Internet, problem?

Det är med internet som det var med hårdrock på åttiotalet och senare med våldsamma tv-spel: det finns förespråkare och skeptiker, kunskapen och forskningen är klen på båda sidor och hela debatten tenderar att bli rätt löjlig.
Men det betyder kanske inte att det inte behöver finnas en debatt?
För internet är så nyss och rymmer så mycket och påverkar oss på så många sätt att det snarare vore ignorant att inte ta upp de problem som mediet medför. För visst finns det nackdelar och svårigheter med vårt kära internet! Det betyder ju dock inte att det bör förbjudas eller förintas, eller ens att världen innan/utan internet är bättre. Bara annorlunda.

Men ibland tycker jag att det finns en motvilja mot att ens tala om de problem som dyker upp på den världsvida webben. Det är som att man bara kan vara för det fantastiska, revolutionerande internet, eller en trist moralist som hittar fel och vill dra ur sladden till allt som skapats senare är år 1979.
Om man beklagar sig över trollande och så kallat "näthat" (ett ganska svårdefinierat begrepp) är motargumentet att mobbing, skitsnack och annat strul fanns långt innan internet och dessutom skapas av människor, inte av elektroniska apparater. Sant. Men betyder det att saker som internettroll eller anonyma hatkommentarer inte är ett problem som kan vara värt att diskutera och försöka motverka?

Jag misstänker att man stöter på betydligt fler otrevliga, aggressiva, påfrestande och elaka människor på internet än i verkliga livet (irl). Har jag rätt i den iakttagelsen? I verkligheten håller man inne med åsikter och spydigheter för att inte stöta sig med chefen, farmor eller grannen. På gott och ont!
På internet är det ju däremot lätt som plätten att låtsas heta Einar fast man heter Annika, och slänga ur sig praktiskt taget vad som helst utan att riskera att chefen, farmor eller grannen tycker att man är ohövlig. Det är bara en avlägsen främling som tycker att man är ohövlig. Och avlägsna främlingar är som bekant lättare att vara otrevlig, elak eller rentav grym mot, än en person som man på ett eller annat sätt är bunden till (oavsett vad man tycker om den senare).

Det som är potential med internet är också det som kan utnyttjas på ett dåligt sätt. Det är det som är så märkligt. Internet är en fantastisk möjlighet för människor från vitt skilda platser att diskutera musik, politik, fritidsintressen och känslor. Den som känner sig ensam kan få kontakt med andra människor av tusen olika slag, och kanske hitta likasinnade. Gemenskapen är bara ett musklick bort.
Samtidigt som människor som för tjugo år sedan skulle ha talat för tomma öron nu kan nå ut till tusentals beundrare, flödar internet av oseriösa människor som får uppmärksamhet genom att provocera. Det kanske är löjligt att se det som något dåligt egentligen: det kanske snarare är ett intressant fenomen.
Kanske inte heller någon nyhet: "man vill bli älskad (...) i brist därpå avskydd och föraktad" diktade Söderberg redan för mer än hundra år sedan. Samma princip då som nu. Jag bekymrar mig bara för kvaliteten på helheten när just det ogenomtänkta, skrikiga och osympatiska får så mycket uppmärksamhet. Men kanske är jag orolig i onödan. Det är väl så att allt ryms här inne, eller ute, högt som lågt, och att några kommersiella begränsningar av utrymmet (med det menar jag alltså att det mindre efterfrågade sorteras ut och försvinner till förmån för de högst skramlande tunnorna) inte är aktuella.

Ska man då se de fula sidorna av internet som ett problem, eller något att rycka på axlarna åt? Kan vi leva i lätt disharmonisk samklang enligt principen om yttrandefrihet? Var går gränsen för ett övertramp: kan man säga sig vara sårad, illa behandlad eller "kränkt" (detta nästan omöjliga ord att använda nu för tiden) på internet, en plats som går att lämna med ett klick, en plats där fysiska övergrepp är en omöjlighet?
Förväntas man tåla en tuffare jargong på internet, och glider påhopp och glåpord lättare av en för att det kommer från en anonym fegis och inte från grannen?
När kan man dra en gräns och säga "jag tolererar inte det här"? Internet har ingen jämställdhetsplan och inga övergripande regler. Här råder fullkomlig frihet, fullkomlig anarki.
Däremot kan varje enskild sida ha en stadgar och en uppfattning om vett och etikett. Och kanske är det där svaret, kanske är det utformningen av dessa som ska diskuteras och arbetas med, snarare än fenomenet internet i sig.

Det är som sagt lätt att vara lite mer bitsk, lite mer hånfull mot en ansiktslös främling än man vågar, eller för den delen vill, vara mot en bekant, eller rentav en främling som står öga mot öga mot en själv.
Men så är ju också samtalen på internet nästan alltid djupare, mer dynamiska och mer laddade än de flesta "hur mår du, jag mår bra"-snack vi har under en vanlig dag irl.
Om internet väcker trollet i oss så kanske det är något vi får leva med. Schasa bort trollen när de kommer, snarare än att försöka förebygga dem, det senare kanske inte är möjligt utan fatala begränsningar i allas internetanvändande.
Det viktigaste är kanske att inte behöva känna sig ensam och utsatt i kampen mot otrevliga eller rentav hotfulla människor på internet. Stödet och gemenskapen finns ju så nära till hands. Frågan är hur man bemöter en "hatare" eller ett "troll" på bästa sätt. För ibland känns det så hopplöst onödigt och löjligt att ens lägga tid och kraft på människor helt utan hyfs, samtidigt som det inte går att förneka att man någonstans blir påverkad och skakad av att läsa vad vissa människor med hjärna, hjärta, händer och ögon kan vräka ur sig utan minsta skuld eller samvete.


Jag vill tillägga att min definition av hatare och troll är lite luddig, men ungefär, en person som oftast är anonym eller har fingerat namn, som beter sig omotiverat aggressivt och mer eller mindre enbart är ute efter att provocera och såra. Att ha avvikande och i sig kontroversiella åsikter är inte synonymt med att vara ett troll, det handlar snarare om ett osakligt och otrevligt sätt att bemöta andras åsikter eller till och med leverera sin egen åsikt om exempelvis andras utseende där en sådan åsikt inte efterfrågats.

Bättre en skiva i handen än tiotusen i rymden. Kanske.

Jag sitter och lyssnar på min nya skiva som jag har köpt begagnad. Det var evigheter sen jag senast köpte en skiva, men jag är kluven inför det här med digital musik vs fysiska album.
Å ena sidan är det praktiskt, bekvämt och lättillgängligt att sätta igång exempelvis spotify och bläddra runt bland miljoners låtar, vilken som helst när som helst (nästan) utan att betala ett öre. Det är ju rätt fantastiskt.
Den fysiska skivans tid verkar rinna ut och det är ju faktiskt så att för miljöns del är det toppen att ha allt komprimerat i datorlådan istället för hela den här skivtillverkningen som tydligen kräver enorma mängder vatten och på många andra sätt också är skadlig och krävande.

Men.
Jag är en samlare. Jag har samlat på skivor hela tonåren, så där som man gör - jag menar gjorde, jag är kanske den sista generationen som gjorde det - och tyckte om att fundera över vilken som skulle bli nästa inköp och att då och då sortera alla album efter färg eller namn eller år, bara för skojs skull. Det där har liksom avstannat helt nu när allt går att hitta ett musklick bort.
Men det är inte allt.
Jag tycker att mitt musiklyssnande har både förbättrats och försämrats i och med internets genomslag. Förbättrats för att jag kan plocka fram vad jag vill, efter humör. Det finns inga begränsningar. Känner jag plötsligt för att lyssna på något som jag i vanliga fall skyr som pesten, så finns det där för mig utan att jag behöver kila iväg till skivaffären och lägga pengar på något jag kanske bara vill ha en enda gång.
Dessutom: är jag nyfiken på ett band eller en artist kan jag riskfritt kolla upp denne utan att betala eller införskaffa något (no strings attached liksom). Jag var även tidigare noga med att kolla upp artisten jag eventuellt ville köpa en skiva med, för att se om jag verkligen skulle tycka om det eller om det var bortkastade pengar. Internet har ju funnits länge och förr kunde jag kanske googla mig fram till något slags provlyssning.
Nu är det inte längre lönt att ta nästa steg och utföra själva köpet, eftersom musiken finns GRATIS på datorn.

Det här leder dock till att jag på något sätt får ett mycket ytligare förhållande till musiken jag lyssnar på. Om varje skiva var en ny vän i mitt liv, vissa kärare än andra, blir musiken nu mest en väldig massa one night stands. Möjligtvis ett gäng kk:s. Det är liksom svårt att uppnå den där nära relationen till musiken när jag när som helst, utan att behöva röra på mig, kan överge en låt för en annan.
Jag minns att jag tyckte att kasettband och vinyl var fascinerande på så sätt att det inte fanns en enkel framåt-knapp, så som det fanns för cd. Man kunde då inte enkelt byta låt när man tröttnat på en, utan blev "tvungen" att lyssna igenom hela albumet. Och jag tyckte det var något värdefullt i det.
Nu tappar jag liksom tålamodet. Det blir inga bra relationer, musiken är så underordnad mig och jag kan göra precis vad jag vill med den. Jag tycker inte riktigt om det.

Dessutom saknar jag att kunna bläddra i det lilla häftet, som hos vissa skivor har låttexter, vackra bilder eller på annat sätt förhöjer upplevelsen.

Nåväl. Nu har jag köpt en skiva för första gången på väldigt länge. Och kanske sista gången, det vet jag inte.
Det blev Belle & Sebastians "Push Barman To Open Old Wounds". Deras skivor vill jag fortfarande ha. Bara för att. Det är ju ändå mitt favoritband. Och jag är en materialist. En sån som ibland utvecklar någon form av relationer till materiella ting.

Tjejer och killar och grejer de gillar

På jobbet har vi en anslagstavla med en massa information om maten, kampanjer, priser, städning och så vidare. På en av de där lapparna står det en uppmaning att alltid fråga de kunder som väljer barnmenyn specifikt vilken leksak de vill ha. "Fråga aldrig om det är en pojke eller flicka och gör valet åt dem" står det.
Jag frågar aldrig om det är en pojke eller flicka som ska ha leksaken. Trots att jag ofta ser att föräldrarna gjort sitt yttersta för att ingen ska råka missförstå eller tvivla på vilket kön deras barn har.

Varje dag möts jag av mörkblått klädda barn med spindelmannenmössa och knallrosa ungar med strumpbyxor, och jag tittar på dem och säger "vill du ha docka eller bil?". Varje dag hör jag vuxna säga "ta den där rosa lådan, det är en flicka", "du vill väl inte ha nån docka, Kevin?" eller rentav ett förnärmat "det ser du väl att det är en tjej?".
Ibland hör jag föräldrar gå emot sitt barns vilja: "Ta en docka. Nej, Isabelle, de har ingen bil, det får bli en docka".

De säger att vi är jämställda. Att man väljer själv. Att allt som finns kvar nu är medfött, naturligt och kommer inifrån, inte utifrån.
Jag upplever det inte så. Jag upplever inte att vi har kommit fram.
Tvärtom.
Vi har inte kommit någonstans.
Ibland tror jag snarare att vi har gått bakåt. Ljusår bakåt.

Frihet under påverkan

Ingen och ingenting påverkar någon eller någonting.
Lite som om varje företeelse, varje sak som händer, händer utan kontext, som i ett tomrum.

Det finns ju de som resonerar så. I alla fall tror jag att de resonerar så. I alla fall blir det så när man drar deras resonemang till sin spets.

Jag tänker på reklam. Och på normer. Det kan ibland framstå som enfaldigt och tröttsamt att framhärda i övertygelsen att vi alla är något slags slavar under yttre påverkan. Deprimerande att inta inställningen att den fria viljan är en illusion.
(Fast det är ju lite mer komplext än så.)

Det finns de som påstår att de inte påverkas. Att de inte bryr sig. Att det handlar om hur stark man är. Som om någon, som inte är utlevande eremit utan behov av samhälle eller sociala kontakter, skulle kunna uppbåda en sådan styrka att ingenting skulle kunna omforma eller styra henne.
Jag tror inte på det.
Men jag tror att man kan tro på det i självförsvar. Man påstår sig inte vara opåverkbar för att man faktiskt är opåverkbar. Man påstår inte att det är fjantigt att analysera och diskutera för att det faktiskt är fjantigt att analysera och diskutera.
Man påstår det för att det är bekvämare och tryggare än att inse och erkänna sin utsatthet och litenhet.
För att slippa förstå. För att det är ohyggligt att begripa att man varje dag tigande accepterar en fortgående psykisk kräkning och misshandel av sig själv och sina medmänniskor i det som kallas ett fritt och civiliserat samhälle.

Det finns inga starka och svaga människor.

Reklamen är livsfarlig.

Texten som gav upphov till dessa tankar: När mat är sex - om att mat aldrig får vara just mat

Män är bättre än kvinnor

Något jag tänker på väldigt ofta är könsskillnader. I synnerhet den väldigt abstrakta och ganska fåniga frågan om män är bättre än kvinnor. Tankarna dyker upp varenda gång jag slås av det faktum att män är överrepresenterade inom i princip alla områden utom typ barnskötsel. Musik, film, vetenskap, sport, underhållning, historia, politik. Allt som syns och märks utanför de närmast sörjandes cirkel.

Jag är föga road av påståenden som att män tänker med kuken eller att kvinnor är bättre för att de är snyggare än män. Jag skulle nog kunna säga att jag avskyr den formen av misandriska uttalanden. Av väldigt många anledningar som jag inte ska gå in på nu, men delvis är det för att sådana idéer dessutom är misogyna.

Mina frågor är många men jag talar sällan om dem. Jag vill inte diskutera med mina feministiskt övertygade vänner om kvinnor verkligen har något att komma med i samhället/världen - och eftersom mitt liv ännu inte har begåvat mig med en guru som har allmängiltiga sanningar att besvara alla mina funderingar med, så får jag googla. Vilket leder mig in på mänsklighetens bakgårdar och avskrädeshögar.
Det finns en hel del funderingar där ute i cyberrymden, som liknar mina, fast de är lite mindre ödmjuka och lite mer hårdnackade. Det handlar helt enkelt om att många män ser det som en allmänt känd sanning (om än nedtystad av feminister) att män är bättre på allt. Allt.
En sanning som inte är något att tjafsa om eller bli upprörd över, enligt dem.

Det fascinerar att läsa trådar där frågeställningen om mannens fullkomliga överläge, och vilka svar som dyker upp. För när vi generaliserar är det lätt att dra fram typiskt kvinnliga egenskaper som motargument till den totala manliga superiorismen. De gamla idéerna om att kvinnor kan göra flera saker samtidigt, att kvinnor är bättre på att städa och ta hand om barn, att kvinnor lär sig språk bättre och så vidare.
Men de här argumenten räcker inte när det ska diskuteras män vs. kvinna. Det blir tydligt i diskussionerna att utgångsläget är att män är bättre, ska vara bättre, måste vara bättre. På allt.

Säger någon att kvinnor är bättre på empati eller känslor regnar mothuggen in. Så är det inte alls. Kvinnor är snarare FÖR känslosamma. Det går inte att mäta. Det går inte att bevisa. Det är en definitionsfråga. (Däremot går det att mäta och bevisa att män är bättre på det ena eller andra.)
Kommer någon med att män är våldsammare så är det kanske inte så dumt ändå med våld. Eller så är det manshat att påstå att män begår våldsbrott. För övrigt snackar kvinnor skit bakom ryggen och det är minsann inte så snyggt det heller.
Kvinnor är inte heller bättre på de få områden de varit förpassade till genom historien. De bästa kockarna är ju män!
Kvinnors påstådda simultankapacitet: "Det där är bara en töntig myt som nån har kommit på för att ge tjejerna någonting dom är bra på. Egentligen är vi bättre på att göra två saker samtidigt också."

Det enda männen kan enas om att kvinnor kan få ett godkänt i, är att vara snygga. Ja, kvinnor är sämre, trögare, klantigare, fånigare, mindre intelligenta, mindre intressanta, mindre begåvade, tråkiga och ovärdiga - men de duger att titta på!
Och det är väl inget att gnälla över.

Så varför utsätter jag mig för detta kvinnohat (sanning eller ej, jag kan inte se hur den här sortens tankegångar kan kallas för något annat än kvinnohatande)?

Kanske för att tankegångarna inte tar slut där flashback tar slut.
De finns överallt och genomsyrar världen, genomsyrar antagligen varje liten nyfödd flickas hela liv och varje pojkes för den delen. Överenskommelsen att kvinnor är sämre än män.
En överenskommelse som kvinnor gärna slätar över genom att fnittrande mena att vi kvinnor är ju egentligen smartare och bättre - en inställning som skingras så fort man lämnar tjejkvällen och ser sig om i världen där män varje dag stolta kan visa upp sina förmågor och bli beundrade och hyllade.
En överenskommelse som män förnekar genom att ständigt hylla frugan för hennes förmåga att komma ihåg hans matlåda och barnens gympakläder och samtidigt se snygg ut i håret - en hyllning som inte passar i Cv:t eller går till världshistorien, utan bara blir en upprepning av alla kvinnors öde genom tiderna.
Kvinna? Jodå, du duger att se på, men du blir aldrig lika bra som vi.

Så ser jag på världen.
Man måste inte se på världen så.
Man kan se det som att vi nått fram till vårt mål. Vi är jämlikar nu.
Man kan tänka att kvinnor inte vill synas och höras, de vill inte åstadkomma och ihågkommas.
Man kan vila i tanken om att kvinnans fria val är att inte välja.
Jag vet inte vad jag ska tro.
Ska jag tro att kvinnor inte vill.
Att kvinnor inte kan.
Eller att kvinnor fortfarande inte riktigt får.
Eller en kombination av alla dessa faktorer?
Jag är ledsen.

Kvinnokamp - behövs det?

Förra året var det nittio år sedan kvinnlig rösträtt infördes i Sverige.
Det finns alltså (troligtvis) några få kvinnor här i landet som föddes in i ett samhälle där kvinnor inte ansågs kunna begripa sig på politik, och om de nu skulle begripa sig på det så var deras åsikt ändå inte tillräckligt viktig för att räknas.

Men det är ju nästan hundra år sedan nu. Saker har ju hänt. Kvinnor får rösta. Och de får bli överläkare, bilmekaniker, bolagschefer och konstnärer. De får gå utanför sitt eget hem precis när de vill och klä sig i nästan vad de vill. De får köra bil och de blir myndiga samtidigt som sina manliga kamrater. Kvinnor har tillgång till preventivmedel och abort för att slippa ofrivillig barnafödsel, och de kan utbilda sig utan några som helst begränsningar på grund av kön. Det finns till och med lagar mot att misshandla och förgripa sig på en kvinna, som gäller såväl för främmande gärningsmän som för en äkta make eller sambo.

Nittio år efter att den allmänna rösträtten börjat gälla även kvinnor, har vi i Sverige uppnått jämställdhet. Vi är inte lika, men vi har det lika bra. Till skillnad från många andra länder där det är väldigt orättvist och ojämnt.

För i Sverige har vi valfrihet.
Det är valfriheten som ligger bakom allt som kan verka konstigt och ojämnt idag. Och det är väl en himla tur, för det betyder ju att vi alla har valt allt alldeles från eget huvud, helt opåverkade av omgivningen.
Det är på grund av valfriheten som 90% av alla filmer och tv-serier är producerade, regisserade, skrivna, klippta, filmade osv av män. Kvinnor vill ju inte göra film, de vill göra barn.
Det är också av ren valfrihet så få kvinnliga artister eller band spelar på festivaler jämfört med antalet manliga. Kvinnor vill ju inte pyssla med musik, de vill pyssla med hemmet.
Tack vare valfriheten finns det fortfarande fler chefer och styrelseledamöter som bär namnet Göran än som har en extra x-kromosom. Kvinnor vill ju inte sitta i styrelser, de vill sitta barnvakt.

På sätt och vis kan man mena att valfriheten också resulterar i lägre lön för kvinnor. För det första väljer kvinnor ofta jobb som vi tyvärr, tyvärr inte har möjlighet att betala så mycket för, till exempel att rädda liv eller fostra nya människor till goda samhällsmedborgare.
För det andra så får man anta att kvinnor inte gör sina jobb lika bra som sina manliga kollegor. Kanske behövdes det verkligen lite extra muskelmassa för att få ut hela lönen på det där kontoret? Kanske var skäggväxt en avgörande faktor för om någon skulle kunna genomföra ett helhjärtat arbete som ingenjör?
Eller så är kvinnor helt enkelt lite latare och lite dummare än män.

Även i unga år är valfriheten en avgörande faktor för hur vi väljer och vrakar bland alla alternativ. De flesta flickor väljer självmant att använda de leksaker de fått förklarat för sig är flickleksaker. Många flickor gör ett aktivt beslut att klä sig i kläder från flickavdelningen i affären efter att de lärt sig att deras omgivning fullkomligt älskar en flickig liten flicka i flickkläder som ägnar sig åt flickiga saker.
De flesta flickor bildar sig själva uppfattningen om hur de vill vara flickor, och påverkas ganska lite av sagor om vackra prinsessor som längtansfullt tittar ut genom fönster eller fula, onda häxor som strävar efter makt och respekt.
När en flicka på en förskola undrar om hon är tillräckligt smal är det ett gulligt uttryck för hennes alldeles egna små barnatankar, inbäddade i den fria viljans bomullsludd och helt frånkopplad från omvärldens eventuella "krav" eller "strukturer".

Valfriheten tillåter kvinnor att vara superintresserade av sminkning, rakning, noppning, bantning, svältning, kräkning, läppoperationer, rumpoperationer, bröstoperationer, laserbehandling mot hårväxt, vaxning mot hårväxt, intatuerande av ögonmakeup, tandblekning, hårfärgning, manikyr, sexiga underkläder-inköp, cellulitbortträning, gravidmage-bortträning, snygg rumpa-träning, fasta lår-träning, toppiga bröst-träning, konkav midja-träning, anusblekning och slutligen lite gammaldags hederlig intimkirurgi (frivillig könsstympning?) när blygdläpparna inte ser symmetriska ut för en eventuell betraktare.
Det är helt enkelt vad kvinnor vill göra, och vem har hjärta att förvägra någon att göra det hon eller han/hen egentligen innerst inne brinner för att få ägna sitt liv åt?

Hen-hotet

Nu ska jag berätta en sak för alla som vill höra på.
Det handlar om det där ordet "hen" som betyder höna på engelska och den personen på svenska.

"Hen" har av någon anledning florerat en jädra massa i medierna på senaste tiden. Inte lika mycket som prinsessfödseln förstås, och inte lika mycket som vem som ska vinna årets melodifestival. Men gissningsvis mer än Carl Bildts senaste skandaler eller läget i Syrien. Gissningsvis alltså.

Vårt svenska hen-ord liknar mycket det finska hän, som har samma betydelse och funktion. Hen betyder också höna på engelska. Det är tydligen avgörande för om ordet ska gå att använda eller ej.
Vilket är märkligt med tanke på att engelskans fit går utmärkt att använda trots likheten med benämningen på ett kvinnligt könsorgan, likaså kiss och prick som blir problematiska i översättningen men ändå används utan tjafs.
Men nya ord är nya ord och de tas ofta emot med samma skepsis som ett ensamkommande flyktingbarn i Vellinge. Någon fasar för att Svenska Språket är i uppluckring, någon annan nöjer sig med att helt objektivt konstatera att det är "fult".

Hur som helst. Jag ska nu komma fram till det jag i själva verket tänkte berätta, nämligen att jag inte tycker att man ska byta ut de utmärkt fungerande orden "hon" och "han" mot det begränsande "hen".
Jag vill också berätta att jag är ganska säker på att mina grannar håller med mig, och att den svenska regeringen är inne på samma spår och att vem som helst som tillfrågas på stan stämmer in i detta resonemang. Jag vill därtill påstå att transpersoner av alla slag skriver under samt att feministiska grupperingar, queeraktivister, anarkister och diverse andra politiska grupper som lobbar för en radikal förändring i samhället kan skriva under på att "hen" inte är en lämplig ersättare för "hon" och "han". Hen är nämligen ett nytt ord för att berika språket - inte en ersättare för att förminska det. Hen är inte början på ett nyspråk a la 1984.

Kort sagt: det finns ingen i Sverige idag som kämpar för att begränsa de personliga pronomena till ett enda ord. Det finns ingen sådan aktivism. Det existerar inga sådana önskemål. Det föreligger inga planer på lagstiftande om tvångsanvändande av ord. Den aggressiva genusmaffian som vill förbjuda folk att kalla sin mamma för "hon" och sin pojkvän för "han" - DEN FINNS INTE.
Förstår ni?
Det är ett spöke.
Ett påhitt.
Någon har målat fan på väggen och det är dags att vi tar och tvättar bort klottret så att vi kan gå vidare i den här debatten.

Inspiration för miljövänner och andra

Inspirerande med Rickard Söderberg genom Naturskyddsföreningen.

Lika som bääää

När vi ändå är igång och talar om mina åsikter och idéer om saker och ting här i världen ska nämnas att jag tycker mig se en likhet, rent ansiktsmässigt, mellan Bruno Mars och Mark Ruffalo.
De har liksom båda den där lite korkade uppsynen.
Likheterna upphör dock där. Medan Mark Ruffalo är en bra skådespelare som bland annat synts i härliga The Kids Are Allright och smärtsamma Reservation Road, är Bruno Mars en fullkomligt usel låtskrivare som aldrig borde fått chansen att hålla i en mikrofon.

Nyårskrönika (det är kutym)

Granen står och gråter grönt över hela golvet och snart är det dags att kicka ut den. Likaså ska den gamla elvan ut, och lämna plats åt gyllene tolv.
Vi tar tack och adjö av ett väldigt bra år, 2011, och välkomnar ett nytt, lite svulstigare år som enligt vissa självutnämnda experter ska innebära Slutet, enligt nån gammal folkstam nånstans som av förståeliga skäl inte orkade räkna hur långt som helst.
Seriöst tjurbajs, säger jag om det.


En liten kort resumé över tvånollelvas närvaro i mitt liv:

• Under elvans år var jag på ett otal härliga musikkonserter. Jag njöt av Belle & Sebastian på Cirkus i Stockholm, jag skrattade med Thomas di Leva på Halmstads Teater, jag tog del av Håkan Hellströms rytmer på Halmstad Arena, jag fick se en livs levande Yusuf Islam a.k.a. Cat Stevens i Stockholm, jag dansade till Miss Lis bluesrock i 035-huset, jag tog farväl av The Ark på en minnesvärd sensommarfestival i Tyrolen i Småland och jag såg antagligen ännu fler roliga uppträdanden som jag inte minns för stunden.
  
  
• I april hände det mesta; utöver två födelsedagar och ett femårsjubileum samt ett flertal konserter (med tillhörande resor), hann vi även med en flytt. Större kök, fiskbensparkett, ett valv i vardagsrummet, mer källarutrymme och lite mer oljud utifrån.
  
  
• Vid sommarkanten tog två års skrivarutbildning slut och jag lade pennan på hyllan - en hylla högt, högt upp. Men vännerna finns kvar, och minnena. Jag ångrar ingenting.
  
  
• Jag fick en vikarieplats på Hallandsposten, som genom ett trollslag. Jag minns nyponsoppa, nervositet, biltransporter, långa intervjuer ute i det gröna och ett proffs-skrivprogram som jag först ogillade och sedan gillade mycket mer än det simpla låtsasword jag är van vid på min egen dator.
  
  
• På senhösten gav äntligen arbetslösheten med sig och jag fick ett Jobb.
  
  
• Utanför min egen privata bubbla hände det förstås också ett och annat. Först gick två fantastiska skådespelare bort inom en kort period, vilket lade sordin på det nya året. Men livet gick vidare, och i världen startade revolutioner, hölls demonstrationer, eskalerade ekonomiska kriser och rapporterades om politisk revolt. Ett minst sagt spännande år.

Men annars är det kanske egentligen som alltid. Politiker ställs till svars, hemska mord uppdagas, krig fortlöper, nya lagar skrivs. Nyheterna är sig lika.

Så var det med det året. Jag har säkert glömt nåt jätteviktigt, det gör jag jämt.

Innan vi helt och fullt vinkar adjö till 2011 vill jag bara knyta ihop några säckar och skicka dem till glömskans dal.
Som alla år hade 2011 sina trender och nymodigheter. En del är här för att stanna men andra känner i alla fall jag mig mätt på.

Här är min lista:

• Killduos. Band som består av två (?) unga killar med stora egon, som halvrappar kvicka texter, gärna med samhällskommenterande, småprovocerande och ekivokt innehåll. De ploppade upp som svampar ur jorden under det gångna året, och så här i början av 2012 kan jag känna att det börjar bli enough. Dags för nåt nytt.
  
  
• Vampyrer. De fick en rejäl boom under 2011, men nu börjar vi tröttna på sexiga blodsugare i bar överkropp.
  
  
• Pippitröjan. Den stickade smutsvita tröjan med rutmönstrade ränder i blått och rött. Ända sen första gången jag såg någon (annan än Pippi Långstrump) bära den har jag stört mig på hur ful den är (enligt mig då) och nu ska det väl snart bli dags att lägga undan vinterns tjocktröjor, så man slipper se det där obehagliga plagget.
  
  
• Utebliven snö. Fy sjutton vad tradigt det har varit. Det sägs att klimatförändringarna kommer leda till fler sådana här ickevintrar, men det blir man ju helt knäckt av att tänka på. Mer snö!
  
  
• Sossarnas dåliga rykte. Kom igen, gör något bra nu! Sparka mig, stånga mig, gör vad som helst!
  Jag fattar inte hur högern kan blomstra trots alla sina misstag medan hela vänsterrörelsen tycks sammanfattas i en persons blunder med hyran.
  
  
• Pälsabollamössan. Från början en stickad mössa med en slaktad kanin i toppen, men när blödiga köttätare insåg att det var just en slaktad kanin som prydde årets statuspryl började den tillverkas av låtsaskanin. Dessvärre blev den inte snyggare för det. Hej då, pälsabollamössan.

Och hej då 2011! Vi ses i minnena!

(Ps. Det här är mitt 444:e inlägg. Kul va!)

Käre klantige kung

Den svenska kungafamiljen är en av de äldsta underhållningsbranscherna i Svea Rike. I alla tider har denna familj symboliserat det lyxiga i vardagen, det sagolika i verkligheten och det absurt ojämlika i samhället. För många herrans år sedan innebar jobbet som Kung att man kunde göra och bestämma lite som man ville. Nu för tiden innebär jobbet att man inte får bestämma någonting och helst inte heller yttra sig om något.

Ända sedan det blev lagligt att kritisera kungahuset och dess existens (vilket inte skall förväxlas med att kasta tårtor på dess medlemmar - det kan stå dig dyrt) har debattens vågor gått höga utan att någonting egentligen har ändrats. En stor del av svenskarna tycker att kungahuset känns ungefär lika fräscht som ismannen Ötzi, medan en annan del anser att världen skulle bli lite tråkigare och lite tommare om det inte fanns en vinkande drottning och en sammanbiten kung att titta på i tv-rutan lite då och då.
En tredje del består antagligen av folk som helt enkelt inte bryr sig, eftersom kungafamiljens reella makt är så obefintlig att det varken gör av eller till om de vinkar eller ej. Och skattepengarna ska ju in ändå, oavsett om de går till sessans nya lya, en pansarvagn till försvaret eller Gröntoftabygdens gamla folkskolas bevarande.
Om den här gruppen hade brytt sig lite mer kanske kungafamiljen varit ute på gatorna och sökt jobb på hamburgerrestauranger för glatta livet i detta nu. Men antagligen har den här gruppen annat för sig, som till exempel att skriva på olika internetforum om hur meningslöst det är att engagera sig i något eftersom det ändå inte gör någon skillnad.

Nåväl. Det svenska kungahuset består idag av en kung, en drottning och deras tre vuxna kids. Den äldsta av dem tjänar som perfekt exempel på den duktiga flickan som kämpar på med leendet och hållningen och de korrekta uttalandena och de lagom eleganta klänningarna och det hårda arbetet och allt det andra som hör en duktig flickas vardag till.
Hennes yngre bror är totalt menlös och har aldrig gjort något minnesvärt. Den yngre systern har en förkärlek för så kallade dekolletage, dvs småporriga urringningar, vilket givit henne en viss uppmärksamhet i pressen, men det är också allt.
Mor till de tre välartade barnen är en evigt leende tyskbrytande kvinna med det lyxiga namnet Silvia, som är expert på att med ett plågat ansiktsuttryck hålla med sin make som det anstår en god hustru - oavsett vad han gör eller säger.
Så här långt ser det väl ganska bra ut, det är som ett kungahus ska vara. Prydligt, stiligt, tjusigt och alldeles, alldeles jättetråkigt.
Men. Varje familj har sitt svarta får. Varje dokusåpa måste rymma en bråkmakare, strulputte, krångeljöns. Inte ens Svensk Damtidning klarar av att fylla ut sina sidor om ingen i kungahuset lägger manken till och skapar lite skandal.

Och det är här familjepatriarken, den ofrivillige monarken, hans majestät konungen, knugen, Tjabbo - kärt barn har många namn - kommer in i bilden. När de andra i familjen duktigt läst sina skolböcker, festat med vett och sans, dejtat någorlunda ärbara rikemansungar, besökt de silvergruvor, bilfabriker och handikappboenden som de bjudits till och - kanske viktigast av allt - haft vett att hålla lite käft, har kungen varit precis lika duktig på att stamma, stava fel, festa för mycket, hemligdejta fel människor, ha polare i fel umgängen, köra sina bilar för fort, bli lite för imponerad av diverse diktatorer världen över samt inte minst kläcka ur sig dumheter på löpande band.
Kungen är helt enkelt en vandrande katastrof, en skamfläck för alla väluppfostrade rojalister och en enda stor reklamkampanj för att avskaffa monarkin - om det inte vore för en viss detalj: skandaler säljer.

Alla som har hållit på med böcker, film eller andra former av historieberättande, vet att man behöver en konflikt för att fånga sina tittare och läsare. Och kungahuset är, hur hämtat ur vår verkliga värld det än är, en slags saga. Varje gång en ny pinsam kaffeflickshistoria nystas upp, och varje gång kung Carl Gustaf påpekar vikten av att svenskarna för klimatets skull kör lite mindre bil så att kungen själv kan köra lite mer bil med gott samvete, så skäms rojalisterna ihjäl och kvällstidningsjournalisterna dreglar så att trycksvärtan i blaskan löses upp och bildar en enda svart pöl av ord.
Snart kommer en ny undersökning som visar hitten och ditten om svenskarnas förtroende för kungen & c:o och republikanerna får en sällsynt och segerviss minut i rampljuset där de, likt fanatiska domedagsprofeter, än en gång förgäves utropar kungahusets fall.
Inte sjutton faller kungahuset.

När mannen känd från enkronan avslöjades ha gjort något så ofint som att besöka strippklubbar skapades en grupp till stöd för densamme på facebook. Sidan har i skrivande stund 135 342 gilla-markeringar (för er som inte vet; att "gilla" en sida är ungefär som att säga "jag håller med!" om någons påstående). En sida som alltså enbart gäller just kungens eventuella förehavanden på denna eventuella klubb som eventuellt hyste en och annan sexuell situation (ordet "eventuell" används av hänsyns till hans majestät konungen, då denne inte säger sig minnas riktigt hur det verkligen var med den saken).

Kanske är det just det faktum att kungen inte är perfekt som gör att människor gillar honom. Denne klumpige, strulige man som blivit expert på att trampa i klaveret utan att ens förstå vad han gjort för fel kan upplevas som en skönare och sundare förebild än den övriga kungafamiljen, som glittrar ikapp och gör allt enligt regelboken.
Kanske är det så att kungen ses som en ofrivillig komiker snarare än ett statsöverhuvud; en lite rikare variant av Papphammar, en kejsare utan kläder, en kung som blivit folkets gycklare.
Som sådan är han allt för ömkansvärd, klumpedunscharmig och harmlös för att behöva avsättas i en - om än inte så blodig - revolution. På samma sätt som vi är benägna att älska imkompetenta och självupptagna män som Homer Simpson eller Kurt Olsson så länge de är clownartade karaktärer i en tillskruvad fiktion, kan vi känna sympati för denna vår kung, som vi ser mer som en påhittad figur än som en verklig människa som bör ställas ansvarig för sina handlingar.

En betraktelse om den vackra kvinnan

Det finns bland vissa en uppfattning om att ständig objektifiering av kvinnokroppen skall ses som en komplimang till kvinnorna. Alla kvinnor kan eller ska känna sig stärkta och glada av att vissa kvinnor får utrymme att klä av sig och bli berömda för sin yttre.
Frågan man till exempel en så kallad flickfotograf eller journalisterna på ett herrmagasin, är de måna om att påvisa hur mycket respekt de har för kvinnor och hur hela deras yrke går ut på att hylla kvinnan. I själva verket är alltså all form av sexualisering och utfläkning av bantade kvinnolår och uppfyllda kvinnobröst en enda stor allomfattande hyllning till alla kvinnor världen över. Även de med celluliter, de överviktiga, de håriga, de kutryggiga, de gamla, de plattbröstade, de med påsar under ögonen, får man anta. För de är ju också kvinnor, och därmed "underbara" och "vackra", om man får tro de som gärna använder just dessa ord för att sammanfatta vad en kvinna är.

Bilderna är inte porriga eller snuskiga, de är konstnärliga. Hur många gånger har man inte hört den ursäkten från de mer eller mindre kända kvinnor som tackat ja till erbjudandet att låta kläderna falla för herrmagasinens fotografer: erotiska och konstnärliga bilder. Inte helt olika de bilder man ser i reklam, i damtidningar, på skivomslag och i film. Det är egentligen meningslöst att beskylla enstaka herrmagasin för att objektifiera kvinnor genom sina bildreportage, när hela världen svämmar över av bilder som är precis lika "porriga" eller "konstnärliga" eller vad man nu vill kalla dem.

Vill jag se konstnärliga bilder kan jag gå på ett museum eller galleri. Vill jag se "konstnärliga" bilder av en halvnaken kvinna kan jag göra vad sjutton jag vill - jag kan gå ut på stan eller sitta hemma, jag kan titta på tv eller läsa en tidning - bilderna är överallt. Den vackra kvinnokroppen blänker från tidningsomslagen i hyllan: från damtidningar, mammatidningar, bröllopstidningar, kvällstidningar, söndagsbilagor och så vidare. Påtagligt många tidskrifter riktade till kvinnor har hoppat på tåget och smäller även de upp "konstnärliga" bilder på särade läppar och brunglänsande lår på vart och vartannat uppslag.
Att påstå att denna likformade "kvinnohyllning" där photoshophjälpta kroppar med rynkfria ansikten, långa, släta ben, vita leenden, svarta ögonfransar, smala, rena fingrar, toppiga och jämnstora bröst, som blixtrar förbi i allt från reklampelare till tidningsreportage lämnar oss opåverkade är en så märklig inställning att den helt övergår mitt förstånd. Att tro att alla dessa "tröttsamma" kvinnor som nojar över sitt matintag och inte vågar gå utanför huset osminkade är uppkomna ur intet är ett tecken på enormt förakt för kvinnors intelligens.

Män utsätts också för krav på skönhet. I reklam för kalsonger och herrparfym är det snarare regel än undantag att magrutor och solbrända muskler visas upp. Så har det varit de senaste åren i en allt mer mansinriktad utseendeindustri.
De vackra kvinnokropparna förekommer i reklam för damunderkläder och i herrtidningar, men till skillnad från männens kroppar är det inte nog där. Förförisk kvinnlighet används för att sälja bilar, kalsonger, herrparfym, mat, skivor, filmer, möbler, kläder, tidningar, choklad och så vidare. Kvinnokroppar har sexualiserats i århundraden, medan manskroppens offentliga erotisering är en nyhet.
Så har också kvinnans yttre i alla tider använts som en indikator på hur duglig hon är som människa. En vacker hemmafru kan leva med en till det yttre ful och frånstötande man, men det motsatta skulle knappast förekomma. Att vi från båda kön besitter en viss ytlighet i vårt första urval är förstås delvis sant, men tar inte udden av det faktum att kvinnor direkt kopplas till skönhet och dess varande eller icke varande, medan män får möjlighet att imponera med egenskaper såsom kunnighet, klokhet eller godhet.

Det handlar inte så mycket om att heterosexuella män självmant ställer krav på att deras partners skall vara inget annat än praktföremål, utan mer om att samhället tilldelar kvinnan denna roll: rollen som handlingskraftig och besittare av inre egenskaper är ju redan upptagen - och i ett system där det viktigaste är att kvinna och man är varandras motpoler kan sådana roller och egenskaper inte delas.

I film och tidningar, om än inte så ofta i reklam, finns utrymme för män att vara korkade eller kloka, roliga eller tråkiga, feta eller smala, fula eller snygga, unga eller gamla. I samma filmer och samma tidningar finns ett osynligt nålsöga för kvinnor som har "för många" kilon och rynkor eller på annat sätt misslyckats med att vara behagfulla till det yttre.
I alla de "konstnärliga" bilderna hyllas samma sorts kvinna: den vackra, fullständiga, undergivna kvinnan som spelar sin roll väl och till fullo har putsat sitt yttre för att få vara med i spelet.
Det är inte en hyllning till kvinnan, det är en hyllning till skönhet ur ett snävt perspektiv, där skönhet är på förhand definierat av någon annan än den som tar del av bilden.

Kvinnorna på bilderna är inte där för att tala om det politiska läget i Afghanistan. De är inte där för att dela med sig av sina tankar om att bli gammal. De är inte där för att berätta om vad som gör dem förbannade eller lyckliga. De är inte där för att snacka, för att ha ett djup. De är där för att upprätthålla den ytliga synen på kvinnan som sexobjekt och underlägsen mannen inom alla andra områden än just området som berör utseende och behagfullhet. Samma tragiska kvinnosyn som hållit kvinnor tillbaka i hundratals år, och som vi, män och kvinnor, tillsammans har upprätthållit och än idag upprätthåller genom att vägra se konsekvenserna av vår egen hetsjakt på det åtråvärda yttre vi tror ska öppna dörrar när de i själva verket stänger in oss.
Denna hopplösa perfektionshets som hindrar kvinnor från att slappna av och lägga sina liv och sin lust på det som känns viktigt för dem själva.

Därför kan jag inte ta de "konstnärliga" bilderna som en hyllning till kvinnan, utan bara som ett smärre hån mot densamma.

Smurfarna är tillbaka. Tyvärr.

De är tillbaka! Ingen kan ha missat dem. Från nyckelringsprydnader till dataspel - de dyker upp snart sagt överallt.
Jag talar om de härliga, gulliga små smurfarna som har en given plats i både seriehyllan och barnbokslitteraturen. Vem minns inte de spännande smurfäventyren som sändes på tv i barndomen, eller de färgglada seriealbum som man plöjde från pärm till pärm?
Nu har de alltså fått en välförtjänt långfilm, en tokrolig rulle som kastar in de numera klassiska små figurerna i en modern värld. Äntligen! Jag rusar till biografen.

Eller inte.

Jag hatar smurfarna.

Likt en überkristen foliehatt som tolkar in djävulens budskap i all populärkultur känner jag för att utlysa ett, inte bokbål, men - filmbål. Bränn smurfarna! Och då menar jag inte på cdrom. Vems idé var det att skapa ett slapstickartat pekoral som blandar dubbade amerikanska skådisar med skeva animationer och dessutom kretsar kring något så genomuselt som Smurfar?

Smurfarna var inte en bra idé när de skapades, och det är en om möjligt ännu sämre idé att förära detta bottenskrap av seriekultur en egen hollywoodrulle. Att handlarna dessutom tar tillfället i akt att försöka pracka på oskyldiga människor värdelösa pekböcker till och med i matvaruaffärerna är bedrövligt. Jag vill be varje förälder att stå emot; det finns så mycket bra barnböcker idag, så snälla, välj inte blåa gummigubbar från femtiotalet med unkna värderingar och själlöst innehåll!

Men vad är det som är så hemskt med smurfarna? kanske ni undrar.
Jag ska tala om för er vad som är så hemskt med smurfarna. Och jag ska tala om det i list-form.

1. Smurfarna är fula. Titta på dem. De är små, dåligt tecknade varelser som ilar runt i vita bebiskläder och med hud i bebisblå nyans. De har stora näsor och stora öron enligt den simplaste seriefigursmall som till och med en femåring kan lära sig. Alla ser likadana ut och till och med miljöerna runt omkring dem håller väldigt låg kvalitet. Jämfört med det mesta annat som ritas för barn - vi har tex Bamse-tidningen och Disneyfilmerna - är de undermåligt tecknade. Jag avskyr schablonmässigt tecknade seriegubbar utan personlighet.

2. Allt tyder på att Smurfarnas skapare var en människa helt utan fantasi. De flesta som skapar serier, böcker och andra fiktiva världar, anstränger sig i alla fall något för att skapa runda karaktärer med olika personlighetsdrag. Kalle Anka är en klantskalle som jobbar på margarinfabrik och har tre brorsöner - se där, en spännande intrig. Bamse är en superstark björn i hängselbyxor, med en feg kanin och en smått autistisk sköldpadda till vänner - se där, en unik story.
I smurfberättelserna ser alla smurfar likadana ut. Det som skiljer dem från varandra är att någon exempelvis bär glasögon, och således också namnet "Glasögonsmurf". En annan är alltid sur, och heter därmed Buttersmurf. Det stereotypa personlighetsgalleriet rymmer en mängd andra endimensionella smurfar med fascinerande urtråkiga namn. Men bland de vita sparkdräktsbyxorna dyker trots allt två undantag upp: en flicksmurf som bär klänning, samt en skäggig smurf med RÖDA byxor (plagiat på jultomten?). Rött, istället för vitt! Peyo måste ha haft en otroligt kreativ dag när han kom på den idén. Eller så råkade han bara spilla röd färg på någons smurfbyxa och orkade inte rita om bilden. Vem vet.


3. Smurfarna har givit upphov till något av det värsta musikbranschen någonsin har producerat. Något som får E-type och Günther att framstå som arvingar till Mozart. Ni vet vad jag pratar om: Smurfhits. Behöver jag ens utveckla?
Exempel: "Smurfrock - det är cool, ja!" (mel: Hard Rock Hallelujah) - nej, det är INTE cool.

4. De enfaldiga tillika enformiga små smurfarna använder ordet "smurf" som synonym till alla möjliga saker. "Åh vilken smurfig dag!" "Ska vi smurfa?" "Vad i hela smurfen?"
Det här ska på något sätt föreställa vara roligt. Men det är INTE roligt. Det är den uslaste av usla ordvitsar och dessutom ett ganska fult ord. Ingen vet ens vad "smurf" betyder (när det inte är namnet på de små blåa gubbarna). Enligt någon sida så "smurfar" smurfarna för att skaffa barn. Vilket alltså skulle innebära att "Kom så smurfar vi!" betyder "Kom så knullar vi!". Det är inte vettigt och det är ett undermåligt språkbruk.

5. Det kan inte ha undgått någon att smurfvärlden befolkas av (till en början) nittionio män och en kvinna. Vilket egentligen inte är så mycket värre än någon annan serietidning, och smurfarna är i alla fall ärliga med att de levt i en fullkomligt homosocial gemenskap fram tills att Lilla Smurfan dök upp. Detta fenomen är säkert intressant att fördjupa sig i, men dessvärre slutar inte den märkliga kvinnosynen här.
När det idag, i kölvattnet av filmen som aldrig borde ha blivit gjord, ges ut nya böcker om smurfar så skaver det lite att den enda smurfkvinnan självfallet tar på sig att pyssla om en nyfödd liten smurfbebis en hel bok igenom. Smurfarna skapades på femtiotalet. Den här boken skapades på 10-talet. Den kunde faktiskt ha varit liiite mer modern.

Men, jag hakar upp mig på småpotatis. Nu kommer vi till de riktigt smaskiga bitarna:
Som ovan nämnt så var smurfbyn från början helt befriad från allt vad kvinnor heter, gör och är.
En vacker dag bestämde sig dock smurfarnas ärkefiende, trollkarlen Gargamel, för att skapa en flicksmurf, i syfte att sabba de blåa männens goa sammanhållning. Lilla Smurfan är känd för sina blonda lockar och det faktum att hennes personlighet utgörs av att hon har ett annat kön. Vad inte alla vet är att Lilla Smurfan från början hade risigt, svart hår och var ytterst impopulär hos smurfgrabbarna. Vid uppdykandet tjatade den lilla smurfflickan hål i huvudet på sina blåa kamrater om inredning, sitt utseende och saker som är rosa till färgen. Smurfpojkarna tyckte att hon var ful och pratade för mycket. Hon var även klumpig och dålig på att sjunga.

Här kommer den gamle kloke Gammelsmurf (han i röda byxor, ni vet) med den fiffiga idén att plastikkirurgi kanske vore något. Sagt och gjort, efter några timmar i Gammelsmurfens laboratorium kliver en ny liten smurfa ut, med svallande blont hår och långa ögonfransar. Hennes främsta intressen är fortfarande inredning, sitt eget utseende och saker som är rosa till färgen, men tack vare sitt yttre är det inte längre någon som klagar på hennes tjatter och babbel - nu vill alla lyssna, men kanske framförallt titta.
Visst överdriver jag en smula? Nej. Jag har albumet. Så gick det till. I en barnbok. Som lästes av både flickor och pojkar.

Och detta är vad vi plötsligt vill förmedla även till våra barn.
Man tror att man har kommit nån vart, att nya berättelser med spännande idéer och befriande mångfacetterade karaktärer tagit över de gamla grottmålningarna från femtiotalet. Och just som man tror det som allra, allra mest, så kommer smurfarna tillbaka. Och sumpar allt.

Det verkar ju vara gott om kvinnor i höstens filmer i alla fall.

Hur många mansansikten går det per kvinnoansikte? Svar: tjugo. Skärmdump från sf.se/nyheter.

Svenska biografers underskott på kvalitetsfilm

Det finns två sorters film.
Svensk. Och amerikansk.

Jag läser om "popcorn-filmens" övertag på biograferna, och den ökande bristen på "kvalitetsfilm". Ordet "kvalitetsfilm" får en förstås att börja fundera. Vem avgör sånt? Får man ens prata om att det finns bättre och sämre kultur idag?
Artikeln preciserar sina ord och fram träder en bild av de typiska biorullarna; småtramsig hollywoodkomedi, spännande deckar-action och så nån svensk feel good-film.

"Vi behöver en mångfald av berättelser", menar Svenska filminstitutets Vd, och det är väl där skon klämmer. När den redan stora och folkkära slentriankulturen får breda ut sig på bekostnad av det mindre, smalare och djupare, då är det baskemig ett problem i mina ögon.
Med Lena Adelsohn Liljeroth som kulturminister är jag inte förvånad. I en intervju säger hon att bristen på kvalitetsbiografer inte är ett demokratiskt problem eftersom man kan få tag på film på annan väg. Vilken annan väg? Hon nämner faktiskt nedladdning (om än med en skamsen min för sånt ska ju inte politiker uppmana till). Jag tror ändå inte att folk kommer att ladda ner smala filmer som ingen någonsin hört talas om.
Samhället erbjuder, och invånarna tar emot. Erbjuder vi inte en viss sorts kultur så är det få som letar upp den på egen hand. Man behöver inte anse att det är ett problem, men jag gör det.


Skärmdump från sf.se/halmstad. I Halmstad har vi EN biograf med föga varierat utbud.

Detta med berättelserna. I artikeln nämns även vikten av att film från olika länder får plats på biograferna. Så är inte fallet idag. Vi har svenskt och amerikanskt, och det är lätt att tro att världens alla andra länder överhuvudtaget inte har någon filmindustri. Möjligtvis att Danmark och Storbritannien klämmer ur sig något vart fjärde år, men Grekland, Indien, Holland, Polen, Finland, Kina, Tyskland och så vidare - vet de ens vad en filmkamera är?
Är det inte ett problem att det i princip bara är vårt eget land och ett land till som tillåts (tillåts som i har möjlighet, inte som i har rättighet) visa film på svenska biografer? Blir det inte en väldigt konstig världsbild vi ger tittarna?
Hur hade det varit om ett land bara visat inhemsk film? Låter väldigt snävt, närmast diktatur-artat. Men tar man in några hollywoodrullar så är problemet löst, eller?

Jag anser att det vore idealt om filmer från alla världens länder kunde visas för allmänheten, och inte bara var förbehållet finsmakare och filmnördar. För tänk vilken bildning man får på köpet när man ser en film! Tänk att du aldrig har varit i Portugal, men ser en film som utspelar sig där och är gjord av och med portugiser. Självklart blir inte skallen fullproppad av information om landet, men du får en liten insyn i någonting som tidigare varit främmande.
Tänk Afrika, till exempel. Vi tror fortfarande att Afrika är ett land där barnen svälter, när det i själva verket är en hel jädra världsdel med en massa olika länder som skiljer sig från varandra. Hur smarta skulle vi inte bli om vi fick se olika afrikanska filmer på bioduken, istället för att fortsätta tro på luddiga myter och gamla idéer som ingen bryr sig om att ändra på?
Det är så lätt att bli alldeles hemmablind. Att tro att vår lilla bubbla rymmer all sanning vi behöver.

När vi går på bio och ser på film så lär vi oss något om världen. Vi behöver inte tro blint på att det finns hjältar som kan springa genom brinnande byggnader eller att utomjordingar smyger runt i buskarna, det är inte det jag pratar om. Fantasi är en sak, hur vi skildrar verkligheten en helt annan. För det gör vi ju i film - skapar en bild av verkligheten. Och det är för det mesta samma bild som skapas, om och om igen.
Tänk vilken mångfald av världsbilder och idéer, drömmar och fantasier, rädslor och ideal vi skulle få om vi överöstes av film från hundra länder istället för två.

Liknande princip gäller även bristen på kvinnliga filmskapare och andra situationer där en viss slags kulturskapare har en förskräckande överväldigande dominans på marknaden.

Happy, happy och existensberättigandet

Nyutkomna skilsmässoantologin "Happy, happy" har väckt reaktioner liknande de man får vid uppmärksammandet av hbt-personers situation, tjatandet om kvinnors underläge eller utbytandet av Kinapuffarnas maskot: "ska det verkligen vara nödvändigt det?"

"Happy, happy" är alltså en samling texter om några svenska (kända) kvinnors verkliga erfarenheter av att genomgå en skilsmässa och komma ut på andra sidan som en gladare och piggare människa.
I denna tid av självhjälpshysteri borde det kanske inte vara något konstigt att skriva en sådan bok, men reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Boken har kallats ytlig, egoistisk och onödig.

Att Maria Sveland, feministisk författare och debattör som själv kallar sig "bitterfitta", är en av de som ligger bakom boken sticker säkert i ett och annat öga. Men det är inte hela förklaringen. Att boken bara rymmer kvinnors erfarenheter och ingen man kommer till tals provocerar förstås, men det är inte där skon klämmer. Den stora skavsårsblåsan är själva ämnet för boken: en lyckad skilsmässa. Att ta sig rätten att känna glädje efter att ha "misslyckats" med formulär 1A i livet.

Ilskan över "Happy, happy" har på sina håll ursäktats med att boken är totalt onödig, eftersom det är var och ens rätt och ensak att skilja sig om den vill. Måste man verkligen skriva en bok om hur kul det är att skilja sig?
Självklart är det inte sant att boken är "onödig". Folk hade inte rasat över att någon eller några skrivit en bok som inte är livsviktig att ha i bokhyllan. I så fall hade det blivit folkstorm varenda gång en ny deckare placerats ut på bestsellerhyllan.

Jag ska förklara varför jag liknar stormen kring "Happy, happy" vid densamma runt Kinapuffar, hbt och kvinnokamp:
Liksom en icke-asiat har svårt att sätta sig in i hur det känns att ständigt mötas av nidbilder som den på Kinapuffpåsen, och likt en heterosexuell inte begriper varför bögarna går runt och tjoar år efter år när de till och med får gifta sig i kyrkan nu för tiden, så är det svårt för människor i lyckliga äktenskap att lämna plats åt samtal om olyckliga äktenskap och skilsmässans potential. Det är som att vi tror att det bara finns utrymme för en livsstil i vårt samhälle, och varje gång en minoritet tar sig ton och kräver sin rätt att få vara med så hotas vår rätt att få leva våra liv på våra vanliga sätt.

Som att för varje kändis som kommer ut som homosexuell så blir förmågan att gilla folk av motsatt kön mer och mer pervers. Som att för varje skämt om kineser och negrer som kritiseras så krymper rätten att få vara vit i nyllet.
Som att varje gång någon erkänner att skilsmässan blev en räddning, så tar ens eget äktenskap ett steg närmre avgrunden. Som att det nödvändigtvis måste vara bu eller bä, som att vi inte kan leva i harmoni och acceptera varandras val.
Som att alla århundraden av förtryck och främlingsförakt nu ska vända sig emot oss och göra oss "vanliga" till de nya slavarna.

Det talas ofta om att politiken inte ska ta sig in i folks privatliv, inte bestämma hur vi lever tillsammans i familjen. Man ska till exempel inte skriva "hurtiga" böcker som "propagerar" för ett allt för lättvindigt uttagande av skilsmässa.
Som om vi idag befann oss i ett drömsamhälle där och var och en var fri att göra sina val, men att höjda röster propsade för att deras udda livsstil skall upphöjas till allmän regel och norm. Klassisk kristdemokratsretorik.
För jag har aldrig hört en homosexuell säga att alla måste leva samkönat. Jag har aldrig hört en transa påstå att det är äckligt och perverst med män som klär sig i kostym och slips. Jag har aldrig hört någon propagera för strikta regler kring hur heterosexuella och till synes normala människor ska få skaffa barn. Jag har aldrig hört en barnlös vuxen oja sig över familjer som haft olyckan att gå genom livet med småungar i släptåg. Jag har aldrig hört någon kalla ett bröllop för ett misslyckande, eller en lycklig tvåsamhet för lättja och egoism.

Men jag har hört motsatsen. Många gånger.

Så är det då så konstigt att det skrivs böcker för att ge upprättelse till de som väljer en annan väg, de som hamnar utanför, som kämpar sig fram på stigar som inte vore hälften så besvärliga om inte de "vanliga" stod bredvid och buade ut dem?

Och framförallt: är det verkligen onödigt?

Jag har läst Pojkarna

De tre knappt tonåriga flickorna Kim, Bella och Momo har sin vänskap som skydd mot den orättvisa omvärlden. I skolan finns tafsande pojkhänder och förnedrande underläge, hemma ovetande och frånvarande föräldrar. Men Bellas växthus är en frizon, en trygg mötesplats som sjuder av liv. Och det är där det händer. De tre smakar nektar från en alldeles speciell, okänd blomma, och förvandlas för en natt till något helt annat.
För Bella och Momo är det en intressant erfarenhet, men för Kim, som också är berättarjaget, är det något mer. Det blir en besatthet, det blir hennes liv. En ny värld öppnar sig och inte minst en ny Kim, som långsamt tränger bort den hon var förut.
"Pojkarna" är en både spännande och djupt poetisk roman som kan, och bör, läsas av både ungdomar och vuxna. Den väcker frågor och tankar, den vänder och vrider modigt på begrepp och verklighet. Här finns många sidor och infallsvinklar men inga enkla svar.
Jessica Schiefauer lämnar konsekvent vardagslivet åt sidan och fördjupar sig i natten och det andra livet. I några få stycken avhandlas hemförhållanden och plågsamma gymnastiklektioner, men mer än så behövs inte. Det är inte verkligheten som är det viktiga utan det som tar vid där den slutar. Det drömlika, det som är otroligt, magiskt och annorlunda.
"Pojkarna" kan ses som en fantastisk saga, men också som en elegi över vuxendomens intrång i barnets kropp och tillvaro. Den kan fungera som en stridsskrift mot orättvisor eller som en berättelse om att hitta och förlora sig själv. Kanske bäst som allt detta på en och samma gång.

Kvinnan (med stort K och tankeförmåga)

Jag fann det ganska humoristiskt att läsa bildtexten till denna bild av GW försjunken i djupa funderingar om Livet och Kvinnan (som kan tänka).
Jag fann det dock lite beklämmande att försöka ta del av artikeltexten som tydligen är ett utdrag ur en bok som GW har skrivit, en bok som bland annat handlar om Urmodern, att äta bulle lutad mot runda bröst samt om att han kanske nån gång kommer att skriva "Den Stora Romanen om den jordiska kärleken".

Här hade jag ju väntat mig något liiiite roligare. Något lite fräschare, fräckare. Något om att som gubbe rannsaka sig själv och inse vilken rutten kvinnosyn man haft, ungefär som Lars E Engström när han skrev "En sexists bekännelser". Eller åtminstone något som är skrivet på ett språk man pallar läsa.
Det lilla jag sett av GW har falskeligen givit mig en bild av honom som en muttrig och ganska saklig gubbe med fötterna på jorden. Men även en sådan snubbe har tydligen ett behov av att berätta samma gamla historia om Kvinnan som har runda bröst och allt det där, ni vet, man har hört det förut. Men visst, GW är fri att skriva så många fjamsromantiska kvasifilosofiska böcker han vill. Jag är ju fri att inte läsa den (yay! valfriheten!).

Apropå detta. Någon gång borde någon skriva en himlastormande bok om Mannen som har mjuka händer och en välkomnande famn, han som är alla män och som inte nödvändigtvis behöver öppna käften för det räcker så bra med hans runda kinder och lockande läppar och det där, ni vet, vi har hört det förut (fast aldrig om en man).
Jag borde skriva den.
Ingen annan kommer ju göra det.

Book Mess 2011: Worst of

Förresten, värst på bokmässan:
Tant och gubbe i trängseln. Gubbe stannar vid monter och pillar lite. Tant drar honom i armen.
Tant: (argt) Man kan inte stanna och titta på allt!
Gubbe: (småtjurigt) Jo det kan man väl.
Tant drar irriterat iväg gubbe.
Jag stannade och glodde efter dem. Obehagligt skräckscenario inför ens framtid på ålderns höst - med eventuell partner som man är pissless på och har noll respekt för. Usch! Låtom oss aldrig hamna där.
Varför måste de gå tillsammans om de vill så olika? Skilj er för sjutton! Eller gå åtminstone var för sig på bokmässan.

Blondinbella & jag

Fyra exemplar av Blondinbellas - förlåt, Isabella Löwengrips - "Egoboost" finns på stadsbiblioteket, men alla är utlånade. Jag vet det eftersom jag tänkt läsa boken men inte har någon lust att köpa den.

Det är för övrigt just köpeboken som fått mig in på det här spåret. Varje gång i kassan på Willys står den där, pastellrosa och blank bland alla mörka deckare och tjusiga Harlequins, och viskar förföriskt ta mig i dina händer, låt mig berätta alla mina hemligheter, låt mig läka din själ och lösa dina problem, du vet att du vill... och sånt. Till slut kliar det i fingrarna. Inte köpa. Men låna. Bara för att få veta... Få se... Förstå... Finna svaret på frågan vi människor ställt oss i årtusenden: har en glad moderat med entrepenörsanda och vitt leende något att säga mig - en lat looser som hellre stänger in mig med dystra böcker om mänskligt förfall än skrattar glatt på bild?
Jag måste få veta. Kan vi mötas, jag och Isabella, någonstans? Som människor? Förstå varandra? Känna igen oss i varandra?

Jag vet, det låter som att jag driver med Bella. Det kanske jag gör, men det är inte helt och hållet min intention. När jag säger att jag vill veta, så menar jag att jag vill veta. Vi är del av ungefär samma generation, Blondinbella och jag, och hur mycket jag än önskar att jag tillhörde något annat, en annan värld, en annan politisk världssituation och en annan populärkultur, så måste jag inse att jag är en del av den här verkligheten. I detta nu sitter jag och skriver på min blogg. Precis som Blondinbella brukar göra. Vi är lika. Fast olika. Svindlande olika kan människor vara,
olika falla livets lotter i både karaktär och miljö. Ändå är vi del av samma stjärnstoft, födda på samma planet (tills motsatsen bevisats förstås) och med en liknande genuppsättning.

Jag önskar inte vara del av en mobb som sparkar varken uppåt eller neråt, åt höger eller vänster, åtminstone inte utan eftertanke och efterforskningar. Varken en fin mobb eller en ful mobb, en snobbmobb eller en svennemobb.

Med det sagt ska jag ändå erkänna att jag inte förstår tjusningen med att läsa ganska så vanliga alternativt ganska så rika människors dagboksanteckningar rakt upp och ner (det vill säga anteckningar som inte berättar mycket mer än vad som intagits till frukost och vilken vän som hållit en sällskap för dagen), samt att ett hurtigt moderatsamhälle inte är något jag önskar mig varmt och hjärtligt, så där skiljer vi oss i alla fall åt så vitt jag förstår.

Ps. När Blondinbella slog igenom var detta med bloggar om vardagsliv och mode ett relativt nytt fenomen och många höjde upprörda röster över det banala och potentiellt antifeministiska i den sortens bloggande. Blondinbella fick bära hundhuvudet eftersom hennes blogg var en av de största. Idag är Blondinbella mer rumsren och har hunnit mogna. I hennes kölvatten, så att säga, frodas nu än mer extrema och än mer hatade tjejbloggar med än mer kontroversiella budskap. Blondinbella skulle aldrig förespråka anorexia och skönhetsoperationer som en livsstil. Hon framstår nu som ett sunt alternativ och en god kvinnlig förebild med förmåga att ta för sig.
Någon jämförde en gång Linda Rosing och carolina Gynning, och menade att de stod för två olika klasser, en underklass och en finare medel/överklass. Lite samma sak kan väl sägas gälla Blondinbella kontra andra unga bloggerskor (självklart inte ALLA unga bloggerskor, i själva verket bara ett fåtal, om än ett väl omtalat sådant), där den förstnämnda gör sin grej med finess och framgång, medan den andra "går till överdrift" och till viss del lever på att bli hatad. Ds.