Det är sannerligen inget konstruktivt mål att försöka förstå andra människor. Tolerans i alla ära, men det kan bli kvävande, förödande, att sätta andras filosofi och moral över sin egen. Och det är såklart inte så man skall gå tillväga, det begriper jag väl, men det är svårt att hitta en balansgång där. Jag går vilse i nihilismens ödemark och öppnar mig fullständigt för cynismens spefulla empatilöshet.
Ju längre in i filosofiska resonemang man traskar, desto mer desillusionerad blir man. Vad är det som säger att empati över huvud taget är något att sträva efter? Jag försöker argumentera med mig själv FÖR godheten, men ondskan är på något sätt mer omfattande, mer konsekvent och renlärig.
Känslan skall finnas där och vägleda oss. Känslan för rätt och fel - men varifrån kommer den? Är den inlärd? Jag har svårt, fortfarande, att acceptera det inlärda, trots att det i realiteten inte går att skilja ut från en människas identitet.
Äktheten är väl, som sanningen, relativ. Men det är svårt att ta in en sådan ofärdig, diffus kunskap. Och jag vill gärna ta varje fenomen ur sitt sammanhang och granska det kritiskt, skala av det tills endast kärnan kvarstår.
Jag tvivlar på att det finns en väg tillbaka. Däremot tror jag att jag kommer att glömma att tänka och grubbla när jag blir lite äldre. Min hjärna växer fortfarande, och det hör väl åldern till att ifrågasätta världen. Min erfarenhet av att se på äldre människor (äldre än jag själv alltså) är att de verkar finna sig tillrätta och inte känna samma behov av att kritisera och vända upp och ner på saker och ting.
Jag vet inte ens om jag tycker att det är en bra eller en dålig sak. Jag vill inte bli som människor, samtidigt vill jag bli som dem. Jag hatar gruppen men älskar individerna. Ett väldigt inkonsekvent och barnsligt resonemang. Men jag rår nog inte för vad jag känner.
"Vad är det som säger att empati över huvud taget är något att sträva efter? Jag försöker argumentera med mig själv FÖR godheten, men ondskan är på något sätt mer omfattande, mer konsekvent och renlärig."
SvaraRaderaför ett tag sen hamnade jag i en rätt spännande diskussion med en vän. det var efter ganska många glas vin (sådär så att man är för full för att prata politik och därför gärna gör det) och vi kom via något miljötjolahoppsan in på frågan om ansvar för kommande generationer, och i viss mån också samhörigheten med människor man aldrig kommer att träffa (det var väl tuvalu som förde oss dit).
hursomhaver: min vän intog vad jag uppfattar som en strikt nihilistisk ståndpunkt, nämligen att det är hyckleri, i princip, att bry sig om saker som man aldrig kommer att uppleva eller få någon erfarenhet av - såsom möjligheten till mänsklighetens överlevnad efter min egen död, eller min eventuella inblandning i att en stigande havsnivå käkar upp hela länder. jag satte ju taggarna utåt och började gnälla om solidaritet och såna goa grejer, men i sak är det svårt att tackla en argumentation som grundar sig i en så rigorös egocentrism utan att hänfalla till nån form av kristen gyllene regel-moralism, och det känns ju ganska mossigt. man skulle kunna anlägga ett materialistiskt perspektiv och säga att nihilismen som sådan är en produkt av ett varuöverflöd och ett monetärt system som i princip gör det möjligt att överleva utan att öht interagera med andra människor, men jag är inte säker på att alienationen är en relevant invändning i sakfrågan.
"Känslan för rätt och fel - men varifrån kommer den?"
visste du att tester har visat att hjärnans "belöningscenter" (eller vad det nu heter) reagerar starkare på rättvisa än orättvisa? de hade provat hur hjärnan reagerar på att en fattig person får en ekonomisk belöning jämfört med när en rik person får det, och hjärnans respons var klart mer positiv i det förra fallet. det intressanta är att även de rika försökspersonernas hjärnor reagerade på samma sätt, vilket tycks borga för en generell tendens. sen kan väl inte såna tester direkt visa om det är ett inlärt beteende eller något genetiskt artspecifikt, men den rådande samhällsordningen försöker väl snarare lära oss att orättvisor är okej, eller åtminstone nödvändiga, vilket skulle motsäga en tabula rasa-tolkning av resultatet. men jaja, oavsett så är det ju skönt att luta sig tillbaka i biologismens trygga famn när man har tappat bort sig i diverse filosofiska ödemarker.
/fredrik (borde gå och lägga sig, så det här blev nog inte så välformulerat)
Hej Fredrik! Tack för dina kommentarer, tycker de var mycket välformulerade och intressanta. Vad bra det känns att det inte bara är jag som gått ner mig i filosofiträsket och stött på motstånd. Själv har jag sällan diskussioner med andra, utan bara med mig själv.
SvaraRaderaDin första berättelse fick mig att fundera på om ett resonemang nödvändigtvis måste vara rätt för att det är lättare att argumentera för det (kanske inte).
Har nog på sistone grubblat mycket över empati med djuren (vegan som jag är) och många människors övertygelse att de på något sätt, som privilegierade varelser, skulle ha en medfödd rätt att skita blankt i huruvida andra lider och plågas i onödan. Jag försöker förstå dem.
Vem är du, Fredrik? Känner vi varandra? Bara undrar, det är ju inte viktigt egentligen. Ha det bra.
vi går i samma klass, så jo, nog tycker jag att vi känner varandra en liten smula iaf. svalöv är nästan tomt! men det är rätt bra för kreativiteten, tror jag.
SvaraRaderaJa, nu dyker det upp något svagt, diffust minne... ;)
SvaraRaderaJag drömde om dig häromnatten. Jätteknas. Du satt och pratade med min pappas moster (som är död) i en husbåt. Så avslöjade du att du hade släkt i nån judisk prinsätt. Tjusigt värre. Men på ditt typiska Fredrik-sätt ryckte du på axlarna och tyckte inte att det var så mycket att lägga vikt vid.
Undrar vad den drömmen hade för dolt budskap?
det verkar onekligen vara så att du beundrar mig väldigt mycket, eftersom du ser mig som en prins, men samtidigt tycker du att jag inte fullt ut realiserar min potential, iom att jag bara rycker på axlarna åt allt det fantastiska jag skulle kunna vara/åstadkomma. men det känns fint att du tror på mig!
SvaraRaderaVisst beundrar jag dig, Fredrik. Det tror jag vi alla gör. Lite har jag nog alltid tänkt att du är en prins. Vi andra kan bara vara tacksamma att du valt att stiga ner till folket och beblanda dig med oss.
SvaraRadera