torsdag 31 december 2009

Cynism vs bitterhet

De lärde tvistar ju som vi alla vet om vad skillnaden är på "bitter" och "cynisk" (de lärde är för övrigt i detta fall jag, även om jag inte vet hur bra det står till med just lärdheten).
Jag brukar nog tänka mig att cynismen är ett strå grövre än bitterheten; medan man åtminstone kan känna en smula empati med en bitter människa så är en människa som bestämt sig för att vara cynisk svårare att hantera.
Nu har jag hittat en ny pusselbit i frågan som jag tycker tydliggör skillnaden bättre mellan de två fenomenen.
Bitterhet är en ensam människas problem. Bitter är man över sitt liv, sig själv, sina misslyckanden och olyckor.
Cynism är att gå längre än så, det är att göra bitterheten till sitt vapen och slipa det i alla lägen. Det är att gå ifrån sin offerroll - men inte för att ta itu med saker - utan för att göra alla till offer och åtminstone själv kunna stoltsera med titeln "upplyst och intelligent offer".
Cynism är att inte nöja sig med att vara missnöjd med sitt eget liv, utan vilja bre ut sitt missnöje över hela världen, och smitta så många som möjligt på vägen.
En bitter människa vänder sig emot sig själv, en cynisk människa vänder sig emot världen, för att dölja sin sorg i hat. Från offer till förövare.

Kort sagt: bitterhet är en personlig upplevelse, cynism är en utåtriktad livsåskådning som ger ett visst skydd, men är svår att bli fri från.

För övrigt vet inte cyniker mer om sanningen än någon annan; sanning finns nämligen inte utan skapas ur betraktarens öga.

Antibantarbloggen

Imorse, innan frukost:
48,1 kg. Okej, inte under 48 då iallafall.

Efter frukost:
48,2 kg. Vafan, ett ynka hekto?? Efter tre knäckemackor. Jahaja.

Efter uträttade behov:
47,8 kg. Missnöjd!

Kommer jag att uppnå 50 kg innan året är slut?
Självklart inte. Men nästa år kanske...

onsdag 30 december 2009

Mitt bästa tips!

Det är frysligt kallt dessa dagar.
Då och då måste man lämna sängvärmen och bege sig ut i snön, kanske för att handla mat, eller kolla läget, få lite solljus, slänga soporna eller hämta posten.
På morgnarna drar jag på mig något enkelt, ett par fladdriga pyjamasbyxor och en kofta, men denna latmansstil gör det bara än värre när jag måste ut i kylan. Hela kostymeringen måste bytas ut för att förhindra frostskador, eller åtmistone obehag. Det lockar inte alls att kliva i ett par garderobskalla jeans som garanterat släpper in lika mycket kyla som de håller ute. Jag saknar mina mjukisbyxor som stundtals har fungerat som termosbyxor light (till och med brukade de på ett effektivt sätt suga cykelsadeln torr efter regn, utan att baken drabbades nämnvärt).
Men idag har jag hittat råd på tråkigheterna! Lösningen heter UNDERSTÄLL. Ett sådant bör alla ha. I synnerhet byxorna. Dra på dem under ytterbyxan, och vips har vi gjort oss en värmebdehållare - jovisst, efter bara några steg har vi fått upp värmen och sen håller det sig varmt och fint och kylan där ute framstår genast som mindre påtaglig.
Lycka till alla fryshasar!

tisdag 22 december 2009

Mitt problem

Mitt problem är att jag inte har konkreta problem.
Jag har abstrakta problem. Problem med existensen, problem med moral, etik, filosofiska funderingar.
Jag har inte problem med att bussbiljetten är för dyr. Jag har inte problem med att min bästis har snackat skit om mig. Jag har inte problem med att TVn är trasig. Jag har inte problem med att jag är allvarligt sjuk. Jag har inte problem med att kylskåpet är tomt. Jag har inte problem med olycklig kärlek. Jag har inte problem med att pengarna inte räcker till. Jag har inte problem med att komma i baddräkten till sommaren. Jag har inte problem med att min arbetsplats är en hälsofara. Jag har inte problem med att min mormor inte kan acceptera min livsstil. Jag har inte problem med att få vänner. Jag har inte problem med att sköta hushållet. Jag har inte problem med psoriasis. Jag har inte problem med alkoholen. Jag har inte problem med att hinna köpa alla julklappar. Jag har inte problem med att jag stammar. Jag har inte problem med att jag och min partner bråkar för mycket.
Eller något annat i samma stil.

Jag har problem med att lista ut vart världen är på väg. Jag har problem med att räkna ut vad som händer efter döden. Jag har problem med att få klarhet i hur idealsamhället ser ut. Jag har problem med att lägga pusslet angående sociala koder och dess funktioner. Jag har problem med att förstå hur andra människor tänker. Jag har problem med att avgöra på ett djupare plan vad som är rätt och fel. Jag har problem med att förstå mig själv och placera in mig i systemet. Jag har problem med att få alla bitarna i systemet att passa ihop. Jag har problem med att begripa vad jag strävar efter.

Sådana är mina problem, ytterst abstrakta. Det är vad som skiljer mig från andra.
Något säger mig att konkreta problem är lättare att hantera.

Fula män och sköna kvinnor

Now I am going to write about something that I faktiskt vet någonting om, känner, är säker på och vågar säga rakt ut med all ilska jag känner. Bra.
Jag tänker skriva om skönheten i manliga/kvinnliga kroppar.

Jag vet inte hur många gånger jag har hört folk säga att kvinnor har så vackra mjuka kroppar, och att de är mycket mer attraktiva än mäns kantiga hårda kroppar.
Ofta hör man just kvinnor själva säga sådant, liksom erkännande att de rentav skulle kunna idka erotisk samvaro med en kvinna - den kvinnliga kroppen är ju så tilltalande att inte ens en heterosexuell kvinna kan låta bli att sukta lite efter den.
Och såklart blir det till en allmän sanning.
Inte sällan är det heller män som säger att mäns kroppar inte är mycket att ha ur estetiskt perspektiv, kvinnokroppen är ju den fulländade, modersfamnen, blomman, gudinnan, erotikens hamn medan manskroppen är till för att arbeta och jaga.

Med detta i bakfickan ser alltså modellen ut så här:
Kvinnor är vackra (och skall så förbli, kosta vad det kosta vill), alla kan attraheras av en vacker kvinna för så har naturen bestämt det. Män är inte mycket att hänga i julgranen och tänder man (dvs kvinna) på en man så är det för att han är snäll, trevlig, romantisk, charmig, ger en blommor och choklad och hela konkarongen (det luktar lite gammal "släppa till"-mentalitet) och det uppväger deras anskrämliga yttre.

Här kommer kanske bögarna in i bilden, och en bög är en man, dvs en riktig, stark sexualitet (den som kvinnor ju saknar) - en man som tänder på en man, vad bevisar det? Att mäns kroppar har något ändå som kan få folk att tända till?
Och om en man kan attraheras av en man bara för hans kropp, vem vet om inte kvinnor kan det då också? Och det vore ju fullkomligt revolutionerande när vi nu gemensamt kommit överens om att män är fula och kvinnor är vackra.
Isåfall faller ju hela modellen som jag just ritat upp. Tack för det.

Herregud, vad hade vi gjort utan bögarna. Förlåt, och flatorna och transorna och allihopa såklart.

Nej, stoppa upp er jävla fördomsfullhet i röven redan idag, jag ber er. Hej då, hej då, hej då, hej då!

onsdag 16 december 2009

Nils och jag är (nästan) lika goda surkålsuparepoeter

Häromdagen hade vi en rolig övning som gick ut på att härma sin favoritpoet. Den enda jag kunde komma på var Nils Ferlin, så jag gjorde som vi skulle; skrev av tre dikter samt skapade en egen i Ferlinsk stil.
Först tyckte jag att det var genant att läsa upp sin egen härm-dikt samtidigt som de mästerverk som en äkta poet nedtecknat för länge sen.
Härefter skulle resten av klassen iallafall gissa vilken av dikterna som var min av de fyra som lästes upp. Faktum var att det inte alls var så tydligt som jag trott vilken som var en "förfalskning", och de andras dikter var inte heller lätta att gissa på.

Så här lyder iallafall de dikter som jag och Nils skrivit, och ni får gärna gissa själva, utan att fuska förstås:

Nr 1
Ser du dessa vissna löv,
Vissna löv i vinden –
Så är jag ett visset löv,
Visset löv i vinden –
Döden skall mig fatta
I sin gamla kratta –
… Åh jag är väl ännu röd,
Ännu röd om kinden –
Fast jag är ett visset löv,
Visset löv i vinden


Nr 2
Man kan inte räkna dem alla
Sägner och sånt man hör…
Det sägs att en stjärna skall falla
Var gång när en människa dör –

Lyhörd i nätternas kyla
Och vindarnas frusna musik
Hundarna hörde jag yla,
Som hundar yla för lik,

Änkorna hörde jag skrika
Och barnen snyfta för bröd –
Stjärnorna kvittar det lika
Om någon är född eller död


Nr 3
Jag har hört hur de talar om livet,
Som en gåva man ej slänger bort
Att den stund som man får här på jorden
Är ljuvlig men smärtsamt kort.

Men jag hör hur de jämrar och gråter,
Hur de lider och plågas i nöd -
Så i mina öron det låter
Att ”lycklig är den som är död”


Nr 4
Inte ens en grå liten fågel
Som sjunger på grönan kvist
Det finns på den andra sidan
Och det tycker jag nog blir trist

Inte ens en grå liten fågel
Och aldrig en björk som står vit –
Men den vackraste dagen
Som sommaren ger
Har det hänt att jag längtar dit.

tisdag 15 december 2009

Betyg vinterkängor: Underkänd

Jaha, det avgör saken. En halvtimmes (drygt, jag har ingen koll på tiden) traskande i snö som långsamt förvandlas till slask, har tvingat mina vinterkängor att visa sitt rätta jag.

Miljövänlig och sparsam som jag är tänkte jag klara mig med mammas gamla kängor iallafall den här vintern, och att köpa nya, egna skor kunde bli av en annan gång.
Men trots att de helt bergsäkert är av ett fint, dyrt märke (det är ju mamma som har köpt dem), tillverkade av djurisk mocka och med rejäla gummisulor, så läcker de som en båt som gått på grund. Jag misstänker en spricka i kölen - förlåt, sulan - som gladeligen suger in allt fuktigt som kommer i närheten som en annan H2O-dammsugare.
Kom hem med strumpor som hade kunnat räknas som nytvättade, om det inte vore för att vattnet som droppade från dem var brunt till färgen. Detta är oacceptabelt. Hädanefter kommer jag med gott samvete att titta efter nya skor så fort jag får chansen. Jag börjar redan idag!

torsdag 10 december 2009

Steninge


Steninge är platsen där vi alla växte upp. Ja, alla i min släkt alltså. Föddes gjorde vi på olika ställen, bodde och levde likaså. Men varje sommar var det till farmor och farfar i Steninge man åkte för att träffas och umgås.
En epok är över, och det är mycket konstigt att förstå. För att inte säga omöjligt.

Om politisk korrekthet, fårskallighet och bristen på eftertanke.



Gruppen på facebook som jag nyss skrev om, har insett och rättat till sitt misstag. Efter mina upprörda men ändå sansade och vänliga kommentarer (anser jag själv) har de lagt upp ett par länkar samt ändrat sin beskrivning så att det framgår att det var en präst som låg bakom det kontroversiella beslutet, och ingen annan.
Jag är så glad att jag klappar händerna som en säl och fnittrar och svär på samma gång. Jag äger, alltså.

Skulle tro att skaparen av gruppen inte var ute efter att sprida smygrasistiska värderingar och mana till "nationellt motstånd", utan bara hade hört om händelsen på avvägar och blivit så arg att hen skapat en grupp utan att reflektera några gram först.
Det är förståeligt och inte alls ovanligt, men jag hoppas att några människor lärt sig en del om eftertanke och källkritik nu.

Rasism bygger på en jävla massa lögner och förfalskningar och väldigt snabbt dragna slutsatser, så det finns all anledning att reagera på sånt här. Det är inte en småsak att ge en massa människor vatten på sin kvarn genom rent fabulerande som korkskallarna inte har vett att kolla upp innan de sväljer det med hull och hår och går in för att hämta högafflarna. Det är ren känslopolitik, där folk ställs mot varandra, och drar man sig för att sätta invandrare mot svenskar, kan man alltid dra upp den förhatliga imaginära gruppen av "politiskt korrekta" och hetsa folket emot.

Politisk korrekthet är för övrigt ett begrepp som jag snart kommer att spy över; det är ett så medvetet förenklande av åsikter och värderingar, där den som anklagas för att vara pk automatiskt blir den fega och lättlurade som vill ha diktatur och är folkets fiende nummer ett. Svårt att försvara sig från den plumpa anklagelsen.
En debatt om politisk korrekthet kunde bli hur intressant och uppfriskande som helst, om det inte vore för att det går inflammation i ordet bland arga internetanvändare med vild fantasi och halvtaskiga argument och källor.

Ofta förekommande är idén om att "de politiskt korrekta", vilka de nu är, är köpta/lurade/rövslickare till "eliten", medan alla som "vågar säga emot" är oerhört modiga och intelligenta individer som kan tänka själva. De har dessutom, till skillnad från alla andra fegisar, öppnat ögonen och sett sanningen.
Jag tycker att dagens händelse talar sitt tydliga språk; man är inte automatiskt så där översmart och kritisk till allt bara för att man "vågar vägra vara politisk korrekt" - man kan rentav vara lika lättlurad och fårskallig som man påstår att de man kritiserar är.

Pepparkaksgubbar, rasister och förhastade slutsatser.

Men förballade jädra pruttkuddar vad jag blir trött på folk som brusar upp och blir arga till höger och vänster utan att ta reda på fakta!

Det finns en grupp på facebook, som heter "Vi som vill ha pepparkaksgubbarna kvar i Luciatåget!!!", och informationstexten lyder "Varför måste vi be om ursäkt för våra svenska traditioner som vi har haft i flera hundra år?
I Älghult så skall 9:orna i år "lussa" i deras kyrka utan pepparkaksgubbar eftersom det anses vara rasistiskt. Det är nu förbjudet i den skolan.
"

Okej, tänker jag, intressant, detta vill jag gärna läsa mer om. Självklart låter det fullkomligt idiotiskt, men jag kan inte lita blint på en facebook-grupp utan att läsa om vad som har hänt först.
Ingen länk på sidan, jag kommenterar att jag gärna vill se att de lägger upp en länk, och att man framstå som mer seriös om man har en källa att hänvisa till.
Googlar lite, och hittar tillslut en artikel i expressen:

Där står alltså att läsa att
1) Luciatåget skulle inte vara i en skola utan en kyrka (att skolan har förbjudit något är alltså bullshit)
2) ordet "rasistiskt" nämns 0,00 gånger, däremot hänvisar prästen till kristna traditioner som han VILL BEVARA, dvs Lucia som är ett kristet helgon är välkommen, men tomten och pepparkaksgubben är inte några kristna symboler, helt enkelt.

Men utan att bry sig om vad som egentligen har hänt väljer alltså någon att starta en grupp på facebook, utan att förklara den verkliga bakgrundshistorien för blivande medlemmar. Istället spelar man glatt ut PK-kortet åter igen, för det funkar garanterat när man vill hetsa upp och skapa en mobb, som reser sig emot den diffusa gruppen "invandrare som tar över Sverige samt den politiskt korrekta eliten som inte vågar säga ifrån". Jag är rövtrött på den historien.

Herregud, och de säger att folk blir smarta och lär sig tänka kritiskt av internet. Men inte alla uppenbarligen...

onsdag 9 december 2009

Ett annat sätt att tänka

Jag har mycket svårt att tro. Min hjärna är helt enkelt inte uppbyggd så att jag kan tro på saker, utan för mig gäller Skalman-principen: Jag tror bara det jag vet.
Och vad vet jag egentligen? Jag vet inte om jag anser att man verkligen kan veta något, men kanske att man kan tro ändå, tills vidare, tills ens världsbild åter vänds upp och ner och man får räkna om i alla tabeller.

I våras fick jag en diagnos. Den var - ur min synvinkel - väldigt mycket byggd på mitt grundliga sätt att tänka ut och dra slutsatser (eller rättare sagt låta bli att dra slutsatser eftersom jag aldrig kan vara 100% säker), och mitt sakliga betraktande av saker, med förnuftet som vägvisare och känsloimpulserna förpassade till skamvrån.
Det fanns annat också som spelade in, men så mycket som inte tydde på att jag skulle vara så udda som jag tror.

