lördag 21 juli 2012

Den kvinnliga ohälsan slutar inte vid 25

Unga tjejer mår dåligt.
Det är ett mantra som upprepats så många gånger att ingen längre orkar lyssna på det.
Jo, visst finns det de som lyssnar, men kanske har det blivit lite av en klyscha, något som slagits fast för många gånger utan att någonting liksom förändras på riktigt. Det bara är.
Och kanske är det lite oförtjänt som alla tjejer från högstadiet och något decennium uppåt får dras med det där hundhuvudet av generell psykisk ohälsa, något som de jämnåriga killarna "slipper". Kanske blir det en självuppfyllande profetia, vad vet jag. Eller så är det ingen som riktigt är beredd att förändra något på allvar för att få de där unga tjejerna att välja ett plektrum framför ett rakblad.

Ingen vill vara ett offer. Det är så sunkigt att erkänna sin status som ofrivillig underdog att man hellre inbillar sig att allt sker i fri vilja, vad det än må vara. Vi har en tyst överenskommelse om att tvång bara är tvång om man har en pistol riktad mot huvudet. Det är inte ett alternativ att erkänna att man låtit sig luras, blivit påverkad som en nickedocka, kastats hit och dit av något som är starkare än en själv. Ett sådant erkännande är att visa sig svag, och ingen vill vara den första att komma ut som mänsklig.

Men vi är påverkbara.
Kvinnor påverkas av andra kvinnor. Unga tjejer påverkas av andra tjejer och kvinnor, men även vuxna, myndiga, mogna och stabila kvinnor påverkas av andra kvinnor. Liksom män påverkas av andra män, vilket såklart också är värt att talas om men kanske av någon annan, som är bättre insatt i vådan av att vara man.
När unga tjejer ser sig om i världen är det både fiktiva och verkliga kvinnor som ska fungera som förebilder och identitetsbyggklossar. Men identiteten är inte något som skapas en gång för alla i tonåren, och sedan står stadig som ett betongbygge livet ut. Identiteten behöver stärkas, underhållas och dessutom förändras över åren. För unga såväl som för gamla.

När vi talar om unga tjejer som mår dåligt, får jag ibland för mig att vi skjuter ifrån oss våra egna problem på en grupp som inte kan försvara sig. Är den psykiska ohälsan och det låga självförtroendet verkligen unikt för unga tjejer, och vad är det som händer på vägen, som gör att de unga tjejerna plötsligt likt fjärilar ur puppor vecklas ut till mogna och starka kvinnor?
Såklart kan ett yrke man trivs med, goda vänner och ett mindre nervöst kärleksliv hjälpa en att skaka av sig de värsta nojorna, men är det inte lite fegt att låtsas att allt blir bra när man fyller 25?

De unga tjejerna har blivit något slags symbol, en politisk slagpåse. Allt kan bli ett uttryck för de unga tjejernas svaghet och hjälplöshet, även det som hos en kille skulle tolkas som styrka och farlighet. Varför talar vi till exempel om många sexpartners som ett tecken på ohälsa hos tjejer men drar aldrig samma slutsats om en ung kille som har mycket sex?
Unga tjejer uttalar sig inte så ofta själva om saken - desto fler är de äldre kvinnor som värnar om sina döttrar och andras döttrar. Varför talar vi så gärna om de ungas problem och svagheter, men ser aldrig bjälken i våra egna ögon? Är inte vi också styrda, försvagade, fördummade av en nedlåtande kvinnosyn som genomsyrar hela samhället, inte bara ungdomskulturen?
Är vi verkligen fria från de outtalade regler som vi påstår att unga tjejer lyder under?

Vi riskerar att tappa i trovärdighet när vi hela tiden tar någon annans parti utan att fråga om lov, istället för att tala om hur vi själva mår. Även vuxna tjejer spenderar tid i badrummet och garderoben för att kunna tycka om sin egen spegelbild. Även äldre kvinnor bantar frenetiskt och skäms över att ta en kaka till. Även mogna damer tystnar när en man tar till orda. Även vi som är stora och starka, accepterar att grabbarna sitter kvar en stund och pratar medan vi hjälps åt med disken i köket.
Och sen skyller vi på de unga tjejerna för att de inte lyckas bli den nya, frigjorda kvinna vi drömde om. Vi lägger fokus på deras misslyckande istället för att erkänna vår egen del i helheten, våga tala om vår egen ångest som är sprungen ur samma källa.

Men låt mig börja.
Jag är en förebild för kvinnor i min omgivning. För att jag är annorlunda. Ingen måste vara som jag, men att vara som jag är ett alternativ som annars sällan syns.
Ändå våndas jag över att vara en dålig kvinna. Jag påverkas direkt av varje antydning, varje skämt, varje påhopp mot fula, oattraktiva och oönskade kvinnor. Jag söker oavbrutet efter mig själv i tv-serier och filmer utan att hitta en kvinna som inte följer den standardiserade hollywoodskönheten med långt, böljande hår, smal midja och ett behagligt sätt att inte ta för mycket utrymme från de manliga karaktärerna.
Jag ifrågasätter min egen kapacitet att åstadkomma något i en värld där de som åstadkommer traditionellt är män, och de som sköter marksysslorna och ser fina ut i bakgrunden är kvinnor.
Jag skäms stundtals över att gå bredvid min pojkvän på stan för att jag är rädd att folk ska tycka synd om honom som "måste" vara tillsammans med en kvinna som mig. En ful kvinna. Ful för att jag inte förändrar mitt utseende till det "bättre" utan låter det vara precis som det är.

Jag kan förstås inte skylla mitt dåliga självförtroende enbart på ett ojämställt samhälle, det ligger djupare än så. Men ändå kan jag inte låta bli att undra om dåligt självförtroende verkligen av naturen är något kvinnligt, någonting självklart för oss som inte är män. Varför dras vi med det i så hög grad? Varför är det alltid en kvinna som tvekar, som förminskar sig och tvivlar på sin kunskap, medan män så ofta talar vitt och brett oavsett om de har kött på benen eller ej?
Och varför erkänner vi inte att det är ett problem som drabbar oss alla, inte bara en isolerad grupp av unga tjejer som i vårt tycke beter sig besvärligt och illa genom att likt kamikazepiloter slå tillbaka mot de mångtydiga krav vi skapar tillsammans?

onsdag 11 juli 2012

Koll på vårens trender med Dean!

Hej på er alla trogna bloggläsare! ;)
Hoppas allt är bra med er, hoppas ni har saknat mig, men nu är jag tillbaka med en superfärsk och välbehövd MODEANALYS.

Min goda vän E och jag utbytte nyligen tankar om det allra senaste inom trendvärlden. Jag delgav henne mina observationer av fenomenet att färga nedersta delen av sitt (långa) hår exempelvis lila eller grönt. Som tack för den livsnödvändiga upplysningen underrättade hon mig om hur USA:s flagga fått en allt viktigare roll i klädmodet.
Nyss har jag själv också lagt märke till hur en trend med pastellfärger och neonfärger tycks explodera bland både tröjor, byxor och underkläder.

Låt mig nu göra en liten bedömning av dessa spännande tendenser under sommaren 2012.

Vi börjar med klädfärgerna.
Discorosa! Tandkrämsturkos! Läppglansorange! Reflexvästgul!

De olika nyanserna inom neon- och pastellspektrat är minst sagt speciella och de sticker verkligen ut bland andra, i jämförelse murriga och trista färger. Många människor passar väldigt bra i neon eller pastell. Eftersom det finns miljarder människor på jorden kan jag säga "många" utan att ljuga.
Med det vill jag ha sagt att de flesta ser riktigt illa ut i barnsliga, kitschiga färger som får en att se blek och kräkfärgad ut i huden. Ett tips: skit i trenderna. Gå inte på det. Köp nåt du känner dig bekväm i istället för att tvinga på dig skrikmintfärgade brallor och sen undra vad det är för fel på dig som inte ser riktigt klok ut i det.
Neonfärger och pastellfärger får en strumpa av fem möjliga, för att det ändå kan vara roligt för de som på allvar tycker om sådana färger att få en chans att verkligen botanisera hos de olika klädkedjorna.

Btw, var är fantasin bland modeskapare? Hysterisk neon var inne när jag gick i högstadiet också, samt på åttiotalet - kom på nåt nytt istället för att dra fram gamla, förkastade trender som ingen egentligen tyckte om!

Låt oss nu tala en stund om den lite mer nyskapande idén med att doppa den nedersta delen av sitt rapunselhår i en burk målarfärg.
Jag tycker att det är roligt och imponerande att någon lyckats skapa en helt ny trend i ett samhälle som på så många plan nöjer sig med att återskapa gammalt material. Det blir en extra strumpa för det. Sen tycker jag nog att det ser lite märkligt ut och funderar på vad man vill uppnå med detta extrem utväxt-liknande hårmode. Positivt är dock att trenden kommer i olika tuffa färger: grönt, lila och blått har jag hittills hunnit se ute på stan. Ser roligare ut än om man valt en mer naturlig färgnyans, tex blond grundton med ljusbrunt i topparna. Det tror jag hade sett väldigt illa ut.
Tre strumpor av fem möjliga till denna kanske inte helt perfekta men ändå intressanta hårtrend.

Sist men inte minst kommer vi fram till vurmandet för stjärnbaneret.

USA har ju under många år haft en otrolig influens och kulturell makt hos oss i Sverige. Vi tittar på amerikanska filmer och tv-serier, vi använder amerikansk slang och vi trycker USA:s flagga på allt från soffkuddar till jeans.
Jag trodde knappast att det kunde bli ännu mer, men jag hade fel.
Om det tidigare var inne att ha stjärnor och ränder på tishan, så är det nu JÄTTEinne. Hela tröjor och sjalar som tycks vara sydda av flaggor säljs överallt. Samtidigt som det tjötas om huruvida man "får" eller "inte får" hissa en gulblå flagga, så fullkomligt gödslas det med den rödblåvita utan att det skapar debatter.
Så, för det första tycker jag att det är en väldigt märklig trend.
Varför vill man iklä sig stjärnbaneret? Är det för att man varit i USA och tycker att det är ett jättehäftigt land? Är det för att man stöder Obamas utrikes- eller inrikespolitik? Är det för att man rådiggar amerikansk kultur? Är det för att man helt enkelt, helt okritiskt, tycker att det är riktigt snyggt?
Eller är det för att man gör som alla andra, oavsett om det gäller att hugga av sig stortån eller tatuera in ett hakkors på näsan?
Detta är min första invändning, men håll i er, det kommer mer!
För utöver att jag tycker att flaggmodet, som ju onekligen blir något symboliskt, tyder på fåraktighet bland klädköparna, anser jag också att USA:s flagga är ganska ful.
Det är inte mönstret jag stör mig på - ränder är snygga, stjärnor likaså - utan färgerna. Rött kan vara fräscht och snyggt. Blått kan vara stiligt och skönt. Vitt kan vara fint och smakfullt.
Men ihop. Ihop blir dessa starka, klatchiga färger (främst knallblått och signalrött då) ett skrikigt och bullrigt par som kan funka på ett barns utstyrsel men bör undvikas i högsta möjliga mån hos en vuxen människa. De matchar helt enkelt inte med varandra. Likadant som jeans och starkt röd t-shirt - inte snyggt. Likadant med Stålmannen - sorry mannen, du är stark, snabb och hör bra, men du klär dig inte bra!
Med detta sagt vill jag som avslutning ge USA-flaggsmodet en överkryssad strumpa som betyg. Inte bra någonstans!

Vänliga hälsningar,
det enda riktiga modeoraklet
Dean