Vi har en final! Vi har inte en vinnare, men vi har ett gäng som ska slåss om resan till Tyskland.
Här är vad jag tycker om finalisterna (med personligt betyg samt hur bra jag tror den står sig i Eurovision):
Swingfly's Me and My Drum är fortfarande ett litet mysterium. Det är för mycket rap för att passa in i schlagervärlden, men jag erkänner att det är en glad refräng. Tyvärr är det inte så mycket mer än så, tycker jag.
Betyg: 2,5
Chans: 3,5
Danny's In The Club är inte heller någon favorit. Faktiskt påminner den om ovanstående; man somnar till mellan varje refräng. Och jag tycker inte att Danny har någonting att säga någon med den här technogrunkan. Det finns bättre.
Betyg: 2
Chans: 2
Sara Varga gick som genom ett mirakel rakt in i finalen med Spring För Livet. Det är en svängig visa med vass text, och visst vore det spännande att utsätta Europa för en engelsk version av den här udda fågeln.
Betyg: 4
Chans: 3
Linda Bengtzing är inte så värst rolig, enligt mig. Hon skuttar över scenen med fjädrar i håret, och när hon kliver av den kan man glömma henne. Vi gillade det här på nittiotalet, men nu vill vi ha nåt annat.
Betyg: 2
Chans: 2
The Playtones med The King var lite ösiga och käcka, men någon vinst blir det nog inte. Låt låten hamna på svensktoppen, dansbanan eller någon annanstans där den hör hemma. Goa gubbar i Eurovision - nej tack.
Betyg: 3,5
Chans: 2
Brolle hade en snyggt sparsmakad show och en helt klart godkänd låt i 7 Days And 7 Nights. Det är en ösig låt, som känns sådär som det känns när något fint tar slut men man ändå är glad med lite tårar i ögonen. Som när ljusen går upp i biosalongen och eftertexterna rullar. Bra jobbat Brolle.
Betyg: 4
Chans: 2,5
The Moniker, Oh My God vad jag är glad att den här låten tog sig ända till Globen, för den här tror jag verkligen har en chans. Scenshowen är oklanderligt käck och galen, känslan är på pricken, låten håller en hög nivå och Monikern charmar brallorna av vem som helst.
Betyg: 4
Chans: 5
Nicke Borg gjorde en rockballad i Leaving Home, och alla kan vi behöva en sådan ibland, men jag börjar tröttna lite nu. Sedd i nytt ljus är den inte så bra, framförallt inte tillräckligt stark, inte tillräckligt intressant för att ha en chans.
Betyg: 2,5
Chans: 1
Sanna Nielsen har inte en chans med sin I'm In Love. Åtminstone hoppas jag inte det. Liksom hos Bengtzing saknas det en lust att bjuda på något nytt och spännande och allt harvar bara på i invanda spår. Dessutom tycker jag att Nielsen är en otroligt ointressant och personlighet som inte sjungit något bra sedan Hela Världen För Mig.
Betyg: 1
Chans: 2
Eric Saade's Popular har faktiskt växt i mina öron. Märkligt nog tycker jag att versen är bättre än refrängen (versmelodin är skitbra!). Sen hoppas jag någonstans att Saade inte menar det han sjunger. Inte menar han väl att det viktigaste i livet är att vara populär? Visst sjunger han egentligen om någon som kämpar för att bli omtyckt, men slutligen inser att det finns viktigare saker i livet än att passa in och få ligga? Eller?
Betyg: 3,5
Chans: 4
Hade jag fått önska med mig en till låt så hade jag önskat att stencoola Loreen med sin läbbiga zombie love-stil kunde fått vara med, exempelvis på bekostnad av Sanna Nielsen. Loreens låt är sprängfylld av känsla och framträdandet blöder och slår gnistor. Men men, jag är ändå glad över The Moniker och Sara Varga. Och att trista Spice Girls-aktiga Love Generation vars fans är i lågstadieålder fick tummen ner och åkte ut en gång till. Vad är grejen med dem, varför är det så många som gillar detta ihoptotade kommersiella tjejband utan personlighet?
Nej, en utländsk låtskrivare med ett kaxigt namn gör ingen Lady Gaga, om ni trodde det.
Go Moniker och Eric!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar