 december 2011

En betraktelse om den vackra kvinnan

Det finns bland vissa en uppfattning om att ständig objektifiering av kvinnokroppen skall ses som en komplimang till kvinnorna. Alla kvinnor kan eller ska känna sig stärkta och glada av att vissa kvinnor får utrymme att klä av sig och bli berömda för sin yttre.
Frågan man till exempel en så kallad flickfotograf eller journalisterna på ett herrmagasin, är de måna om att påvisa hur mycket respekt de har för kvinnor och hur hela deras yrke går ut på att hylla kvinnan. I själva verket är alltså all form av sexualisering och utfläkning av bantade kvinnolår och uppfyllda kvinnobröst en enda stor allomfattande hyllning till alla kvinnor världen över. Även de med celluliter, de överviktiga, de håriga, de kutryggiga, de gamla, de plattbröstade, de med påsar under ögonen, får man anta. För de är ju också kvinnor, och därmed "underbara" och "vackra", om man får tro de som gärna använder just dessa ord för att sammanfatta vad en kvinna är.

Bilderna är inte porriga eller snuskiga, de är konstnärliga. Hur många gånger har man inte hört den ursäkten från de mer eller mindre kända kvinnor som tackat ja till erbjudandet att låta kläderna falla för herrmagasinens fotografer: erotiska och konstnärliga bilder. Inte helt olika de bilder man ser i reklam, i damtidningar, på skivomslag och i film. Det är egentligen meningslöst att beskylla enstaka herrmagasin för att objektifiera kvinnor genom sina bildreportage, när hela världen svämmar över av bilder som är precis lika "porriga" eller "konstnärliga" eller vad man nu vill kalla dem.

Vill jag se konstnärliga bilder kan jag gå på ett museum eller galleri. Vill jag se "konstnärliga" bilder av en halvnaken kvinna kan jag göra vad sjutton jag vill - jag kan gå ut på stan eller sitta hemma, jag kan titta på tv eller läsa en tidning - bilderna är överallt. Den vackra kvinnokroppen blänker från tidningsomslagen i hyllan: från damtidningar, mammatidningar, bröllopstidningar, kvällstidningar, söndagsbilagor och så vidare. Påtagligt många tidskrifter riktade till kvinnor har hoppat på tåget och smäller även de upp "konstnärliga" bilder på särade läppar och brunglänsande lår på vart och vartannat uppslag.
Att påstå att denna likformade "kvinnohyllning" där photoshophjälpta kroppar med rynkfria ansikten, långa, släta ben, vita leenden, svarta ögonfransar, smala, rena fingrar, toppiga och jämnstora bröst, som blixtrar förbi i allt från reklampelare till tidningsreportage lämnar oss opåverkade är en så märklig inställning att den helt övergår mitt förstånd. Att tro att alla dessa "tröttsamma" kvinnor som nojar över sitt matintag och inte vågar gå utanför huset osminkade är uppkomna ur intet är ett tecken på enormt förakt för kvinnors intelligens.

Män utsätts också för krav på skönhet. I reklam för kalsonger och herrparfym är det snarare regel än undantag att magrutor och solbrända muskler visas upp. Så har det varit de senaste åren i en allt mer mansinriktad utseendeindustri.
De vackra kvinnokropparna förekommer i reklam för damunderkläder och i herrtidningar, men till skillnad från männens kroppar är det inte nog där. Förförisk kvinnlighet används för att sälja bilar, kalsonger, herrparfym, mat, skivor, filmer, möbler, kläder, tidningar, choklad och så vidare. Kvinnokroppar har sexualiserats i århundraden, medan manskroppens offentliga erotisering är en nyhet.
Så har också kvinnans yttre i alla tider använts som en indikator på hur duglig hon är som människa. En vacker hemmafru kan leva med en till det yttre ful och frånstötande man, men det motsatta skulle knappast förekomma. Att vi från båda kön besitter en viss ytlighet i vårt första urval är förstås delvis sant, men tar inte udden av det faktum att kvinnor direkt kopplas till skönhet och dess varande eller icke varande, medan män får möjlighet att imponera med egenskaper såsom kunnighet, klokhet eller godhet.

Det handlar inte så mycket om att heterosexuella män självmant ställer krav på att deras partners skall vara inget annat än praktföremål, utan mer om att samhället tilldelar kvinnan denna roll: rollen som handlingskraftig och besittare av inre egenskaper är ju redan upptagen - och i ett system där det viktigaste är att kvinna och man är varandras motpoler kan sådana roller och egenskaper inte delas.

I film och tidningar, om än inte så ofta i reklam, finns utrymme för män att vara korkade eller kloka, roliga eller tråkiga, feta eller smala, fula eller snygga, unga eller gamla. I samma filmer och samma tidningar finns ett osynligt nålsöga för kvinnor som har "för många" kilon och rynkor eller på annat sätt misslyckats med att vara behagfulla till det yttre.
I alla de "konstnärliga" bilderna hyllas samma sorts kvinna: den vackra, fullständiga, undergivna kvinnan som spelar sin roll väl och till fullo har putsat sitt yttre för att få vara med i spelet.
Det är inte en hyllning till kvinnan, det är en hyllning till skönhet ur ett snävt perspektiv, där skönhet är på förhand definierat av någon annan än den som tar del av bilden.

Kvinnorna på bilderna är inte där för att tala om det politiska läget i Afghanistan. De är inte där för att dela med sig av sina tankar om att bli gammal. De är inte där för att berätta om vad som gör dem förbannade eller lyckliga. De är inte där för att snacka, för att ha ett djup. De är där för att upprätthålla den ytliga synen på kvinnan som sexobjekt och underlägsen mannen inom alla andra områden än just området som berör utseende och behagfullhet. Samma tragiska kvinnosyn som hållit kvinnor tillbaka i hundratals år, och som vi, män och kvinnor, tillsammans har upprätthållit och än idag upprätthåller genom att vägra se konsekvenserna av vår egen hetsjakt på det åtråvärda yttre vi tror ska öppna dörrar när de i själva verket stänger in oss.
Denna hopplösa perfektionshets som hindrar kvinnor från att slappna av och lägga sina liv och sin lust på det som känns viktigt för dem själva.

Därför kan jag inte ta de "konstnärliga" bilderna som en hyllning till kvinnan, utan bara som ett smärre hån mot densamma.