Och sen jag fick diagnosen har det hänt mycket.
* Min kroniska identitetskris nästan försvann. Det var bra.
* Jag började pressa mig själv ännu mer för att bli bra på saker, på ett nördigt sätt. Det var inte så bra eftersom jag suger på att lära mig saker - å andra sidan var det bra eftersom jag verkligen vill kunna saker och då krävs det väl en viss press? Nåväl, det där är en diskussion för sig själv.
* Jag slutade skämmas och vara arg på mig själv för vissa saker, och kände med en skräckblandad lättnad att jag i många fall kunde skylla på diagnosen. Det var nog mest bra.

Nu har jag börjat fundera igen.
Många säger att det är nåt slags skräpdiagnos, en sån som delas ut till höger och vänster fast det bara är ett fåtal som verkligen... liksom, förtjänar den.
Och jag är ju definitivt inte en av de få. Till exempel är jag hur socialt kompetent som helst, kan kallprata utan att blinka och får sällan problem med kommunikationen. Mina sinnesintryck är totalt neutrala, jag klarar allt från barnskrik och skarpt ljus till att bli pillad i håret utan att ens få huvudvärk.
Har inga som helst problem med hushållsarbete heller, eller annat praktiskt. Däremot har jag problem med att lära mig saker, anser jag själv - men därom är jag inte helt säker eftersom det ligger allt för mycket egna värderingar i den teorin. Kanske är jag helt enkelt ovanligt normalbegåvad?
Märkte häromdagen hur svårt jag hade att återupprepa fakta, stakade mig och stammade nästan, medan vanligt prat flyter på hur bra som helst. Jag är rädd att jag har en bild av hur speciellt och spännande jag skulle vilja vara, men inte är.

Jag kanske borde prata med Helena igen. Tror jag har hennes nummer på en lapp på anslagstavlan.
Jag är rädd att om jag tog bort diagnosen skulle jag börja tramsa med identitetskrisandet igen; diagnosen har liksom fungerat som en logisk förklaring till allt som kan vara konstigt.
Men jag har jättesvårt att i praktiken acceptera att jag kan vara annorlunda utan anledning, jag antar att det inte får tillträde till min världsbild om det inte finns en tydlig förklaring. Och finns det en tydlig förklaring, ja då uppkommer genast frågan om detta är ett problem som kan elimineras. Ungefär som forskning om orsaker till homosexualitet riskerar att bli forskning om hur man löser problemet med den sjuka perversiteten homosexualitet.
Så fungerar min hjärna. Eller inbillar jag mig bara? Är jag inte så rigid som jag tror? Har vi suttit och kommit på det tillsammans för att jag skall ha en ursäkt att ömka mig?

Jag är snuskigt självkritisk. Jag borde vara kritisk mot andra istället. Elaka människor till exempel.

Vet inte om det vore möjligt att träffa Helena. Hon gör ju nåt annat nu. Man kan inte tralla runt hur som helst och ta plats inom psykiatrin, så vitt jag begriper. Jag har haft tur (fast jag misstänker att det är enklare att få hjälp med lite hitten och ditten än verklig ångest och grava sjukdomar - dem orkar ingen ta hand om).

Hur hanterar andra människor att livet är en balansgång?

Farmor


Mejlade klematisen igår och fick svar idag som gladde mig. Det skulle funka utmärkt, skrev mottagaren.
Imorgon kommer farmors dödsannons, med den lila klängväxtens blomma överst. Vi tror att farmor hade tyckt om den. Hoppas ni andra tycker om den och att den blir bra i så litet format också.

Träffade stora delar av den närmaste släkten i Ljungby igår, och vi planerade med rosa blomarrangemang och laxmiddag och mycket sång. Som en stor hyllning till båda två.
Det var fint att träffa alla.
Var också i farmors lägenhet. Hon öppnade inte dörren när vi kom, och hon var inte i något av rummen. Så mycket saker som är kvar. Kapporna som hängde på galgarna. Stöket i köket. Gamla svartvita foton. Alla etiketter och plastblommor.
Jag är glad för farmors skull för jag tror att hon har haft ett lyckligt liv, pigg och fin in i det sista. Flera gånger har jag kastat mig över något slags fiktiv "ångra"-knapp i den diffusa tron att jag kan ta bort den där sista lilla detaljen som blev lite fel, bara ett litet klick så att farmor kommer tillbaka igen.
Men hellre det här än lång tid på sjukhuset med cancer och ont, mycket hellre de sista timmarna när alla turades om att sitta och prata och sjunga och klappa. Det var bra. Så svårt att förstå bara. En så fin och rar liten människa. Men det är naturens gång och det var oundvikligt, och fick man välja var nog detta den bästa sortens slut.
Allt finns kvar inuti.

måndag 7 december 2009

Måndag.

Har sprungit ikväll. Det var inte roligt men det är det ju heller aldrig. Kanske kan jag sova sen, när det är dags (lite rörelse under dagen skall göra att man somnar gott sen).
Borde röra mig mycket mer. Hur många år har jag sagt det? Hur är det möjligt att man kan tycka och vilja något i flera år utan att det blir av?

Tänkte göra nyttig gröt med linfrön och torkad aprikos och dricka chokladmjölk, men spisen är trasig. Mycket mystiskt. En knapp har ramlat bort och ingenting händer när man vrider. Måste kontakta vaktmästare.

Kom inte ut förrän efter sex. Skrev från tretiden till sex på något som gick som tåget att skriva, allt jag kunde komma på. Det blev något om högstadiet kanske, fast jag ville ta bort så mycket yttre faktorer som möjligt, för att få fram det djupa, allmängiltiga fast ändå väldigt personliga. Som fiktiva dagboksinlägg.

Åker till Ljungby imorgon för att konkretisera, förstå och ta farväl.

Har ätit många torkade aprikoser. Innehåller järn. Bra.
Har ingen plan för tillfället. Kanske skall läsa en bok om jorden. Det känns rätt. Enklare att ta in än hjärnan och nerverna. Glömde "Den illustrerade mannen" i Halmstad.

fredag 4 december 2009

Ken och jag minns tillbaka

Har hittills inte lagt upp en enda bild - eller jo, en, men det var också den enda - i bloggen. Det kan ju bli lite tråkigt med all textvägg och inga roliga bilder som byter av. Jag borde jobba på min layoutförmåga (om jag har någon).
För att kompensera lägger jag ut en käck bild på Ken, såsom han sett ut genom tiderna, och funderar över det ironiska i att han ser som allra minst androgyn ut på åttiotalsbilden (åttiotalet är väl om något unisexmodets epok).


Ikväll skall jag på klassfest och temat är "tonårsperiod". Jag minns inte riktigt hur jag såg ut under tonåren; för någon utstuderad stil hade jag inte, men jag vet att jag brukade låna från mamma och handla second hand och ta ut svängarna lite försiktigt, ibland med ett ganska smaklöst resultat.
Av det jag har i garderoben tror jag iallafall att ett blått leopardmönstrat hemmasytt linne (nej, det är inte jag som sytt för allt i världen, jag suger på att sy), stora pösiga jeans och snusnäsduk i håret, bäst sammanfattar min tonårsstil.
Överlag tycker jag inte att den förändrats så värst mycket, och jag vet inte hur jag skall ställa mig till det. Betyder det att jag inte har utvecklats? :P

torsdag 3 december 2009

HÄR och nu

Jag hänger mycket på internet. Det är inte bra för mig, jag vet; samtidigt som det är bra för mig och viktigt för mig. Människor är aldrig så elaka och rättframma i verkligheten som på nätet. Och fullt av politisk diskussion är det, och jag blir ömsom peppad och glad men oftast ledsen och rädd och bitter. Kan ju heller inte nöja mig med att tycka eftersom jag lider av analytiskt syndrom (hittade på den diagnosen i skrivande stund!) och måste fråga mig själv hundra filosofiska frågor inför varje jobbig grej, i stil med "men är jag inte för yttrandefrihet? hur långt kan det sträcka sig?", "är rättvisa och jämlikhet alltid att eftersträva då? tänk om det i själva verket är något annat vi behöver?" och annan skit.

Det är säkert ärofyllt och bra att tänka mycket men jag har ingen ordning i mina tankar och går alldeles för lätt i kras. Nu är jag ju sådan som jag är och vill inte vara någon annan ändå, men att tänka har nog mer gjort mitt liv plågsamt än roligt.

Jag uppdaterade status på facebook nyss i den sinnesstämning jag befann mig i, och beskrev min bitterhet och misstro till världens utvecklingspotential. Men i och med det kom jag till insikt om hur förändring egentligen sker och vad som faktiskt är mitt problem.
Till skillnad från vad jag trodde så saknar jag inte visioner - jag har för stora visioner. Jag vill alldeles för mycket på alldeles för många plan på samma gång. Jag blir gång på gång besviken på att människor tycker annat än jag och att världen går emot mig. Jag vill ju, mot bättre vetande, att alla skall vara som jag och tycka som jag.

I våras lärde mamma mig att man skall leva i nuet. Jag påstår inte att jag är en mästare på det, men jag har tagit till mig av den visdomen.
Ikväll insåg jag att jag även behöver lära mig att leva HÄR.
Världen kommer inte att förändras i ett slag, och absolut inte över hela jorden på en gång. Det är lätt att bli galen av att tänka på hur hela världen missmatchar ens ideal, och en sådan vetskap går inte att leva med.
Jag trodde att fokus på min egna lilla verklighet och att försöka skärma av allt annat var min enda utväg; en tveksam men nödvändig metod för att orka leva. Jag var mycket skeptisk till att glömma helheten och bedöva mig med detaljerna, att stirra mig blind på trevliga saker i min egen trygga omgivning för själsfridens skull.

Men jag tror att jag har fått en annan syn på det nu. Det är inte en nödlösning, det är en självklarhet. Det är så man gör. Man lever där man satts att leva och gör det man kan åt de problem som finns där. Man kämpar i det lilla. Man gläds åt och stör sig på det lilla, det som finns nära och som går att påverka. Det är bara enfaldigt och destruktivt att tro att meningen är att man ska överblicka hela existensen och förändra den i en handvändning.

Ibland är jag allt bra dum. Och insiktsfull.

Nalle Bus och andra barndomsvänner

Ett foto i min fars sambos blogg får mig att minnas mina gosedjur och de olika roller och personligheter jag tilldelade dem. Som den psykoanalys-nörd jag är minns jag tillbaka och funderar över vad dessa projiceringar av karaktärsdrag på gosedjuren säger om mig egentligen.

Bilden som satte igång mina tankar föreställer en nalle, som jag inte brukade leka så värst mycket med. Jag vill minnas att jag hade en till, i samma storlek (kanske fanns den andra nallen hemma hos mamma? Jag minns inte), och dessa två nallar blev i min värld "vuxna" nallar, som alltid höll sig i bakgrunden. Det intressanta är att denna, eller de två, vuxna nallarna, fick fungera som ett slags myndighetsperson för min absoluta favorit och ständiga följeslagare - Nalle Bus. Det var inte tydligt uttänkt i min hjärna, tror jag, att de två skulle föreställa en mamma och pappa. Snarare verkade de ha adopterat Nalle Bus, vilket kanske inte är så konstigt i en utopisk värld av gosedjur där alla liksom tar hand om alla och relationer kan uppstå mellan de mest skilda arter...

En annan nalle jag minns hette Nalle Katt, en nalle av det slaget som har ett lite sammanbitet och sorgset uttryck, vilket kanske var anledningen till att jag hade en speciell respekt för denne nalle och inte kände att vår personkemi (min barnsliga värld, mot Nalle Katts uråldrigt visa allvar) alltid stämde.
Varför nallen fick heta Nalle Katt har jag ingen aning om, men jag tror att jag hade för vana att döpa dem till något med Nalle i namnet; Nalle Gul, Lill-Nalle, Nalle Bus.

Min eviga vän Nalle Bus var en liten ängel som kommit till mig, men allt för tidigt rycktes bort, under en camping-sommar i Småland med besök på både Astrid Lindgrens Värld och på akuten (jag hade förstoppning).
Jag minns sista dagen, när vi packade ner tält och allt och solen sken men Nalle Bus var borta. Och Nalle Bus var allt som oftast borta för jag var hejdunderlig på att tappa bort saker som barn - de flesta som kände mig som liten minns mig som ungen med nallen man alltid fick leta efter.
Men den här gången var den alltså borta, puts väck. Och det visade sig, som en uppenbarelse i min hjärna, att det som hänt var att Nalle Bus längtade hem till mormor i Afrika. Ja, för där bodde nämligen Nalle Bus mormor fick jag förstå, bland lejon och elefanter, och saknaden blev för stor, så den sommaren, när jag var fem eller sex år, reste Nalle Bus ifrån mig med förhoppning om att jag skulle förstå. Det var där, hos mormor i Afrika, som Nalle Bus hörde hemma.

Och vilken livlig fantasi jag hade. De flesta vuxna brukade berömma mig för en livlig fantasi och på den vägen är det, nu går jag skrivarskola i Skåne och undrar över hur jag blev som jag blev och hur världen blev som den blev för den delen och en massa annat.
Och det blev ingen analys, för ovanlighetens skull. Det blev bara minnen. För min egen skull.

tisdag 1 december 2009

Om lättja och dess orsaker

Det förefaller mig som att jag glömt saker jag vill minnas, i stil med plikter och nödvändigheter. Kanske är det bara min sedvanliga egenskap att överdriva och måla fan på väggen i tid och otid.
Listan - för en sådan har jag, på datorn - talar sitt tydliga språk i och med att en klar majoritet av dess innehåll är exakt samma som stod där för två månader sen.
Jag läste nyss att få saker är så påfrestande som att ha något hängande över sig som aldrig blir avslutat. Jag vet inte, det är ju normaltillståndet för mig, och istället för att se den återkommande situationen som ett problem, ser jag mig själv som problemet och därmed är problemet olösligt och det finns ingen vits att engagera sig alls.

Jag kan inte sluta tänka på vilken förskräckligt dålig karaktär jag har, nu har jag tänkt på det i ett antal veckor och någonstans i bakhuvudet finns en ände på en tråd i ett projekt som går ut på att utsätta hela mig för extreme makeover, men så väl jag känner mig själv blir det aldrig av.
Tankarna sätter, som alltid, igång den filosofiska delen i mig och istället för att arbeta på mina sämre drag, arbetar jag på att kartlägga samhällets inställning till lättja, huruvida det är medfött eller inlärt, hur det skulle kunna påverkas och elimineras överlag i samhället, om olika generationer har olika syn på saken, om det finns fördelar med lättja och så vidare. Kanske är det bara en ursäkt för att slippa sätta igång, men framförallt är det en del av mig. Jag gör inte, jag tänker. Jag gör också, men mest på grund av att yttre faktorer knuffar in mig i banor jag själv aldrig riktigt beslutar mig för och med öppna armar emottager.

Sådan är jag. Det kan driva mig till vansinne, jag vill inte vara som jag är. Och det är inte synd om mig, såklart, eftersom jag aldrig gör något åt mina problem (fast huruvida man gör något tycker jag är en djupt filosofisk fråga; är inte varje människa dömd att handla utifrån sina premisser, varav ens psykiska spärrar är en del? Jag har aldrig trott på någon "fri vilja", men det kanske bara är ett sätt för mig att skylla ifrån mig. Men att skylla ifrån sig kanske är det enda sätt jag känner till att "göra något" åt situationen?). För övrigt är "synd om" en meningslös plattityd i dagens samhälle; ty syndomtyckande kan inte användas till någonting alls för mottagaren, och innehar därför inget som helst värde - det är helt enkelt inte önskvärt, utan det är något annat man söker. Förståelse kanske, hjälp, sällskap.

Det här är ju en oerhört intressant diskussion!
Men det visar ju bara ännu en gång på hur jag återfaller till att ägna mig åt det jag stimuleras av, nämligen filosofiska resonemang. När jag egentligen skulle prata om mina problem och hur eller vad jag kan göra åt dem.

Men jag försöker ju inte skylla ifrån mig, förstår ni; det jag vill säga är inte att det är någon annans fel eller att någon annan kan lösa dem. Bara jag kan göra något åt min situation; men det betyder inte att jag KAN göra något åt min situation. Kanske inte just nu, kanske saknar jag kunskapen om hur, för jag tror ju att brist på kunskap om alternativa handlingar ofta kan vara en anledning till att människor begår dåliga handlingar. Och vanans makt.

Kan vi omdefiniera begreppen? För jag tror inte förakt och påförande av skuld är konstruktivt för den som utsätts för det. (Fast det kanske också beror på personlighet? En sådan där efterfrågad tävlingsmänniska kanske skulle ta det som en härlig spark i baken att få några pikar. Tyvärr är jag inte tävlingsmänniska i en enda av mina celler; bara ännu ett av mina dåliga drag.)
För att skörda sådden av mina filosofiska kaosfrön; jag hyser ingen övertro på den fria viljan, och jag tycker att man snarare skall inrikta sig på hur problem kan lösas än vem som är skyldig till dem...
Vilket är helt uppåt väggarna att jag tycker, då jag själv går emot mina slutsatser totalt och fullkomligt i varje tanke och handling.
Jag och mina evinnerliga tankar.