Insnöad

Jag ångrar allt jag aldrig gjorde. Jag har hört att det är det man gör.
Åtminstone ligger jag inte på min dödsbädd. Det finns med andra ord hopp.
Man skall inte gräma sig.
Jag har konstaterat i min dagbok att jag har för höga krav, och att människor därför alltid gör mig besviken. Jag har frågat min dagbok om jag i själva verket inte är något geni.
Jag har frågat mig själv om jag i själva verket inte ens är "speciell".
Alla människor är som snöflingor, unika och ingen den andre lik. Alla landar och smälter bort. Det är förutbestämt och meningslöst.
Alla gör likadant. Jag är ingen alien.
Jag har konstaterat i min dagbok att om människorna inte är en del av något större, så är en enskild cell i den mänskliga kroppen mer meningsfull än människan själv.

Jag undrar om det bara är jag som tittar på mina utsträckta armar ur den vinkel som huvudets placering ger och undrar om min hud är riktig hud, och om den isåfall sitter på en kropp som är helt igenom äkta och mänsklig, och om det händelsevis kan vara så att mitt väsen kommit hit genom en lucka i verkligheten.
Jag undrar allt om alla andra. Om jag inte är ett geni, inte ens speciell.
Jag ångrar att jag valde den här vägen. Den leder ingenstans.
Jag har stött på en snigel som lämnat ett silverspår efter sig, och som av okänd anledning bildat en krokig cirkelväg istället för att glida rakt framåt. Saknade den mål? Ville den bara slösa bort tid, ha något att göra, utan anledning? Det är precis så människorna lever.
Man skall leva, har jag hört. Leva, så att man inte ångrar allt man aldrig gjorde. Jag ångrar allt jag aldrig gjorde. Jag är en snöflinga som alla andra. En snöflinga i ett slumpmässigt snöväder utan mål och syfte. Jag är inte en alien.