Life according to a gnällspik

"Tänk om du tog all den tid du ägnar åt att gnälla på saker du inte åstadkommit, och la den på att åstadkomma dessa saker istället", brukar folk säga. Så jävla intelligent. Man bara "Hej Einstein, var har du varit hela mitt liv?"
Och så sätter man igång. Drar ut en bok ur bokhyllan och slår upp en sida. Sätter sig tillrätta i fåtöljen. Läser samma mening tre gånger. Reser sig upp igen, lite rastlöst, börjar leta efter gymnastikskorna. Snör på sig dem, tittar ut genom fönstret och konstaterar att det regnar. Fortsätter ut i köket, med skorna på, för att leta efter kakor. Alla vet att man blir piggare av en liten sockerkick. Man hittar ett halvruttet äpple. Skär loss några bitar som ser fina ut, stoppar dem i munnen. Man sätter sig med sin bok igen. Läser några sidor, slår igen boken och frågar sig själv vad man nyss läste. Minns ingenting. Man tittar ut och ser att regnet har avtagit. Kanske en promenad, tänker man. Men nej, det finns så mycket kvar att göra inomhus. Man återvänder till köket, sticker äcklat ner en hand i diskhon och får upp ett använt glas med lite potatisskal i. Man slänger skalet i soptunnan. Kollar i den andra vasken, som är full med skal. Man tänker "Ja, fast nej, kanske senare". Sen kikar man in i sovrummet. Ser att golvet behöver dammsugas. Man tänker "Nu var det ett tag sedan jag kollade mejlen". Man kollar mejlen. Sen googlar man på något man precis kom på, en intressant film man sett, en låt som fastnat i huvudet, eller något som har med politik att göra. Man slöläser men orkar inte stanna på en sida för att läsa klart vad det står. I synnerhet inte om det står på engelska.
Dagen går mot sitt slut. Man känner sig rastlös. Man påminner sig om att man inte är något offer utan har total makt över sitt eget liv och vad man gör med det. Slutligen går man käckt in på Ams.se och läser om företag som söker "engagerade säljare" eller "duktiga studenter som brinner för att sälja", och så är den dagen förstörd.
Man ser sig om i köket och försöker komma på vad man ska göra till kvällsmat. Det finns inte så mycket, så man går och handlar och man köper lite tröstkakor. De är inte så kul att äta, man gör det mest bara av gammal vana.
Man tittar ut i mörkret och kan konstatera att ännu en dag har gått. Och man lade tiden varken på att gnälla eller åstadkomma något. Totalt bortkastad tid.
Nästa gång ska jag lägga tiden på att gnälla istället, tänker man.

Allt om min prestationsångest

K säger jag kan tänka mig att när du är fokuserad så är du väldigt, väldigt inne i det du gör.
Jag vet inte, kanske är det så? Vi har läst så många beskrivningar så vi vet inte riktigt vem jag är men hon är inte så fördomsfull, skriver inte om det jag säger till något hon läst i DSM-IV eller kanske på wiki. Det är en bra egenskap.
Idag undrade jag om min prestationsångest växer för varje dag, kanske för varje timme till och med. Det är en prestationsångestframkallande tanke (om prestationsångesten hela tiden växer borde jag ju prestera nu innan det är alldeles för sent och låser sig helt för mig).

Vad gör jag?
Jag skriver inte. Jag ritar inte. Jag sjunger inte.

Och så undrar jag om det är nån vits att jag går och pratar om att jag har svårt för det där med att betala räkningar. Om den ändå bara växer, prestationsångesten, och jag inte kan prata om den.
Jag vill kunna formulera mig. Jag är det mest förvirrande jag någonsin känt.

Jag lekte med tanken på att skriva om mig själv. Utifrån. Ur olika vinklar. Som olika personer. Jag undrar vad det skulle göra med min självbild. Med min identitet. Jag är alldeles för intresserad av det ogreppbara.

I alla fall så blir jag mer och mer övertygad om att jag inte är vanlig. Fast ibland blir jag motbevisad.

59 st skrev grattis till mig på facebook när jag fyllde år. Jag skulle ha skrivit hur många % det blir men jag minns inte hur man räknar ut det.
Jag vet inte om jag ska läsa mer matte b i höst. Det vore kanske bra för min karaktär. Jag behöver bevisa för mig själv att jag kan ha ambitioner. Sådana som är högre än exempelvis att tvätta två gånger på en och samma dag. Mina ambitioner är låga för tryggheten i att aldrig misslyckas. I alla fall inte lyckas med något viktigt. I alla fall låtsas som att ingenting är viktigt.

Jag lade till en vers i sången om mina känslor. Jag ska skriva om hur de är som smycken i en ask. Sådana man kan plocka fram och beundra när man är ensam.
Fast jag har ju bestämt mig för att sluta skriva sånger. I synnerhet på engelska eftersom jag bryter på svenska. Häj aj em fråm suviden. Aj ken spik ingleisch.
Jag har beslutat mig för att inte skriva sånger på svenska heller eftersom det är så svårt. Varför är det svårare?
Hur som helst grundar jag mitt beslut i det faktum att jag 1) är omusikalisk 2) inte kan spela några instrument (vilket hör ihop med nr 1: jag har spelat instrument hela livet men är ändå som en stelbent anka framför pianot).

