Om mig

Väldigt ofta märker jag av den fullkomligt genomskinliga försvarsmekanismen hos mig själv, som jag tror heter reaktionsbildning, och det förvånar mig alltid efterskm jag tycker att jag borde genomskåda mig själv, såsom jag alltid genomskådar allt, på en sekund. Det är ju bara det att när man genomskådar måste man kunna se vad som finns där bakom för att genomskådandet överhuvudtaget skall vara något att bry sig om. Men ofta finner jag ingenting bakom försvarsmekanismerna i mig själv.

Reaktionsbildning är det klassiska exemplet med mannen som högt och ljudligt uttrycker hur han hatar bögar, för att han vill dölja för både andra och sig själv att han innerst inne själv är homosexuell.

Denne homofobe man är alltså, i andra sammanhang, jag. Dyker jag på något som känns angeläget så skjuter jag det ifrån mig, brinner jag för något hånar jag det, tycker jag om något så hatar jag det.
Detta kan kanske härröra från den kontrollmani jag misstänker att jag "lider" av. Medveten om att varje tecken på att jag släpper något till mig eller sträcker mig efter något kan bli min akilleshäl, sluter jag det hellre ute. Rädd för en situation jag inte kan hantera håller jag en låg profil och undviker känslor.

Ja, jag vet, jag ska inte tänka på sånt här. Jag vill på inget sätt påstå att jag gör allt jag kan för det anser jag definitivt inte att jag gör, men jag håller iallafall i minnet att jag lovat att inte tänka. Gång på gång lovar jag. Bryta banorna. Men för vad?
Enligt min vetskap måste ett objekt, i det här fallet en "destruktiv" tanke, bytas mot något annat för att det överhuvudtaget skall fungera. En förändring måste innebära ett byte av A till B, inte bara ett utraderande av A som lämnar ett tomt hål.
Ingenting är något som inte finns,d et är bara ett abstrakt begrepp och en fysisk omöjlighet.

I brist på psykolog, som jag inte vet om jag bör ha, har vi dvs jag och en närstående, beslutat att jag i mina intensivare stunder skall göra allt som står i min makt för att få bort röran i huvudet. Gå ut. Titta på människor. Spela spel, pussla, sjunga, hoppa, vad som helst, vad som helst. Precis vad som helst förutom då allt som kan vara självdestruktivt men sådant ägnar jag mig ju inte alls överhuvudtaget (om inte nagelbitande skall räknas), inte på många år och inte ens då var det mycket att snacka om.
Nej, psykotisk är man inte.
Och så är jag där igen, spottar på det onåbara såsom räven åt rönnbären och den självhatande bögen åt Prideparaden.

Nog om detta. I denna stund borde jag egentligen ägna mig åt helt andra saker. Sjunga en glad trudelutt. Tömma huvudet. Tömma huvudet? Som om det ens vore en möjlighet. Detta är precis som att inte kunna sova. Det kommer alltid tillbaka, även om man ligger på rygg räknar får tränger sig tankarna igenom. Jag finner ej heller motivation att göra någonting som helst när tankarna kommer till mig. De är också mina vänner och mitt liv. Det är trots allt inte självmordstankar jag har, eller något annat som kan skada på allvar.
Men ja, jag lovar att göra, nästa gång, nästa gång, vad jag kan... För att bli en vanlig människa som gör och känner istället för att tänka.
Och jag avslutar inte här med att be om ursäkt, även om det ligger nära till hands att blotta strupen som svar. Det är svart eller vitt för mig, förstår ni. Det är det enda det är.
Egentligen vill jag bara bli förstådd och integrerad i verkligheten.