Bara ett arbete kan fixa jovialiteten

Jag har inte tid att blogga längre. Tyvärr. Det är kanske bra för karaktären.

En kort kommentar om något jag tänkt på ändå:
Jag undrar om jag räknas som en person som arbetar. Själv har jag ju bestämt mig för att se det så. Jag har ett antal olika jobb som jag studsar mellan, de flesta inom kultur och skrivande. Exempelvis är jag författare.
Frågan är om Reinfeldt käckt skulle kalla mig för samhällsnyttig kulturentrepenör och dunka mig i ryggen, med löfte om sänkt skatt och mer i plånboken - eller om han skulle lägga huvudet på sned, se på mig med hundögon och beklaga sig över att jag valt att leva i Utanförskapet.

Moderaternas senaste kampanj handlar om hur kul och bra det är att arbeta. Exempelvis för att man får fika klockan tre. Och för att man har arbetskamrater. Och för att man får lön den 25:e.
Själv fikar jag lite när jag vill. Det blir inte så värst ofta. När jag är i skolan fikar vi ofta tre gånger om dagen. Och där har jag också mina arbetskamrater. Både bidrag och eventuell lön får jag en gång i månaden. Jag arbetar: jag skriver varje dag, jag håller (snart) i en skrivarcirkel, jag jobbar ideellt på Reko, jag recenserar böcker och så gör jag säkert lite till som jag inte minns just nu.
Ändå är det något som får mig att tro att det inte riktigt räknas. Jag är inte en del av den lyckade utvecklingen i Sverige, där en massa unga rest sig ur soffan och skaffat jobb. Jag är inte så företagsam som jag tror. Jag är inte en av de som ska ha en extra hundring i plånboken varje månad. Jag ska inte tro att jag arbetar.
Jag är en del av något annat. Overklighetens folk, kanske.