Jag skriver inte klart min bok heller. Det kommer ju ingen dag som har en stor skylt med sig där det står "Idag är dagen när allt känns så himla enkelt och opretentiöst och ofarligt! Nu kör vi!"
Allt känns så farligt. Jag är fast i den tanken. Jag vet att man växer ifrån det. Men jag är fortfarande ung och har inte växt ifrån det än.
Förnuftet kommer alltid snabbare än känslan. Eller om det är tvärtom. Hur som helst är de sällan samspelta.

Jag är som mest kreativ på natten. Kanske är det mitt problem.
Det är skönt att lätta sitt hjärta.

20 saker jag gillar

1. Läsa böcker
2. Bibliotek (att vara bland bokhyllor är att vara bland vänner)
3. Nötter
4. Mammas italienska mat
5. Daniel Ahlgren (serietecknare)
6. Mitt grodhalsband
7. Skapar-flow
8. Barndomen
9. Fika (nästan hellre hemmafika än ute-fika, det blir mer personligt och tryggt)
10. The Simpsons
11. Belle & Sebastian
12. Saker som glittrar
13. Nybakt bröd (i synnerhet att lyckas själv)
14. Katter
15. Påhitte-Patrik
16. Åka tåg (minus trängsel)
17. Att inbilla mig att jag är hälsosam
18. Science fiction
19. Gröna växter inomhus
20. Smarta uppfinningar

Tisdag

Anledningar att vara vid gott mod just denna tisdag i april år 2012:
- Årets första glas med påskmust intas i detta nu.
- Jag har fått en egen låt.
- Fint vårväder med sol och lagom kall vind har rått hela dagen.
- Duktig utrensning av skräp ur källarförrådet och besök på tippen har genomförts med lyckat resultat.
- Jag har haft en av de där sällsynta dagarna av städ-pepp, och vardagsrumsbordet pryds nu av landskapsblommeduken och en påsklilja.
- En trevlig liten wok är på gång på spisen.
- Jag har precis varit på shoppingrunda på Ica Maxi och bland annat köpt nötter.
- Ett recept på piffiga mellanmålsbullar väntar på mig efter maten.

Allmänt bra dag.
Och jag tänker på hur det går upp och ner - som Patrik säger finns det inga bra och dåliga dagar för det går oftast mycket snabbare än så - allt kan kännas hopplöst och andra gånger hoppfullt och så går det runt som i en cirkel och man vet att de två känslolägena alltid kommer tillbaka, som regelbundna gäster som tittar in med jämna mellanrum men i största möjliga mån försöker undvika att hälsa på samtidigt.

Visdomstanden

Jag funderar på att göra ett halsband. Vad tror ni?

Böckernas helande kraft (ursäkta den skitnödiga rubriken)

Som utlovat går alla svackor tillbaka till normalläge (om man är så pass lyckligt lottad att man har ett läge som är positivt och det läget går att räkna som ett normalläge). Nu är jag i det läget, och för att göra en the Sims-liknelse skulle jag nog säga att jag har i alla fall två gröna pluppar i humörsmätaren (den där humörsmätaren är ju fantastisk. Alla borde ha en).

Jag tror jag vet vad det beror på, att jag mår bättre. Jag tror att det beror på biblioteket.
Eftersom jag har arbete förlagt till denna lokal på tisdagar så begav jag mig dit. Genast kändes det bättre med allting. Efter två timmar kändes det bara bra, och som grädde på moset gick jag och skördade klassiker bland bokhyllorna och fick med mig en god fångst hem.

Det är underligt hur biblioteket fungerar på mig. För så här ligger det till: jag kan låna med mig en hel hög böcker hem och sen inte öppna en enda en av dem.
Själva böckerna i sig, deras form, att de finns där, ger mig nästan lika mycket som läsandet av dem. Att vandra bland bokhyllor är den bästa medicinen för min själ.

För övrigt tycker jag att det är ett mirakel (åh vad det är svårt att använda detta ord nu för tiden... tankarna går direkt till en viss låt i en viss musiktävling) att man kan skriva böcker. Jag förstår ärligt talat inte hur det går till. Min respekt och förundran inför alla dessa människor som suttit och skapat alla dessa litterära mästerverk är lika stor som inför de som behärskar otroligt invecklade matematiska ekvationer eller vet hur en dator är ihopbyggd in i minsta detalj. Det övergår mitt förstånd helt och hållet.
Kanske låter det märkligt att jag, som själv aspirerat på författartitel, skulle tycka att det var en så obegriplig och övermäktig konst - men det tycker jag. Det blir kanske aldrig någon bok för min del - mina tankar är så splittrade att jag knappt kan avsluta ett resonemang i huvudet och att avsluta en bok är i det närmaste hopplöst. Men man vet aldrig. Vi får se.

Tisdag

Idag är jag inte på humör alls.
I söndags natt kom vi hem från semestern och allt kändes så bra. Lägenheten var så stor och kändes så ren och ny. Ett nytt liv var på gång. Vi skulle börja träna på riktigt, det låg i luften. Vi skulle äta mer frukt och vara glada och må bra.

Sen kom idag.
Och jag vet, man har ett eget ansvar och man kan styra sina tankar och så där. Hjärnan är plastisk. Är jag deppig så är det mitt eget fel och jag får helt enkelt skärpa mig. Men jag har liksom ingen ork.

Det är märkligt det där. Vissa dagar funkar vardagen bra. Det som ska göras görs. Diska disken. Mejla mejlen. Betala betalningarna. Mata maten. Duscha duschen. Osv.
Andra dagar finns det ingen ork för detta.
Nu har jag skickat iväg ett mejl och kan klappa mig på axeln. Men det var så mycket mer som skulle göras. En helt annan dag vet jag att jag skulle fixa det bra. Jag är inget under av effektivitet men jag skulle i alla fall sätta igång med saker och komma nån vart.
Idag är jag fast i träsket.
Jag är rädd för att träffa människor. Orkar inte. Vill inte visa mig ute. Har påsar under ögonen.

Allting känns liksom rörigt, förbaskat rörigt. Jag kan inte sätta fingret på det. Och allt jag måste bättra på ringer i huvudet. Le mer. Var trevligare. Ta initiativ. Ta ansvar. Var inte tråkig. Var inte så inbunden. Visa känslor. Bejaka. Bjud till lite.
Jag har identitetskriser som vanligt. Vem är jag och vem borde jag vara? Vem tror andra att jag är? Hur ska jag kunna tycka om mig själv om jag inte fungerar eller ens vet vem jag är? Och kanske den största frågan av alla: varför i helsike finns det inga självhjälpsböcker som handlar om just de här problemen? Bah.
Jag önskar att jag kunde byta ut mig och bli någon annan för ett tag. Om någon vill vara jag så är det bara att höra av sig, jag byter gärna.

Nu ska jag försöka posta det här inlägget utan att ha dåligt samvete över att jag inte är normal och glad som man ska vara. Förlåt förlåt att jag plågar min omgivning med detta. Det blir nog bättre snart. Snart så.

Utanför det inre

Jag har insett något som kanske verkar underligt att jag inte har insett tidigare, men jag har faktiskt inte insett det tidigare utan det är först nu jag verkligen har insett det.
Det jag har insett är att jag ser ovårdad ut.

Det är ju egentligen rätt uppenbart.
Till exempel: jag köpte för flera år sedan en svart kappa som jag var mycket nöjd med. Den såg ut precis som jag ville ha den och var typ den snyggaste jackan jag någonsin haft.
Däremot var det kanske inte den dyraste modellen i den mest exklusiva butiken. Med åren har knappar ramlat ur och sytts in igen. Och vet ni vad: jag använde rosa tråd när jag sydde in knapparna. Inte för att jag har nån förkärlek till rosa tråd i knapphål utan helt enkelt för att jag har ett jättenystan med rosa tråd som kom väl till pass till denna lagning.
Inte är jag nån jävel på att sy heller (jag är rentav fruktansvärd på att sy och har aldrig visat nåt intresse för att utvecklas inom detta område) så mina lagningar kanske inte är de bästa.

Vad mer är: jag tar inte hand om mitt yttre särskilt mycket. Minsta möjliga ansträngning är min paroll. Jag kammar snedbena efter att jag har duschat. Om jag inte duschar eller blöter håret kammar jag inte alls. Jag har inte klippt mig på ett halvår (tror jag) och har därför ingen frisyr över huvud taget. Vilket inte är något nytt i mitt liv.

Så, minsta möjliga ansträngning framför spegeln, och när det gäller kläder kan jag bära dem tills de bokstavligen faller i trasor.
Jag ser helt enkelt inte särskilt välvårdad och fräsch ut. Tror jag.
Det här är inte saker jag tänker särskilt mycket på. Jag befinner mig alldeles för mycket inne i mitt eget huvud för att bry mig om hur mitt eget huvud ser ut på utsidan.

Men nu har jag alltså blivit MEDVETEN. Visst har jag redan tidigare förstått att det faktum att jag aldrig uppsöker frisör leder till rätt många bad hair days och att många kanske skulle tycka att rosa tråd i en annars stilrent svart kappa är ett lite udda val - men jag har aldrig tidigare fått en sådan INSIKT som jag känner att jag har nu.

Jag vet inte ännu hur jag kommer att ställa mig till den här nya insikten. En sak som är säker är i alla fall att jag idag ska köpa svart tråd att laga min kappa med.
Ett steg i rätt riktning? Eller kanske ner i ytlighetens fördärv, vem vet.

"Funderingar som jag gärna delar med dig"

Igår befann jag mig på en plats som jag planerar att befinna mig på den dag jorden går under, världen attackeras av zombies eller utomjordingar, det blir en ny istid (precis som i Day After Tomorrow) och så vidare, platsen jag anser vara bäst lämpad att befinna sig på vid alla slags tillfällen (även trevliga sådana).
Jag letade efter några böcker. Efter att ha läst "Rosa, den farliga färgen" var jag nyfiken på Ambjörnssons "I en klass för sig", men den fanns inte inne. Däremot fyllde jag min väska med annat läsvärt.
Jag kikade bland annat i hyllan för Tillämpad Psykologi. En vän har nämligen tipsat mig om att kolla in olika självhjälpsböcker och välja ut de som tilltalar mig mest. Jag fann mig tilltalad av en bok om positiv självbild och en annan bok om att få saker gjorda genom att äta grodor.
Men innan jag grävde fram dessa två exemplar hittade jag något väldigt fint.
Bland alla dessa böcker var det väldigt många som handlade om Döden och Sorg och lite om Självmord och om Stress och grejer. Det är kanske inte riktigt mitt område, tycker jag. Jag letade och letade och tyckte inte att jag hittade någon bok som riktade sig till mig, som hade något att säga MIG.
Tills jag hittade en liten, tunn bok med den underbara titeln Funderingar som jag gärna delar med dig. Ännu gladare blev jag när jag såg vem som låg bakom denna skapelse: självaste Yoko Ono. Jag har tidigare (för länge sedan) läst hennes bok Grapefruit och i somras besökte jag och en vän (som är ett stort fan av Yoko Ono) dennes utställning på Wanås skulpturpark.
Få böcker har väl känts så personligt riktade till mig som denna. Med den och flera andra har jag nu att läsa ett bra tag framöver.

Rapport

Jag har tappat greppet, för jag har inte tid och ork och allt är lite mer förvirrat än vanligt.
Min Låda var en bra idé, men nu ligger viktiga papper på hög - förvisso samlade på ett ställe - utan att någon tar itu med dem. Kanske ligger där en räkning. Jag har inte svarat på mejl. Igår när jag hade handlat var det ingen av oss som packade upp påsen. Den har stått över natten och är fortfarande ouppackad i köket (nej, innehåller inte glass eller dylikt, lyckligtvis).

Kanske använder jag mig av mina ursäkter för att slippa ta itu, för att kunna skylla på omständigheter när problemen hinner ikapp mig.

Men om man tittar på mitt liv ser det ut så här:
Jag jobbar mellan fem och sex dagar i veckan. Ofta nio timmar om dagen. Varje tisdag håller jag i en skrivarcirkel. Med jämna mellanrum får jag uppdrag att skriva reportage eller recensioner för Hallandsposten.
Utöver arbetena är det meningen att jag ska plugga upp mina betyg (eller, jag har inga betyg, jag ska skaffa dem) i Matematik B och Naturkunskap B.
Sen har jag ett hushåll att sköta. Mat ska lagas, disk ska diskas, kläder ska tvättas och sorteras.
Det vore bra om jag också tog mig tid och ork att ställa upp i styrelsen för Världsbutiken, umgås med vänner och motionera.
Jag har alltid varit dålig på att få saker gjorda och ta initiativ. Det blev inte bättre för att jag skaffade fler sysselsättningar.

Jag har tagit mig vatten över huvudet.

Den gravide mannen

I natt drömde jag att min farbror var gravid.
Det var mycket ovanligt, sa experterna. Extremt ovanligt, men det kunde hända. Man kunde av misstag befrukta sig själv. Förlossningen skulle ske genom kejsarsnitt, såklart.
Jag funderade på hur speciellt det skulle kännas att det skulle komma ett litet barn nu, helt plötsligt, när alla andra barn i familjen blivit vuxna och flyttat hemifrån. Att jag skulle få en ny kusin.
Jag funderade på hur alla som står bakom steriliseringskravet för könsbytare skulle få lång näsa när de hörde om detta unika fall av manlig graviditet.
Sen drömde jag vidare och så småningom vaknade jag.

Berg av papper och ord

Här ligger jag och är oförmögen att ansvara över mitt eget vuxna liv och försöker lite smått intala mig att jag duger ändå.

Min psykolog (förlåt, kurator) har erbjudit sig att komma hem till mig och hjälpa mig med mina Högar Av Papper. Jag ska bara mejla henne först. Jag har just hittat hennes mejladress bland mina papper, det är värt en eloge.

Idag ska jag köpa en Låda. Äntligen ska det ske. I Lådan ska jag lägga Allt. Jag hoppas att det hjälper, lite i alla fall.

Jag drömmer om att bli något jag aldrig kan bli, men det här är väl året då jag aldrig ska tänka aldrig. Träffade min mest optimistiska vän några dagar innan nyår och hennes ord sitter kvar. Problem som man håller så kära att man inte vill göra sig av med dem.
Positiva mantran - jag provar dem i nödens stunder och de ekar tomt. Men kanske någonstans ändå. Det ska vara svårt. Hon säger att man aldrig blir av med problemen, man blir aldrig konstant lycklig, men man kan lära sig hantera livet bättre. Säger hon. Berget växer framför mig. Hur kommer det sig att vissa redan föds på andra sidan?
Jag drömmer om att bli något.

Nyårskrönika (det är kutym)

Granen står och gråter grönt över hela golvet och snart är det dags att kicka ut den. Likaså ska den gamla elvan ut, och lämna plats åt gyllene tolv.
Vi tar tack och adjö av ett väldigt bra år, 2011, och välkomnar ett nytt, lite svulstigare år som enligt vissa självutnämnda experter ska innebära Slutet, enligt nån gammal folkstam nånstans som av förståeliga skäl inte orkade räkna hur långt som helst.
Seriöst tjurbajs, säger jag om det.


En liten kort resumé över tvånollelvas närvaro i mitt liv:

• Under elvans år var jag på ett otal härliga musikkonserter. Jag njöt av Belle & Sebastian på Cirkus i Stockholm, jag skrattade med Thomas di Leva på Halmstads Teater, jag tog del av Håkan Hellströms rytmer på Halmstad Arena, jag fick se en livs levande Yusuf Islam a.k.a. Cat Stevens i Stockholm, jag dansade till Miss Lis bluesrock i 035-huset, jag tog farväl av The Ark på en minnesvärd sensommarfestival i Tyrolen i Småland och jag såg antagligen ännu fler roliga uppträdanden som jag inte minns för stunden.
  
  
• I april hände det mesta; utöver två födelsedagar och ett femårsjubileum samt ett flertal konserter (med tillhörande resor), hann vi även med en flytt. Större kök, fiskbensparkett, ett valv i vardagsrummet, mer källarutrymme och lite mer oljud utifrån.
  
  
• Vid sommarkanten tog två års skrivarutbildning slut och jag lade pennan på hyllan - en hylla högt, högt upp. Men vännerna finns kvar, och minnena. Jag ångrar ingenting.
  
  
• Jag fick en vikarieplats på Hallandsposten, som genom ett trollslag. Jag minns nyponsoppa, nervositet, biltransporter, långa intervjuer ute i det gröna och ett proffs-skrivprogram som jag först ogillade och sedan gillade mycket mer än det simpla låtsasword jag är van vid på min egen dator.
  
  
• På senhösten gav äntligen arbetslösheten med sig och jag fick ett Jobb.
  
  
• Utanför min egen privata bubbla hände det förstås också ett och annat. Först gick två fantastiska skådespelare bort inom en kort period, vilket lade sordin på det nya året. Men livet gick vidare, och i världen startade revolutioner, hölls demonstrationer, eskalerade ekonomiska kriser och rapporterades om politisk revolt. Ett minst sagt spännande år.

Men annars är det kanske egentligen som alltid. Politiker ställs till svars, hemska mord uppdagas, krig fortlöper, nya lagar skrivs. Nyheterna är sig lika.

Så var det med det året. Jag har säkert glömt nåt jätteviktigt, det gör jag jämt.

Innan vi helt och fullt vinkar adjö till 2011 vill jag bara knyta ihop några säckar och skicka dem till glömskans dal.
Som alla år hade 2011 sina trender och nymodigheter. En del är här för att stanna men andra känner i alla fall jag mig mätt på.

Här är min lista:

• Killduos. Band som består av två (?) unga killar med stora egon, som halvrappar kvicka texter, gärna med samhällskommenterande, småprovocerande och ekivokt innehåll. De ploppade upp som svampar ur jorden under det gångna året, och så här i början av 2012 kan jag känna att det börjar bli enough. Dags för nåt nytt.
  
  
• Vampyrer. De fick en rejäl boom under 2011, men nu börjar vi tröttna på sexiga blodsugare i bar överkropp.
  
  
• Pippitröjan. Den stickade smutsvita tröjan med rutmönstrade ränder i blått och rött. Ända sen första gången jag såg någon (annan än Pippi Långstrump) bära den har jag stört mig på hur ful den är (enligt mig då) och nu ska det väl snart bli dags att lägga undan vinterns tjocktröjor, så man slipper se det där obehagliga plagget.
  
  
• Utebliven snö. Fy sjutton vad tradigt det har varit. Det sägs att klimatförändringarna kommer leda till fler sådana här ickevintrar, men det blir man ju helt knäckt av att tänka på. Mer snö!
  
  
• Sossarnas dåliga rykte. Kom igen, gör något bra nu! Sparka mig, stånga mig, gör vad som helst!
  Jag fattar inte hur högern kan blomstra trots alla sina misstag medan hela vänsterrörelsen tycks sammanfattas i en persons blunder med hyran.
  
  
• Pälsabollamössan. Från början en stickad mössa med en slaktad kanin i toppen, men när blödiga köttätare insåg att det var just en slaktad kanin som prydde årets statuspryl började den tillverkas av låtsaskanin. Dessvärre blev den inte snyggare för det. Hej då, pälsabollamössan.

Och hej då 2011! Vi ses i minnena!

(Ps. Det här är mitt 444:e inlägg. Kul va!)

Mitt jobb - en unik inblick

Tankar från jobbet:
De är överallt! Jag hatar barnvagnar.
Det är överallt! Jag hatar ketchup.
Tänk om jag skulle stoppa den här pommesen som ligger på golvet i munnen... Tänk om jag skulle slicka av mina fingrar som har grävt i soporna nu... Nej, jag låter bli.

Har under mina veckor på jobbet hittat ett otal nästan helt fulla läskmuggar och halvätna pommes. Idag det värsta: helt oäten stor hamburgare, sån som kostar runt 70 kr om man köper menyn. Pommes halvätna, läsken några klunkar, burgaren - inte en enda tugga tagen!
Är detta arbetarklassens svar på "vaskning"?

Hisskylten har tre plan att välja mellan: K (källare), B (bottenplan) och 2 (andra våningen). Ordvitsar med mig själv varje gång jag åker hiss:
Hur lyder plan B? Äsch, vilken bottenplan!

Bäst med jobbet:
Att det är metodiskt (diska brickor och göra pommes i synnerhet).
Stå i kassan (det ÄR kul att "träffa människor" och vara "service minded").
Känslan när jag brottat ner en mordisk soppåse och besegrat den. Det värsta är över, för den här gången.
Tanken på vilka muskler jag måste få av att bära brickor och soppåsar.
Faktiskt att jobba frukostpasset. Det var mysigt och annorlunda.
Att jag äter mycket pommes (bra för vikten).
Att ha rast kl 16 så att jag kan se på Simpsons...

Sämst med jobbet:
När beställningarna samlas på hög, det blir rörigt i mitt huvud, minuterna tickar och ingenting tycks bli färdigt (lyckligtvis går det över).
När jag börjar sluddra så att ingen hör vad jag säger (det händer ibland).
Att kramas med soporna.
Att jag är lite blyg inför mina arbetskamrater.
Den äckliga toaletten - hur lyckas den vara så äcklig jämt?

Hört på jobbet:
(Familj diskuterar grönsaker i maten)
"När du var liten älskade du grönsaker. Vi fick säga till personalen på dagis att inte sätta fram salladen innan den vanliga maten, för annars åt du dig mätt på sallad. Så är det inte längre..."
Tyckte det var så fint så jag la det på minnet. Hoppas upphovspersonen till citatet förlåter att jag publicerade det här.

Le och var glad

Ni vet hur filmstjärnor ser ut när de ler. Det kanske inte är något
onormalt att inte kunna se ut så. De går antagligen halvårslånga
kurser för att lära sig le filmstjärneleendet.
Eller? Är det något alla kan?
Sara säger att man ändå inte vill ha någon som skrattar åt en när
man beställer mat. Hon har nog rätt.
Alla kan väl placera två tandrader mot varandra, dra upp läpparna
och kisa lite med ögonen. Svårigheten är att se naturlig ut.
Jag får kanske nöja mig med de två sista leendena. Hoppas de duger.

Allt om min mun

Jag har problem med min mun.
Tungan blir sträv av att dricka vatten men värre om jag inte dricker. Muntorrhet. Jag vet inte var jag har mina tabletter mot det och jag har inte köpt nya.
Jag vaknar på morgnarna och det nästan knastrar när jag öppnar käften. Dessutom har mina läppar under natten börjat frätas upp, motsägelsefullt nog. Jag hittar slamsor av hud mellan dem, mjuka, slemliknande slamsor.

Jag borde använda alla produkter jag har köpt för min mun. Det har inte blivit av bara. "Världens godaste andedräkt" använder jag för speciella tillfällen, och det finns inte så många speciella tillfällen i mitt liv. Tandtråden ligger framme men jag tänker varje kväll och varje morgon att nästa gång.
Zink-tabletterna har jag i köket. Ibland tar jag en för att tillfälligt döva torrheten. Inte för att de hjälper mot muntorrhet men de kan täcka över problemen så länge de varar.

Andra problem jag har är att mungiporna spricker. En i taget, det är vänligt av dem. Det är inget stort problem. Det gör ont första tuggan, men sen är det som att det tröttnar på att göra ont och vänjer sig. Såret går upp, sen är det inte mer med det.
Jag använder väldigt mycket cerat. Det heter cerat. Cerat från hälsokostaffären.

Andra problem jag har är att min tunga är kortare än normalt. Jag har opererat min tunga. Ett snitt undertill. Jag svimmade. Den är fortfarande kortare än normalt - efter en operation. Det händer att jag möter folk som har samma problem. Jag minns inte vad vi säger till varandra, konstigt nog. Jag kanske minns fel, jag kanske aldrig har mött någon. Men jag har mött människor som kan stå på tå med tårna vikta inåt, som jag. De är inte lika roliga att möta som de som inte kan det och tycker att det ser fruktansvärt ut.

Andra problem jag har med min mun är att jag är rädd att käken ska hoppa ur led när jag gäspar. Jag förstår inte vad det är att vara rädd för egentligen. Skulle den nu hoppa ur led och inte gå att stänga lär det knappast vara en fara för mitt liv. En läkare hade fått titta på mig och slå till mig i huvudet så att gapet stängde sig igen.
Men det är något skrämmande över att ha munnen öppen. Jag är ovan vid det. Det skulle kännas så naket. Jag skulle nog hellre gå med rumpan bar än att låta folk titta in i min mun. Jag skäms över min mun. Jag vet att den luktar illa och den tillhör dessutom mitt huvud. Ingenting är så privat som det.

Andra problem jag har är mina visdomständer. Men det är mer än ett halvår sen de verkligen var ett problem. Då när jag fick ta penicillin. Det var verkligen obehagligt att ta de där stora tabletterna två gånger dagligen. Jag fick så ont i min magmun. Tröstdrack proviva och var rädd för smärtan.
Nu är de inga problem längre - tänderna. De blöder varje dag, vid tandborstning. jag har inget emot det.
Det händer alltmer sällan att matrester fastnar och sedan gör ont när jag har käken sluten. Då kan man inte kalla det ett problem. De kanske rentav växer till sig och anpassar sig. Vi är inte fiender.
Det kostar mig en månadslön att dra ut dem.

Jag kanske borde gå till en läkare angående muntorrheten. Jag har googlat vitaminbrist men inte hittat något. Jag hoppas att de inte hittar något. Jag vill inte behöva lägga om min kost. En vacker dag kanske, men inte nu.

Ps. När jag var liten störde jag mig på att min alltid såg ut som att jag smålog lite. Nu för tiden är jag mer bekymrad över att jag ser så förbaskat bekymrad ut hela tiden. Ds.

Min musikaliska sida (unknown until now)

Jag försöker förtvivlat få ordning på mitt skrivbord (på datorn alltså, IRL har jag inget skrivbord, jag hänger där jag får plats). Det är saker överallt. Bilder jag tagit själv eller snott från internet, dokument jag har skrivit och döpt till obegripliga titlar, webcam-inspelningar (låtar jag gjort alltså, inget snusk) och anteckningar. Puh. Andas lugnt.
Nu försöker jag skapa struktur bland mina låtar. Målet är att hitta alla gamla skapelser och döpa dem till logiska namn så att varje inspelad låt har ett dokument med låttext som heter samma sak. Smart va.

Jag lyssnar igenom lite gammal skit och tänker att det är ju attans vad bra det är. Ja, det är ju inte några musikala under, men ändå bra för att vara så amatörmässigt. Det låter helt okej, och texterna är rätt schyssta (när 99% av alla låtar man hör har texter av typen "I love you baby don't go" krävs det inte så mycket för att känna sig som Einstein i låttexternas värld). Så atteh.
Jag borde göra något av detta. Har förresten tagit upp en låt jag skrev för flera år sen och mirakulöst minns både text och melodi till, och skrivit ett stick! Tjohej.

En liten rapport.

Det har hänt en del.
Haha. Låter som att mitt liv förändrats på det stora. Jag menar bara precis vad jag säger: en och annan sak har försiggått i min tillvaro.
Jag vill dela med mig lite av några händelser som jag tycker har varit intressanta.

Igår var jag på överraskningskalas. Min farbror var sextio år och det var en hel del folk, tårta och musik. Jag hörde Incestvisa för första gången. Hundarna lekte som galna i timmar. Vackert. Jag gav bort några av mina många pås-klämmor (nån present måste man ju ha).
När folk frågade hur jag mådde sa jag "bra" och det kändes inte ett dugg som att ljuga. Det var skönt. Jag mådde faktiskt bra helt enkelt. Nu vill jag förtydliga att jag inte brukar gå runt och må uselt, det är bara det att den där frågan besvärar mig alltid annars.

På vägen hem var det jag som körde. Jag är rätt bra på det där. Snart ska jag börja på körskola. Vi tog upp en liftare. Han kom från Tyskland och hade inte sett några älgar, däremot björnspår i en trädstam. Han var vegetarian och gillade att yoga vid sjöar, spela didgeridoo och tälta i minusgrader. Typiskt backpackare och liftare va! Trevlig kille.
Killen fick sitta bak med hunden Harry, i sätet där bältet inte fungerar. Efter halva körandet plockade jag fram och satte på mig mina glasögon. Pappa förklarade på engelska att jag är halvblind utan dem. Haha! Nej. Jag fick förklara mig.
Vilket äventyr va.

Jag vill även berätta att jag den senaste veckan har lagt mycket av min tid på att läsa böcker. Det är lite av en hobby, kan man säga. Eller kanske meningen med livet, om man vill vara sån. Den tid jag i vanliga fall lägger på att söka jobb... Jobbsökandet har känts otroligt avlägset och ointressant på sistone, jag tror det beror på att jag bestämt vad jag ska göra till våren och hunnit gå på två arbetsintervjuer på en vecka. Jag hoppas hårt på dessa och att de ska rädda mig från hopplösheten, sysslolösheten, meningslösheten, värdelösheten, oerfarenheten, pengalösheten samt såklart tvånget att skriva hurtiga brev om min egen fejkade förträfflighet till människor som får femtio likadana brev om dagen och därför aldrig väljer just mig.

Så är läget. Jag återkommer när jag har något på hjärtat.

Ämnet

Jag låg igår i min säng och grunnade över ett brinnande hett ämne som jag ansåg värt att ta upp i min blogg. Jag vände på meningar, slipade formuleringar, ifrågasatte mina egna argument och ägnande mig åt annan djupgående funderarverksamhet i horisontalläge.
Så här dagen efter kan jag, precis som jag anade, inte med några medel minnas vad det var för viktigt ämne jag önskade dryfta i denna bloggruta. Nej, det är borta, och kanske kommer det aldrig mer tillbaka till mig. Vi får se.

Identitetsanalys (efter en dag på arbetsförmedlingen)

För andra dagen i rad hänger jag på arbetsförmedlingen. Jag har blivit inskriven på en kurs som jag har tystnadsplikt om, men så länge jag bara pratar om mig själv kan ju ingen känna sig utpekad. Kursen pågår i tre dagar, sammanlagt sex timmar. Tanken är att vi som deltar ska komma på vad vi vill göra med våra liv. Tror jag. Det är i alla fall min tanke.

Jag har inte blivit så mycket klokare på just detta med vad jag VERKLIGEN VERKLIGEN VILL, trots relativt avancerade tester på tema Vem är du? Vad vill du? Vad kan du? osv.
Men jag har identifierat mitt problem. Jag är helt enkelt rädd för allt.
Jag är rädd för att välja ett yrke som kräver för avancerade studier som jag inte klarar av.
Jag är rädd att välja ett för "klyschigt" och vanligt yrke.
Jag är rädd att välja ett yrke som är för märkvärdigt och snobbigt.
Jag är rädd för att välja ett yrke som gör mig till någon jag är rädd för att vara.

Men.
Är det verkligen så viktigt vem jag vill vara? Är det inte mer intressant ve jag faktiskt är? Det förstnämnda är en förvirrad statusjakt som aldrig tycks nå fram till något resultat.
Det sistnämnda är ett faktum. Något i viss mån essentiellt.

Jag är rädd för att vara söt och snäll. Därför har jag nu tränat mig mentalt genom att skriva "söt och snäll men inte slätstruken" på ett av de papper som delats ut under kursen. Det behöver väl inte vara så fruktansvärt att vara söt och snäll. Det är inte en Personlighet. Det är två egenskaper, som utan problem kan kombineras med andra egenskaper såsom tuff, smart, rolig, modig.
Jag har alldeles för många nojor. Jag behöver inte gå en kurs på arbetsförmedlingen, jag behöver gå till en psykolog för att hitta mig själv. Eller?

Utöver utläggningen ovan så fick jag också en inblick i vad fegismen gjort med mig.
Nästa torsdag hålls en mässa i Göteborg om att arbeta utomlands, i Europa.
"Arbeta utomlands? Nej, usch, det vill jag inte göra", tänkte jag.
Är det någon av er som har funderat på att arbeta som volontär? frågade en av ledarna.
"Arbeta som volontär? Nej, usch, det vill jag inte göra", tänkte jag.
Och det slog mig att jag tänkt samma sak om ungefär allt annat som erbjudits mig. Arbeta som personlig assistent? Nej, usch. Arbeta som förskolelärare? Nej, usch. Arbeta som undersköterska? Nej, usch. Arbeta som någonting? Nej, usch. Arbeta? Nej, usch. ? Nej, usch.

Jag anar samtidigt att det inte enbart har med feghet att göra. Jag är inte enbart rädd att åka utomlands och arbeta som au pair eller på ett barnhem. Under den spontana nervositeten att lämna trygga zonen, finns en skräck för vem jag kan bli. En snäll och söt person. En vanlig person. Slätstruken. Ordentligt. Präktig. Klyschig.

Så, vem vill jag vara istället?
Det var kanske det jag trodde att jag skulle komma fram till. Inte vem jag är, vem jag kan vara, vem jag borde vara, utan vem jag vill vara.
Men jag vet inte vem jag vill vara. Jag vet bara vem jag inte vill vara.
Jag behöver ta upp det här med min psykolog för konkreta tips om hur jag ska göra för att sluta vara så förbaskat mesig.

Dagens anteckningar:
Snäll, söt och inte alls slätstruken.
Du ÄR en mes. Var inte en sån mes.
Jag är inte mitt yrke. Yrket är blott en del av mig, en annan del är fri att vara någon annan.