Jag har sett Det Regnar Köttbullar

Apokalyps är kanske det hetaste temat på film just nu.
Men ingen har nog tänkt på att kombinera apokalyps och mat förut. Och då menar jag inte i form av matbrist, utan enorma pizzaslicear och spaghettiorkaner som anfaller mänskligheten!
Detta är, i alla fall enligt mig, ett smärre genidrag.

Historien tar sin början på en liten skit-ö ute i Atlanten, som styrs av en klassiskt egotrippad borgmästare och vars enda och misslyckade export är äckliga sardiner.
Den unge vetenskapsmannen Flint (utan glasögon, men med spretigt hår såklart) är ett missförstått geni, och hans far är en inbunden och fåordig typ med extremt buskiga ögonbryn - en komisk men finstämd karikatyr.
Flint har sedan barnsben kämpat för att bli uppfinnare istället för att arbeta i pappans fiskbutik. Och en dag testar han en manick som för alltid skall förändra livet inte bara för honom själv, utan för hela staden, kanske hela världen. Det rör sig om en mattransformator, som gör vatten till mat (vilket jag inte kan låta bli att ställa mig skeptisk till... men det är ju film!).
Av en ren olyckshändelse sätter dock maskinen fart upp i himlen, och den kommer inte ner igen.
Men istället för att bli ännu en meningslös mackapär börjar den omvandla väderleken till maträtter, och det dröjer inte länge innan den på sardiner utleda befolkningen hyllar Flint och han blir älskad och uppskattad av alla - utom sin far, som anar det värsta.

Karaktärerna är den ena största behållningen i den här filmen.
Flints pappa är som hämtad ur verkliga livet.
Stadens kändis, den nu vuxne man som sedan barnsben varit symbol för sardinfabrikens varor, börjar som en klassiskt odräglig typ, men gör en intressant och komisk utveckling via identitetskris när hela hans kändisskap fallerar.
Väderreportern Sam som lär känna Flint och inför honom vågar visa sitt rätta jag - en nörd - utgör en uppfräschad positiv kvinnostereotyp (i övrigt förekommer det väldigt få kvinnor). Romansen dem två emellan känns också ovanligt simpelt charmig.
I övrigt kan nämnas den extremt akrobatiske polismannen som gör allt för sin son samt Sams diskret humoristiske kameraman som har ett par iskalla repliker i slutet.

Komponent nummer två är det visuella. Det är en smått fantastisk upplevelse att se människor fly för sitt liv från laviner av överdimensionerad mat. Och då har jag inte sett den här filmen på en bioduk (tyvärr) utan på en datorskärm.

Avlägset påminner Det Regnar Köttbullar mig om Wall-E. Även om det här är en helt annan film, anar jag att det någonstans bland blodiga biffar och kolasås döljer sig en kritik mot överflödssamhället, precis som i Wall-E.

Ps. Sony ligger bakom den här filmen, som även kan ses i 3D, och berättelsen är från början en barnbok.