Jag talar om de härliga, gulliga små smurfarna som har en given plats i både seriehyllan och barnbokslitteraturen. Vem minns inte de spännande smurfäventyren som sändes på tv i barndomen, eller de färgglada seriealbum som man plöjde från pärm till pärm?
Nu har de alltså fått en välförtjänt långfilm, en tokrolig rulle som kastar in de numera klassiska små figurerna i en modern värld. Äntligen! Jag rusar till biografen.
Eller inte.
Jag hatar smurfarna.
Likt en überkristen foliehatt som tolkar in djävulens budskap i all populärkultur känner jag för att utlysa ett, inte bokbål, men - filmbål. Bränn smurfarna! Och då menar jag inte på cdrom. Vems idé var det att skapa ett slapstickartat pekoral som blandar dubbade amerikanska skådisar med skeva animationer och dessutom kretsar kring något så genomuselt som Smurfar?
Likt en überkristen foliehatt som tolkar in djävulens budskap i all populärkultur känner jag för att utlysa ett, inte bokbål, men - filmbål. Bränn smurfarna! Och då menar jag inte på cdrom. Vems idé var det att skapa ett slapstickartat pekoral som blandar dubbade amerikanska skådisar med skeva animationer och dessutom kretsar kring något så genomuselt som Smurfar?
Smurfarna var inte en bra idé när de skapades, och det är en om möjligt ännu sämre idé att förära detta bottenskrap av seriekultur en egen hollywoodrulle. Att handlarna dessutom tar tillfället i akt att försöka pracka på oskyldiga människor värdelösa pekböcker till och med i matvaruaffärerna är bedrövligt. Jag vill be varje förälder att stå emot; det finns så mycket bra barnböcker idag, så snälla, välj inte blåa gummigubbar från femtiotalet med unkna värderingar och själlöst innehåll!
Men vad är det som är så hemskt med smurfarna? kanske ni undrar.
Jag ska tala om för er vad som är så hemskt med smurfarna. Och jag ska tala om det i list-form.
1. Smurfarna är fula. Titta på dem. De är små, dåligt tecknade varelser som ilar runt i vita bebiskläder och med hud i bebisblå nyans. De har stora näsor och stora öron enligt den simplaste seriefigursmall som till och med en femåring kan lära sig. Alla ser likadana ut och till och med miljöerna runt omkring dem håller väldigt låg kvalitet. Jämfört med det mesta annat som ritas för barn - vi har tex Bamse-tidningen och Disneyfilmerna - är de undermåligt tecknade. Jag avskyr schablonmässigt tecknade seriegubbar utan personlighet.
2. Allt tyder på att Smurfarnas skapare var en människa helt utan fantasi. De flesta som skapar serier, böcker och andra fiktiva världar, anstränger sig i alla fall något för att skapa runda karaktärer med olika personlighetsdrag. Kalle Anka är en klantskalle som jobbar på margarinfabrik och har tre brorsöner - se där, en spännande intrig. Bamse är en superstark björn i hängselbyxor, med en feg kanin och en smått autistisk sköldpadda till vänner - se där, en unik story.
I smurfberättelserna ser alla smurfar likadana ut. Det som skiljer dem från varandra är att någon exempelvis bär glasögon, och således också namnet "Glasögonsmurf". En annan är alltid sur, och heter därmed Buttersmurf. Det stereotypa personlighetsgalleriet rymmer en mängd andra endimensionella smurfar med fascinerande urtråkiga namn. Men bland de vita sparkdräktsbyxorna dyker trots allt två undantag upp: en flicksmurf som bär klänning, samt en skäggig smurf med RÖDA byxor (plagiat på jultomten?). Rött, istället för vitt! Peyo måste ha haft en otroligt kreativ dag när han kom på den idén. Eller så råkade han bara spilla röd färg på någons smurfbyxa och orkade inte rita om bilden. Vem vet.
3. Smurfarna har givit upphov till något av det värsta musikbranschen någonsin har producerat. Något som får E-type och Günther att framstå som arvingar till Mozart. Ni vet vad jag pratar om: Smurfhits. Behöver jag ens utveckla?
Exempel: "Smurfrock - det är cool, ja!" (mel: Hard Rock Hallelujah) - nej, det är INTE cool.
4. De enfaldiga tillika enformiga små smurfarna använder ordet "smurf" som synonym till alla möjliga saker. "Åh vilken smurfig dag!" "Ska vi smurfa?" "Vad i hela smurfen?"
Det här ska på något sätt föreställa vara roligt. Men det är INTE roligt. Det är den uslaste av usla ordvitsar och dessutom ett ganska fult ord. Ingen vet ens vad "smurf" betyder (när det inte är namnet på de små blåa gubbarna). Enligt någon sida så "smurfar" smurfarna för att skaffa barn. Vilket alltså skulle innebära att "Kom så smurfar vi!" betyder "Kom så knullar vi!". Det är inte vettigt och det är ett undermåligt språkbruk.
5. Det kan inte ha undgått någon att smurfvärlden befolkas av (till en början) nittionio män och en kvinna. Vilket egentligen inte är så mycket värre än någon annan serietidning, och smurfarna är i alla fall ärliga med att de levt i en fullkomligt homosocial gemenskap fram tills att Lilla Smurfan dök upp. Detta fenomen är säkert intressant att fördjupa sig i, men dessvärre slutar inte den märkliga kvinnosynen här.
När det idag, i kölvattnet av filmen som aldrig borde ha blivit gjord, ges ut nya böcker om smurfar så skaver det lite att den enda smurfkvinnan självfallet tar på sig att pyssla om en nyfödd liten smurfbebis en hel bok igenom. Smurfarna skapades på femtiotalet. Den här boken skapades på 10-talet. Den kunde faktiskt ha varit liiite mer modern.
Men, jag hakar upp mig på småpotatis. Nu kommer vi till de riktigt smaskiga bitarna:
Som ovan nämnt så var smurfbyn från början helt befriad från allt vad kvinnor heter, gör och är.
En vacker dag bestämde sig dock smurfarnas ärkefiende, trollkarlen Gargamel, för att skapa en flicksmurf, i syfte att sabba de blåa männens goa sammanhållning. Lilla Smurfan är känd för sina blonda lockar och det faktum att hennes personlighet utgörs av att hon har ett annat kön. Vad inte alla vet är att Lilla Smurfan från början hade risigt, svart hår och var ytterst impopulär hos smurfgrabbarna. Vid uppdykandet tjatade den lilla smurfflickan hål i huvudet på sina blåa kamrater om inredning, sitt utseende och saker som är rosa till färgen. Smurfpojkarna tyckte att hon var ful och pratade för mycket. Hon var även klumpig och dålig på att sjunga.
Här kommer den gamle kloke Gammelsmurf (han i röda byxor, ni vet) med den fiffiga idén att plastikkirurgi kanske vore något. Sagt och gjort, efter några timmar i Gammelsmurfens laboratorium kliver en ny liten smurfa ut, med svallande blont hår och långa ögonfransar. Hennes främsta intressen är fortfarande inredning, sitt eget utseende och saker som är rosa till färgen, men tack vare sitt yttre är det inte längre någon som klagar på hennes tjatter och babbel - nu vill alla lyssna, men kanske framförallt titta.
Visst överdriver jag en smula? Nej. Jag har albumet. Så gick det till. I en barnbok. Som lästes av både flickor och pojkar.
Och detta är vad vi plötsligt vill förmedla även till våra barn.
Man tror att man har kommit nån vart, att nya berättelser med spännande idéer och befriande mångfacetterade karaktärer tagit över de gamla grottmålningarna från femtiotalet. Och just som man tror det som allra, allra mest, så kommer smurfarna tillbaka. Och sumpar allt.
Men vad är det som är så hemskt med smurfarna? kanske ni undrar.
Jag ska tala om för er vad som är så hemskt med smurfarna. Och jag ska tala om det i list-form.
1. Smurfarna är fula. Titta på dem. De är små, dåligt tecknade varelser som ilar runt i vita bebiskläder och med hud i bebisblå nyans. De har stora näsor och stora öron enligt den simplaste seriefigursmall som till och med en femåring kan lära sig. Alla ser likadana ut och till och med miljöerna runt omkring dem håller väldigt låg kvalitet. Jämfört med det mesta annat som ritas för barn - vi har tex Bamse-tidningen och Disneyfilmerna - är de undermåligt tecknade. Jag avskyr schablonmässigt tecknade seriegubbar utan personlighet.
2. Allt tyder på att Smurfarnas skapare var en människa helt utan fantasi. De flesta som skapar serier, böcker och andra fiktiva världar, anstränger sig i alla fall något för att skapa runda karaktärer med olika personlighetsdrag. Kalle Anka är en klantskalle som jobbar på margarinfabrik och har tre brorsöner - se där, en spännande intrig. Bamse är en superstark björn i hängselbyxor, med en feg kanin och en smått autistisk sköldpadda till vänner - se där, en unik story.
I smurfberättelserna ser alla smurfar likadana ut. Det som skiljer dem från varandra är att någon exempelvis bär glasögon, och således också namnet "Glasögonsmurf". En annan är alltid sur, och heter därmed Buttersmurf. Det stereotypa personlighetsgalleriet rymmer en mängd andra endimensionella smurfar med fascinerande urtråkiga namn. Men bland de vita sparkdräktsbyxorna dyker trots allt två undantag upp: en flicksmurf som bär klänning, samt en skäggig smurf med RÖDA byxor (plagiat på jultomten?). Rött, istället för vitt! Peyo måste ha haft en otroligt kreativ dag när han kom på den idén. Eller så råkade han bara spilla röd färg på någons smurfbyxa och orkade inte rita om bilden. Vem vet.
3. Smurfarna har givit upphov till något av det värsta musikbranschen någonsin har producerat. Något som får E-type och Günther att framstå som arvingar till Mozart. Ni vet vad jag pratar om: Smurfhits. Behöver jag ens utveckla?
Exempel: "Smurfrock - det är cool, ja!" (mel: Hard Rock Hallelujah) - nej, det är INTE cool.
4. De enfaldiga tillika enformiga små smurfarna använder ordet "smurf" som synonym till alla möjliga saker. "Åh vilken smurfig dag!" "Ska vi smurfa?" "Vad i hela smurfen?"
Det här ska på något sätt föreställa vara roligt. Men det är INTE roligt. Det är den uslaste av usla ordvitsar och dessutom ett ganska fult ord. Ingen vet ens vad "smurf" betyder (när det inte är namnet på de små blåa gubbarna). Enligt någon sida så "smurfar" smurfarna för att skaffa barn. Vilket alltså skulle innebära att "Kom så smurfar vi!" betyder "Kom så knullar vi!". Det är inte vettigt och det är ett undermåligt språkbruk.
5. Det kan inte ha undgått någon att smurfvärlden befolkas av (till en början) nittionio män och en kvinna. Vilket egentligen inte är så mycket värre än någon annan serietidning, och smurfarna är i alla fall ärliga med att de levt i en fullkomligt homosocial gemenskap fram tills att Lilla Smurfan dök upp. Detta fenomen är säkert intressant att fördjupa sig i, men dessvärre slutar inte den märkliga kvinnosynen här.
När det idag, i kölvattnet av filmen som aldrig borde ha blivit gjord, ges ut nya böcker om smurfar så skaver det lite att den enda smurfkvinnan självfallet tar på sig att pyssla om en nyfödd liten smurfbebis en hel bok igenom. Smurfarna skapades på femtiotalet. Den här boken skapades på 10-talet. Den kunde faktiskt ha varit liiite mer modern.
