torsdag 23 februari 2012

Utanför det inre

Jag har insett något som kanske verkar underligt att jag inte har insett tidigare, men jag har faktiskt inte insett det tidigare utan det är först nu jag verkligen har insett det.
Det jag har insett är att jag ser ovårdad ut.

Det är ju egentligen rätt uppenbart.
Till exempel: jag köpte för flera år sedan en svart kappa som jag var mycket nöjd med. Den såg ut precis som jag ville ha den och var typ den snyggaste jackan jag någonsin haft.
Däremot var det kanske inte den dyraste modellen i den mest exklusiva butiken. Med åren har knappar ramlat ur och sytts in igen. Och vet ni vad: jag använde rosa tråd när jag sydde in knapparna. Inte för att jag har nån förkärlek till rosa tråd i knapphål utan helt enkelt för att jag har ett jättenystan med rosa tråd som kom väl till pass till denna lagning.
Inte är jag nån jävel på att sy heller (jag är rentav fruktansvärd på att sy och har aldrig visat nåt intresse för att utvecklas inom detta område) så mina lagningar kanske inte är de bästa.

Vad mer är: jag tar inte hand om mitt yttre särskilt mycket. Minsta möjliga ansträngning är min paroll. Jag kammar snedbena efter att jag har duschat. Om jag inte duschar eller blöter håret kammar jag inte alls. Jag har inte klippt mig på ett halvår (tror jag) och har därför ingen frisyr över huvud taget. Vilket inte är något nytt i mitt liv.

Så, minsta möjliga ansträngning framför spegeln, och när det gäller kläder kan jag bära dem tills de bokstavligen faller i trasor.
Jag ser helt enkelt inte särskilt välvårdad och fräsch ut. Tror jag.
Det här är inte saker jag tänker särskilt mycket på. Jag befinner mig alldeles för mycket inne i mitt eget huvud för att bry mig om hur mitt eget huvud ser ut på utsidan.

Men nu har jag alltså blivit MEDVETEN. Visst har jag redan tidigare förstått att det faktum att jag aldrig uppsöker frisör leder till rätt många bad hair days och att många kanske skulle tycka att rosa tråd i en annars stilrent svart kappa är ett lite udda val - men jag har aldrig tidigare fått en sådan INSIKT som jag känner att jag har nu.

Jag vet inte ännu hur jag kommer att ställa mig till den här nya insikten. En sak som är säker är i alla fall att jag idag ska köpa svart tråd att laga min kappa med.
Ett steg i rätt riktning? Eller kanske ner i ytlighetens fördärv, vem vet.

onsdag 15 februari 2012

Inspiration för miljövänner och andra

Inspirerande med Rickard Söderberg genom Naturskyddsföreningen.

"Funderingar som jag gärna delar med dig"

Igår befann jag mig på en plats som jag planerar att befinna mig på den dag jorden går under, världen attackeras av zombies eller utomjordingar, det blir en ny istid (precis som i Day After Tomorrow) och så vidare, platsen jag anser vara bäst lämpad att befinna sig på vid alla slags tillfällen (även trevliga sådana).
Jag letade efter några böcker. Efter att ha läst "Rosa, den farliga färgen" var jag nyfiken på Ambjörnssons "I en klass för sig", men den fanns inte inne. Däremot fyllde jag min väska med annat läsvärt.
Jag kikade bland annat i hyllan för Tillämpad Psykologi. En vän har nämligen tipsat mig om att kolla in olika självhjälpsböcker och välja ut de som tilltalar mig mest. Jag fann mig tilltalad av en bok om positiv självbild och en annan bok om att få saker gjorda genom att äta grodor.
Men innan jag grävde fram dessa två exemplar hittade jag något väldigt fint.
Bland alla dessa böcker var det väldigt många som handlade om Döden och Sorg och lite om Självmord och om Stress och grejer. Det är kanske inte riktigt mitt område, tycker jag. Jag letade och letade och tyckte inte att jag hittade någon bok som riktade sig till mig, som hade något att säga MIG.
Tills jag hittade en liten, tunn bok med den underbara titeln Funderingar som jag gärna delar med dig. Ännu gladare blev jag när jag såg vem som låg bakom denna skapelse: självaste Yoko Ono. Jag har tidigare (för länge sedan) läst hennes bok Grapefruit och i somras besökte jag och en vän (som är ett stort fan av Yoko Ono) dennes utställning på Wanås skulpturpark.
Få böcker har väl känts så personligt riktade till mig som denna. Med den och flera andra har jag nu att läsa ett bra tag framöver.

tisdag 14 februari 2012

Rapport

Jag har tappat greppet, för jag har inte tid och ork och allt är lite mer förvirrat än vanligt.
Min Låda var en bra idé, men nu ligger viktiga papper på hög - förvisso samlade på ett ställe - utan att någon tar itu med dem. Kanske ligger där en räkning. Jag har inte svarat på mejl. Igår när jag hade handlat var det ingen av oss som packade upp påsen. Den har stått över natten och är fortfarande ouppackad i köket (nej, innehåller inte glass eller dylikt, lyckligtvis).

Kanske använder jag mig av mina ursäkter för att slippa ta itu, för att kunna skylla på omständigheter när problemen hinner ikapp mig.

Men om man tittar på mitt liv ser det ut så här:
Jag jobbar mellan fem och sex dagar i veckan. Ofta nio timmar om dagen. Varje tisdag håller jag i en skrivarcirkel. Med jämna mellanrum får jag uppdrag att skriva reportage eller recensioner för Hallandsposten.
Utöver arbetena är det meningen att jag ska plugga upp mina betyg (eller, jag har inga betyg, jag ska skaffa dem) i Matematik B och Naturkunskap B.
Sen har jag ett hushåll att sköta. Mat ska lagas, disk ska diskas, kläder ska tvättas och sorteras.
Det vore bra om jag också tog mig tid och ork att ställa upp i styrelsen för Världsbutiken, umgås med vänner och motionera.
Jag har alltid varit dålig på att få saker gjorda och ta initiativ. Det blev inte bättre för att jag skaffade fler sysselsättningar.

Jag har tagit mig vatten över huvudet.