Ibland drömmer man en film.
Han sitter på ett hotellrum någonstans i Litauen. Det är sunkigt gult och sparsamt inrett. En väldigt gammal tv är påslagen.
Nu går han ner till baren, talar med någon, och jag minns inte riktigt, hamnar i ett garage där han lyckas krångla upp dörren till en bil. Gasen i botten, en man stirrar efter honom och skriker något kanske.
I Sverige träffar han Marie. Jag vet inte om hon är en kvinna eller en man, emotionellt en kvinna, tänker jag i drömmen. Hon har långt mörkrött hår. De kanske är ett par. De måste ha en ny bil för dörren är trasig. Och man måste byta ibland, för att sopa igen spåren.
På en parkering, efter att de handlat mat till Marie, stjäl de en ny bil. En man kommer mot dem, han är civilklädd polis. Marie måste ropa och varna, gasen i botten nu! Kanske kör de på polismannen, men de kommer undan i alla fall och de kör för fort. Kör över gränser till andra länder, varje gräns är en lättnad för då kan ingen nå dem. Ett nytt land där de är okända och anonyma. Flykten tar på krafterna. De måste ständigt vara beredda att gömma sig eller fly.
Marie spelar hans fru och alla tror dem, äldre par ler och litar på dem. Då och då måste de byta bil, byta land, för att inte bli avslöjade och fångade.
Hon vill hem. Marie vill inte fly mer, hon vill hem och lämna allt bakom sig. Han kör henne tillbaka till Sverige och lämnar henne där. Men utan Marie är det ständiga flängandet meningslöst. Han vet inte vart han är på väg eller varför.
En polis stoppar honom på vägen. Han erkänner allt och är beredd att ta sitt straff, han ser fram emot fängelse, att bara leva utan att jaga runt och ha hjärtat i halsgropen.
Men polisen ger honom en hånfull blick och river sönder alla bevis. "Du är fri att gå."
Han är fri och dömd att bryta sig in i bilar och leva i lögner och i ensamhet. Han har gjort sitt val och det är för sent att ångra sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar