Men människor är till viss del patetiska. Det gör mig ledsen. Jag talar om för mig själv att jag inte är bättre på något sätt. Jag har också omedvetna egenskaper och tendenser.
Vad är inte en människa beredd att göra för att få vara med? Det i sig är inte det som får mig att må illa; det är människors omedvetenhet om sin oerhörda svaghet och anpasslighet, deras tro att just de har valt själva och att just de beter sig mer förnuftigt och riktigt än andra.
Det är patetiskt.
Två bra saker med att dricka alkohol är
1, man får möjlighet att umgås med en massa andra patetiska människor
2, man slutar upp att vara så förbannat intelligent för ett ögonblick.
Jag är förvisso inte speciellt intelligent. Det har ju visat sig att min nivå är som andras, möjligtvis mindre utspädd med alkohol och gemenskap.
Det är dags att ringa psykologen, tror jag. Jag är desillusionerad och arg. Och sorgsen över att jag inte kan vara ett geni åtminstone. Bara lat och nojjig.
Jag ångrar att jag inte blev som alla andra, när jag ändå var dömd att vara en människa, a victim of the insane. Vad fan var vitsen med det här ensamvargandet, är man inget geni är det totalt meningslöst och om möjligt ännu mer patetiskt.
Ps. Jag sa till Gud en gång att jag hellre skriver en bra bok än får ett lyckligt liv.
Jag fick ett lyckligt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar