Tyckte jättemycket om BenX som vi såg igår.
Och jag kan inte sluta fundera över varför jag är så såld på alla tunga känslor i såväl film som böcker som musik och så vidare. Det skall vara dystert och smärtsamt. Vad är det? Kanske att jag har ett ganska enkelt och odramatiskt liv utan större hinder. En människa med många problem, mycket stress, ångest och så vidare, kanske hellre väljer en hoppfull och lättsam film, glad musik osv.
Det låter logiskt.
Man måste ju ha den där balansen mellan olycka och lycka. Detta är helt etablerat i min världsbild.
Och en märklig sak. Mitt liv har varit så förskonat från hemska saker. Ingen som har dött, mer än släktingar av ålderdom, ingen mobbing, inga traumatiska minnen alls. Jag kan inte förstå hur ett människoliv kan få vara så otroligt enkelt och bekvämt. Så jag skapar mina egna problem, säger vissa. Jag tycker det låter logiskt det med. Ett lidande måste få finnas med, annars blir man galen. Jag tror inte värst mycket på lycka, jag tror på ett uthärdligt liv med ljusa och mörka punkter, balans... Inte styrka. Acceptans. Men det är väl lycka, i en definition.
Och så vidare.
Hur som helst tyckte jag mycket om BenX som vi såg igår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar