Jag hör dock ingen debatt om kvinnokaraktärerna i Solsidan.
Det är uppenbart att serien är skriven av män, och ur ett manligt perspektiv. Alex är huvudkaraktär, och strax efter honom kommer kompisen Fredde. De båda fruarna Anna och Mickan förekommer frekvent i serien, men sällan ur en sympatisk eller begriplig synvinkel.
Mickan är en rich bitch som man till viss mån måste beundra för hennes envisa kamp att bli bäst, snyggast och mest moderiktig. Det är äckligt, tragiskt men också mycket komiskt i all sin patetiska prakt.
Vad Alex ser i sin fru Anna är för mig som tittare en gåta. I varenda scen där hon är med hånar, gnäller och tjatar hon på Alex, och han fogar sig, viker sig och är en typisk toffel.
Man är helt på Alex sida, hejar på honom, men får ständigt se honom slapphänt besegrad av sin egoistiska fru. Det spelar ingen roll hur mycket rätt han har, hon kan ändå slå ner hans motstånd med en enda irriterad suck.
Historien är gammal. Det påminner närmast om de grymma skämt om äktenskap av typen "kvinnor är alltid arga och vill aldrig ha sex, män är ständigt kåta och vill aldrig prata allvar" som man kan läsa under kategorin fräckisar. Tillkommer då att kvinnor älskar att shoppa och män helst tittar på fotboll och dricker öl. Dessa nidbilder tycks aldrig bli omoderna, eftersom de tas upp gång på gång, och alltid får de någon att skratta.
Vad vill detta säga?
Efterliknar Solsidan den värld vi har idag? Vilka kan känna igen sig?
Någon medelklasskildring kan det inte längre vara tal om när man ser på Fredde och Mickans tillvaro. Däremot lever Alex och Anna ett relativt Svensson-liv och agerar språkrör för gemene man som tittar och skall känna igen sig i huvudrollsinnehavaren.
Alex är egentligen den enda man som tittare behöver förstå, alla runt omkring honom fungerar mer eller mindre som antagonister. I synnerhet hans fru; hon är lika listig och bestämd som Mickan, som är den som styr och ställer med Fredde, även om de utöver dessa drag ter sig ganska olika.
Mönstret känns igen från Felix Herngrens övriga produktioner, vars genomgående tema tycks vara hur man som barnslig man klarar sig i en värld av statusjakt och äktenskapliga vedermödor (säger jag, med reservation för att jag inte sett allt Herngren skapat, samt att jag riskerar att blanda ihop honom med brorsan; Klassfesten är tex en film som kunde förtjäna ett eget inlägg om sin kvinnoskildring, dock då med hänsyn till att det är en annan man som står bakom detta verk!).
Nåväl, Solsidan är en intressant serie, inte minst då med tanke på alla övriga tittares reaktioner och reflektioner. Det personliga blir i högsta grad politiskt här; det är svårt att med hull och hår svälja den meningslöshet och ihålighet som ekar genom parens nervösa prylnoja och rikedomstävlan. Fast detta rör främst de lätt parodiska birollerna Mickan och Freddes tillvaro.
Alex är som sagt en nästan vanlig människa, om än med en ytterst gnällig fru. Eller är det sådana fruarna är, i Sverige idag? Ett gäng listiga hyenor som med feminism som ursäkt ligger och vräker sig i soffan medan deras män får slava.
Jag vet inte, jag. Själv befinner jag mig så långt ifrån både äktenskap och lyxvilla att jag inte kan förväntas ha en blek aning om huruvida Solsidan skojar om saker som inte finns, eller iskallt håller upp en skrattspegel åt svenska folket.
Serien Våra Vänners Liv satte visst igång en debatt i DN om könsroller och jämställdhet. Det är förvånande att inte Solsidan satt igång någon liknande diskussion. Jag har sett många fiktiva kvinnor målas upp som gnällmonster med ständig huvudvärk och shopping som enda intresse, men fruarna i Solsidan tar nog priset.
Därmed inte sagt att man inte får kritisera de härskartekniker kvinnor använder mot både varandra och mot män, eller att kvinnor på film och tv alltid måste framstå som snälla och kloka offer för puckade stenåldersmän.
Solsidan är ju också en komedi, om än tänkt att få tittaren att sätta skrattet i halsen. I en komedi får karaktärerna gärna vara värre, elakare och mer skruvade än om det hade rört sig om ett drama.
Dock är det anmärkningsvärt att det någorlunda går att identifiera sig med de två männen och deras vardagsproblem, medan kvinnorna förblir en nidbild av en fru som gjort sig förtjänt av öknamnet "regeringen".
Vad vill detta säga de kvinnliga tittarna? Är det månne en subtil kritik mot ett eventuellt generellt beteende? Nästa steg i det ökade fokuset på mäns välmående och identitet i det ständigt föränderliga jämställdhetsarbetet?
Eller rör det sig bara om att spela på fåniga fördomar och ruttnande könsroller för att locka tittaren att skratta?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar