Visst har jag läst - det är inte en syssla man bara kan lägga av med sådär - men inte i samma hejdlösa mängder som när jag var mellanstadieunge och genomled dagen i skolan bara för att kunna komma hem, äta mellanmål i två timmar och "glömma" att jag har läxor till förmån för läsandet.
Men nu har det alltså rullat igång. Jag har ju ändå inget bättre för mig (åjo, nog har jag att göra alltid), arbetslös som jag är. Nu när det inte är någon skola heller på några veckor.
Igår var jag på Biblioteket och lånade nio böcker. Ett par receptböcker, två böcker från avdelning Geologi, och så ett gäng romaner. Det är inte ofta man traskar runt på Biblioteket och inser att man inte har någon bok hemma att läsa för tillfället. Att man är fri att låna hem vad man vill.
När jag gick i trappan anade jag förresten att jag nått framsteg av min träning på Friskis. Brukade jag inte bli lite matt av alla steg? Inte nu i alla fall. Detta tog jag med mig i tankarna, en glädje över att ha utvecklats och att kunna se förändring. Spelar ingen roll om den är äkta eller inbillad, huvudsaken är känslan. Kan man berömma sig själv så måste man passa på att göra det, för det händer inte så ofta.
En sak till, på tal om Friskis. Vem mötte jag i trappen (höll jag på att säga, det är i själva verket en ramp som är ganska klurig att gå i utan skor, men leve framkomligheten!) om inte min gamla dagisfrö... förlåt, förskolepedagog? Fast på min tid hette det dagisfröken.
Är det inte ett mysterium hur man kan möta dessa gamla bekanta sådär en femton år efter att man senast hade kontakt med dem, och de 1) känner igen en på en gång (trots att man antagligen växt på både bredd och längd och utvecklat ett nytt, vuxet ansikte, mörkare hår på huvudet, annan klädstil och gud vet allt) samt 2) ser EXAKT likadana ut som de gjorde för de där femton åren sen?
Man förväntar ju sig några fler rynkor, lite gråare hår, lite krummare hållning, lite tröttare ögon och så vidare - men icke. Det är som att det inte gått en dag, och ibland undrar man ju.
Är det månne något som barnen utsöndrar, ett liksom konserverande ämne som bevarar dem oförändrade genom åren?
undrar inte ni också hur det är möjligt, hur det går till?
Din lärare uppfattar säkert saken precis som du gör. Dvs att du borde förändrats en massa de här 15 åren men inte gjort det och det hela är förstås väldigt väldigt mystiskt!
SvaraRaderaJag odlade upp ett tomteskägg men det hindrade inte damen i det lilla caféet på campus att känna igen mig bland alla hundratals som måste ha kommit och gått under de två åren jag aldrig varit där. Att hon över huvud taget visste vem jag var var främmande för mig! Men glädjande förstås.
Blir nyfiken på hur vår gärna fungerar...
Det är ett mysterium. Värst är nog ändå när det blir tydligt hur hjärnan (inte gärnan, hallå där!) schabblar bort allt det där som är av vikt, tex årtal, politiska begrepp, tid för tandläkarbesök mm till förmån för någon gammal slagdänga eller något annat meningslöst som man inte bett om att få minnas.
SvaraRadera