De lärde tvistar ju som vi alla vet om vad skillnaden är på "bitter" och "cynisk" (de lärde är för övrigt i detta fall jag, även om jag inte vet hur bra det står till med just lärdheten).
Jag brukar nog tänka mig att cynismen är ett strå grövre än bitterheten; medan man åtminstone kan känna en smula empati med en bitter människa så är en människa som bestämt sig för att vara cynisk svårare att hantera.
Nu har jag hittat en ny pusselbit i frågan som jag tycker tydliggör skillnaden bättre mellan de två fenomenen.
Bitterhet är en ensam människas problem. Bitter är man över sitt liv, sig själv, sina misslyckanden och olyckor.
Cynism är att gå längre än så, det är att göra bitterheten till sitt vapen och slipa det i alla lägen. Det är att gå ifrån sin offerroll - men inte för att ta itu med saker - utan för att göra alla till offer och åtminstone själv kunna stoltsera med titeln "upplyst och intelligent offer".
Cynism är att inte nöja sig med att vara missnöjd med sitt eget liv, utan vilja bre ut sitt missnöje över hela världen, och smitta så många som möjligt på vägen.
En bitter människa vänder sig emot sig själv, en cynisk människa vänder sig emot världen, för att dölja sin sorg i hat. Från offer till förövare.
Kort sagt: bitterhet är en personlig upplevelse, cynism är en utåtriktad livsåskådning som ger ett visst skydd, men är svår att bli fri från.
För övrigt vet inte cyniker mer om sanningen än någon annan; sanning finns nämligen inte utan skapas ur betraktarens öga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar