Jag har läst I Det Här Trädet

De etablerade ungdomsförfattarna Per Nilsson och Katarina Kieri har slagit sina påsar ihop och skapat en gemensam berättelse, eller rättare sagt två berättelser som utspelar sig i samma stad och samma tid och därför är tätt knutna till varandra.
Det handlar om Jakob, som lever ett ganska ensamt liv med mamma och en äldre bror, samtidigt som han bär på familjens trassliga förflutna. Och det handlar om Siri, som också har tunga väskor att bära på, och ogärna släpper andra människor inpå sig.
Nilsson och Kieri har lyckats trycka in ganska mycket drama på de gemensamma dryga 200 sidorna, men utan att det blir för mastigt eller överdrivet. Det känns precis lagom.
Siri och Jakob får turas om om kapitlen, och då och då springer de på varandra, utan att det egentligen någonsin leder någonvart. Människor som av en slump springer på varandra och blir vänner är annars ett typiskt Nilssonskt kännetecken.
Personligen tycker jag att Siri och Jakobs smeknamn på varandra: Fågelflickan och Vilsenpojken, känns lite fåniga. Och för min del kunde det gärna dröjt längre in i boken innan de började reflektera över varandras existens.
Det är lätt att känna igen både Nilsson och Kieris stil, och att särskilja dem från varandra. Kanske blir det extra tydligt när dessa två olika skrivstilar ställs mot varandra, eller rättare sagt, får gå hand i hand med varandra.
Kanske är det just därför en ovanligt bra idé att skriva en gemensam bok med ansvar för varsin karaktär; man behöver aldrig oroa sig för att karaktärernas språk eller sätt att vara skall bli för snarlika varandra. Nilsson och Kieri har helt olika ton i sitt skrivande, men det gör ingenting. Den gemensamma boken slinker ner med hull och hår.