Sista kvällen

Det här är mitt rum nu. Golven hade varit svabbade om jag hade hittat en golvmopp (vilket jag inte gjorde). Fönstrena är putsade på utsidorna men inte inuti eftersom de inte går att öppna. Jag har ätit ur frysen (har glass kvar) och diskat rent mina grejer i köket (de jag kunde hitta). All packning som kunde avvaras (sånt som inte är sängkläder, imorgonkläder, tandborste mm) är upphämtad och ivägslussad till Halmstad. Ute är det sommar. Det är grönt och sol och lite blåsigt. Folk hänger på gräsmattor och röker och äter pizza i mängder.
Imorgon är det den allra sista dagen på den här platsen för mig och många andra. Det är Hej Då Svalöv och Fridhem, Hej Då rummet och Hej Då klassen och så klipper vi banden till den tiden.
Att växa upp är att lära sig ta farväl, hundra gånger om.
Som ett led i min oförmåga att växa upp har jag väldigt svårt att ta in att saker tar slut, och vad det innebär. Att begripa att ett slut är ett för alltid slut, ingen återvändo, är lite för stort för mig.
Ett slut är således inget annat än en paus på obestämd tid för mig.
Kanske är det så för alla.
Imorgon måste jag städa ännu mer än jag gjort idag, och då har jag ändå städat så att svetten lackade och kroppen värkte. Kanske måste jag använda hjärnan också. Jag hoppas inte det dock.