Ni vet när man blir äldre och tittar på bilder av sig själv som ung, och man säger högt, till sig själv eller till barnbarnen eller katten eller blommorna, att det är sund att man gick runt och var missnöjd med sina runda lår eller sin för stora näsa eller att man hade dubbelhaka, för titta, egentligen var man ju jättesöt, jättefin.
Sånt där kan man se i efterhand, och man önskar att man kunde gå tillbaka i tiden och berätta för sig själv hur fin man var, och i brist på det försöker man förmedla den insikten till de som är unga nu, försöker få dem att förstå hur fina de är, och att det är så synd att de ska gå ner sig i anorexiträsket eller klaga inför vännerna över sitt midjemått eller dra för stora växlar på att de inte fått sin första kyss än, när de egentligen är så fina och dugliga som de är.
Men det hjälper ju inte. För ett klokt ord, hur långt in det än lyckas nå i den förnuftiga delen av hjärnan, gör ingen nytta om den inte lyckas omvandlas till en insikt i mottagarens känslocentra.
Och av nån förbannad anledning går den processen väldigt segt.
Men ni vet, hur man kan se på en annan människa och tycka att det finns ju så mycket värde, så mycket vackert där, och det är så man storknar när denna människa öppnar munnen och påstår sig vara usel, värdelös och misslyckad.
Jag vet. Jag vet hur bra jag har det. Jag kan uppskatta det.
Jag vet att jag har begåvningar. Jag är snäll och tolerant, eftertänksam, jag lyssnar bra, jag har humor, jag kan skriva, jag läser mycket, jag är speciell och unik.
Men det hjälper inte. Vågskålen med positiva egenskaper får vara hur fylld den vill, i den andra vågskålen ligger ändå jag och trycker ihop mig, tävlar mot mig själv och tynger ner, samlar allt dåligt jag kan hitta, det må vara den minsta dammtussen i det mest avlägsna hörnet, den ska ändå med och tynga, tynga, så att den onda sidan kan vinna.
Jag vet hur dumt det är. Men jag har hamnat på fel sidan av mig själv. Jag tror inte på mig själv när jag säger att jag är sämst, men det är en relativ sanning, en sanning som känns närmare att acceptera, och någonstans måste man börja. Så jag rör mig här omkring, sätter upp och utgår ifrån regeln som säger att en bra sak kan aldrig väga lika tungt som en dålig.
Att lyckas inom ett område betyder att en gång lyckas inom ett litet område. Att misslyckas betyder att vara misslyckad.
Visst är det dumt? Vad ska vi göra åt detta? Berätta för mig att jag inte är misslyckad? Jag vet. Jag vet, men jag känner inte. Och den dumma människohjärnan är en gång skapt så att den lyssnar mer på sina kemiska puckoprocesser till känslor än till klara fakta och vetenskap. Känslorna; de är en vätska som tar sig in i alla skrymslen de vill. Kunskapen, den är en kloss, som fastnar i labyrinten, har fel form och kan inte anpassa sig till sin omgivning lika bra.
Ni vet hur man när man blir lite äldre ser tillbaka på sig själv med ömhet och lite sorg och frågar sig varför man inte kunde se hur bra man hade det, och hur bra man var.
Då har man glömt hur det fungerade när man var ung. Hur man fortfarande var ung och därför, naturligtvis, rädd för allting. Så mycket att förlora. Så mycket att leva upp till. Så mycket att försöka hänga med i. Så oerfaren. Så mottaglig för allt hårt, tungt, ont.
Jag vet att det kommer bli bättre. Jag vet att jag måste kämpa för det också, även om jag helst låter bli.
Ni vet hur svårt det är att, säg, springa en runga på fem kilometer istället för att äta godis. Eller hur man kan välja en dum komedishow på tv istället för den där två timmars-dokumentären om läget i Afghanistan.
Fast lite svårare. För jag vet inte riktigt hur man gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar