Smärtsamt ont om tecknade tjejer

En slentrianmässig titt i filmutbudet på Ica. Jag kollar barnfilmerna. Robin Hood. G-force. Hitta Nemo. Någon icke-animerad film om hundar. Den ser extremt amerikansk ut på omslaget. Den enda hunden av kvinnligt kön, av cirka fem hundar, har långa ögonfransar och ser liksom, kvinnlig ut. Lite mer välskött än de andra, lite ljusare i pälsen, lite blankare och mjukare.
Mansdominansen inom barnfilm är kanske inte det mest omtalade fenomenet, men jag tycker nog att det kunde få större plats i debatten. Även böcker och inte minst serier (Kalle Anka osv) har en tendens att sätta kvinnliga karaktärer i andra, eller tionde hand.
Enligt boken Kalla Vapen Och Läppglans förekom Kalle mer än dubbelt så ofta i en serie som skulle handla om Kajsa Anka. Det säger väl en del (och nej, ett enda exempel säger ingenting, men ni får tro mig på ordet när jag säger att det inte var något undantag).

I en majoritet av de populära filmer som riktar sig till barn eller familjer är huvudpersonen en pojke/kille/man. Varför det?
I nästan alla dessa filmer har huvudpersonen också manliga kamrater och på sin höjd förekommer en eller ett par kvinnliga bikaraktärer. Det kan vara en mamma eller objektet för en romans. Dessa karaktärer är alltså bra på två saker: att vara moderliga, eller vackra. Vackra som i har långa ögonfransar och lite blankare, mer välvårdad päls än de andra. Ja, om det så är en daggmask så ska den ha ögonfransar.
Om de kvinnliga karaktärerna uppgår till fler än två, så är det inte ovanligt att det förekommer en lite mer fisförnäm tjejkaraktär, som inte tål skit under klorna och måste ha med sig sin parfymflaska vart hon än går. I motvikt till huvudpersonens flickvän som bara råkar vara vacker och välsminkad (eller född med sjukligt långa ögonfransar?) utan att anstränga sig på ett extremt och tröttsamt sätt.

För att få en rättvis balans räcker det inte heller med att räkna kvinnor och män. Även om det skulle vara lika många kvinnor som män i en animerad film, är risken stor - om huvudpersonen är man - att kvinnorna får ta plats sammanlagt några minuter.
Filmskaparna är också olika måna om att ge en realistisk eller nyskapande bild av sina karaktärer. Där många går den traditionella vägen och tecknar en vacker och god flicka som alltid finns vid hjältens sida och väntar på att bli räddad från faran, väljer andra att skapa nåt nytt och fräscht. I Shrek väljer den inte så väna prinsessan Fiona i slutet ett liv som knubbigt träskmonster hellre än som söt och foglig prinsessa.
Där många filmskapare tänker: "Nu har vi en hjälte, en fiende, fiendens underhuggare, en nördig kompis, en förebild, en korkad kompis, och ett par andra biroller, vad saknas? Aha, en flicka!" - låter skaparna bakom Hitta Nemo rollen som snäll men korkad kompis utgöras av fiskkvinnan Doris. Även det elaka djurplågande barnet på tandläkarkliniken tillåts vara en flicka, istället för det självklara valet med en pojke.
Så de kvinnliga karaktärerna är inte alltid utformade med Jungfru Maria som mall. Men allt för ofta för att det ska vara okej. Speciellt i mindre välgjorda och kostsamma filmer går filmskaparna ogärna ifrån de traditionella stereotyperna och dramaturgin. Där pojkarna tillåts vara klumpiga, knasiga, elaka och fula, krävs att flickkaraktären är så gott som perfekt i sin godhet och skönhet.

Med tanke på att våra barn är så viktiga för oss, så omhuldade och vi är så måna om att uppfostra dem till rättvisa, starka och kloka människor, är filmernas könskonservatism ett problem.
Många må nu invända att könsrollerna är medfödda, men jag menar att om så varenda flickebarn föds med sminkväska och blommor i håret ursäktar det inte filmskaparnas kvinnoförakt. Det stora problemet ligger inte i om filmerna väljer att framställa flickor som intresserade av blommor eller ej, utan att de inte tillåts existera!
Likt en fattig kinesisk familj aborterar man det olönsamma flickfostret innan det fått en chans, och fyller på så sätt sin värld med pojkar, pojkar, pojkar, och så en och annan flicka vid sidan om.
Man kan inte skrika sig hes över någon enstaka genusförskolas påstådda försök att tvinga alla flickor in i pojkroller, utan att samtidigt kritisera filmvärldens ignorans gentemot det kön som i verkligheten utgör femtio procent av mänskligheten.

Vad gör vi med våra flickor när vi låter dem se film efter film där pojke efter pojke ger sig ut på äventyr? Vad talar vi om för dem när vi visar dem bilden av en värld där pojkar gör saker, tycker saker och tänker saker, och flickor är saker man kan bli kär i om de är söta?
Och vad gör det för den delen med våra pojkar?
Robin Hood är en film för alla, men man hyr kanske inte Den Lilla Sjöjungfrun till sin son. Den Lilla Sjöjungfrun är ju nämligen något så konstigt och abnormt som en flickfilm med en flicka i huvudrollen. Klart killen inte ska behöva se på sånt. Att tjejen däremot fått se hundratals filmer som av någon anledning inte kallas pojkfilmer, trots att nästan alla i den är pojkar, är en annan femma.
Nu menar jag förstås inte att en pojke inte kan se en "flickfilm" eller tvärtom. Det är bara lustigt hur man kan ignorera halva mänsklighetens begränsade förutsättningar att växa som individer, men gå i taket om den andra halvan tvingas ta del av något som klassas som feminint.

Jag tycker att det här är en stor och viktig fråga. Det handlar om våra barn, de som föds fria och sedan lär sig att leva efter de regler vi satt upp. Javisst kan de födas med olika egenskaper, jag tänker varken säga bu eller bä till idén om medfödda könsegenskaper. Men just att de föds som flickor eller pojkar borde bara öka vårt engagemang för att ge båda lika stort svängrum. Varför ska en flicka behöva lära sig att hon är ett undantag, en biroll till någon annan, ett objekt istället för subjekt?
Filmvärlden må vara en bov i dramat, men serietidningarnas könsrepresentation gör mig bara mörkrädd. För att inte tala om alla dessa till barn riktade maskotar på mjölkpaket, i undervisningsmaterial, på tandkliniken och så vidare. Alltid killar.
Pojken, killen, mannen är fortfarande lika med människan. Flickan, tjejen, kvinnan är undantaget, hon som får en rosa rosett och en sminkväska för att vi ska känna igen henne, skilja ut henne från massan av agerande pojkar.


Några schyssta undantag från mansdominans i barnfilmsvärlden:
Flykten från hönsgården:
Här förekommer, vad jag minns, två män. Resten är höns. Bara en sån sak - att låta något så nedvärderat och föraktat som en höna vara huvudperson och hjälte.
Disneys prinsessfilmer gör kanske inte verkligheten rättvisa, om man bara ska räkna könens förekomst. Men det går inte att bortse från att huvudpersonen är kvinna, och får förmedla känslor, tankar och äventyr genom en kvinnas liv. Mulan är, för att vara en Disneyfilm, förvånansvärt djärv i sin könsrollsproblematisering.
Haruki Miyazaki har gjort en hel drös med animerade filmer med flickor i huvudrollen. Häxor, tanter och andra kvinnor förekommer också frekvent. Det skulle inte förvåna mig om förhållandena är de motsatta här, med fler kvinnor än män.