Dålig förlorare

Jag är en hemskt dålig förlorare. Jag är en hemsk, hemsk förlorare.
Det viktiga är ju faktiskt inte att vinna, jag vet det - det viktiga är att inte förlora.

Det kommer stunder då jag inte kan behärska mig. Eller, kan och kan, jag behärskar mig iallafall inte. Det finns stunder då jag slänger det lilla tålamod jag har all världens väg, och rasar och vredgas i ursinnesmod en kort stund, innan jag blir mitt vanliga, lugna sävliga jag igen.
Det är tråkigt att jag är en sån fruktansvärt dålig förlorare. Man skulle kunna tro att jag absolut inte är sån; jag är till exempel inte någon som helst tävlingsmänniska.

Många gånger har jag tänkt att jag nog inte får spela spel med andra människor, även om jag kan tycka att det är en ganska trevlig sysselsättning. Jag vill inte utsätta någon för mig, så jag föreställer mig hur jag i fortsättningen skulle få vara en tråkmåns som säger "tyvärr, jag kan av sekretessbelagd anledning inte spela minigolf med er, men jag tittar gärna på".
Men, någonstans inuti mig hör jag en röst som säger att jag inte får ge upp och låta ett dåligt karaktärsdrag begränsa mig. Livet är till för att utveckla(s) och förändra(s), och kanske om jag gång på gång utsätter mig för problemet, så försvinner det, eller åtminstone mildras.

Sist jag spelade det fina barnbokskortspelet med Patrik slutade det med att jag kastade kortleken på honom. Gången innan var jag minst lika arg och sedan långsint i minst en vecka. Igår när vi spelade Alfapet sa jag upprepade gånger att jag hatade honom, vilket gjorde Patrik väldigt ledsen och stämningen blev tråkig på alla sätt.
I somras när vi spelade minigolf med Tommy och Sandra, rev jag sönder resultatpappret efter att vi var klara. Patrik viskade till mig att de nog trodde att jag gjorde det på skämt, men självklart var jag störtallvarlig när jag tog ut min vrede på den fula lilla lappen.

Så länge jag kan minnas har det varit så här, och jag vet precis vad det beror på. Jag tar varje nederlag som ett högst personligt angrepp på min självkänsla. Egentligen betyder det ingenting för mitt förnuftiga jag att vara bra eller dålig på minigolf, det är ingen sport jag bryr mig om det minsta lilla. Ändå, när jag ligger sist som vanligt, så brinner det i mig och jag är övertygad om att detta hån är Guds (eller valfri annan högre makts) sätt att påpeka för mig hur värdelös jag är. Konstigt nog känner jag också en oerhört stark känsla av att jag blir orättvist behandlad och att detta nederlag i minigolf eller Fia med knuff eller vad det månde vara är typiskt för hela mitt sorgliga och miserabla liv. Detta trots att jag i vanliga fall anser att mitt liv inte är värre än någon annans, och att jag tvärtom är privilegierad (något jag förvisso haft samvetskval över).

Jag har nog lite problem med mina känslor (dramaqueen), de går ju som bekant inte att kontrollera eller uppfostra. Det man kan göra är väl att undertrycka dem, eller ta dem till sig och undersöka dem och utmana dem.
Min plan är att göra det, göra upp med den fullkomligt imbecilla idéen att världen skulle vara ute efter att håna och trycka ner mig genom att ge mig dåliga tärningsslag och fel kort. Men det kommer krävas blod, svett och tårar. Och svordomar och hårda ord som jag inte menar. Är det värt det? Är ni med mig? Kommer någon vilja leva med mig efter en omgång Fia med enerverande knuff?