Men, jag hakar upp mig på småpotatis. Nu kommer vi till de riktigt smaskiga bitarna:
Som ovan nämnt så var smurfbyn från början helt befriad från allt vad kvinnor heter, gör och är.
En vacker dag bestämde sig dock smurfarnas ärkefiende, trollkarlen Gargamel, för att skapa en flicksmurf, i syfte att sabba de blåa männens goa sammanhållning. Lilla Smurfan är känd för sina blonda lockar och det faktum att hennes personlighet utgörs av att hon har ett annat kön. Vad inte alla vet är att Lilla Smurfan från början hade risigt, svart hår och var ytterst impopulär hos smurfgrabbarna. Vid uppdykandet tjatade den lilla smurfflickan hål i huvudet på sina blåa kamrater om inredning, sitt utseende och saker som är rosa till färgen. Smurfpojkarna tyckte att hon var ful och pratade för mycket. Hon var även klumpig och dålig på att sjunga.
Här kommer den gamle kloke Gammelsmurf (han i röda byxor, ni vet) med den fiffiga idén att plastikkirurgi kanske vore något. Sagt och gjort, efter några timmar i Gammelsmurfens laboratorium kliver en ny liten smurfa ut, med svallande blont hår och långa ögonfransar. Hennes främsta intressen är fortfarande inredning, sitt eget utseende och saker som är rosa till färgen, men tack vare sitt yttre är det inte längre någon som klagar på hennes tjatter och babbel - nu vill alla lyssna, men kanske framförallt titta.
Visst överdriver jag en smula? Nej. Jag har albumet. Så gick det till. I en barnbok. Som lästes av både flickor och pojkar.
Och detta är vad vi plötsligt vill förmedla även till våra barn.
Man tror att man har kommit nån vart, att nya berättelser med spännande idéer och befriande mångfacetterade karaktärer tagit över de gamla grottmålningarna från femtiotalet. Och just som man tror det som allra, allra mest, så kommer smurfarna tillbaka. Och sumpar allt.
Men, vad typiskt. Jag gillar smurfarna, litegrann sådär i alla fall, utan att vara särskilt inläst på dem.. och inte av några förnuftsmässiga skäl, bara känslobaserat, och lite sentimentalt möjligen :)
SvaraRaderaJag kan inte hålla med om att det är dåligt tecknat, rätt bra men kanske lite ointressant stil, inga unika särdrag, men annars representativ för den franskbelgiska genren... :) Jag skulle nog våga hävda att stilen är bättre än den ofta än mer opersonliga stil som Disneykoncernen ibland använder.. titta på linjerna?
Och smurfhitsen tycker jag väl inte att man kan klandra serieskaparna för, det är väl något.. marknadsföringssnille eller liknande som kommit dragande med? Jag vägrar associera "smurfhitsen" med serien om smurfarna respektive de populära plastfigurerna (det känns väl lite som att i det fallet kom nog båda nästan samtidigt? Ganska merchandiseinriktat med andra ord, förstås).
Och "smurf" är något översättarna totat ihop tror jag (okej, lånat från holländska översättningen), men i original heter de (les) schtroumpf(s), och ordet schtroumpf var något upphovsmannen Peyo råkade få ur sig när han skulle be en vän att skicka saltet, sägs det. (Och 'snurfarna' sa jag ett tag när jag var liten).
Det sägs också att när Carl Bildt bar en slips med Bamse, reagerade MUF (?) och ville att han skulle bära slipsar som bättre stämde överens med moderaternas värderingar, till exempel med smurfmotiv (öh..?).
Men det där med Smurfan, herregud. Det var det värsta jag hört... det är nästan så att du omvänder mig. Fast Wikipedia förklarar historien du pratar om på ett lite annat sätt (http://en.wikipedia.org/wiki/Smurfette#Original_introduction), vilket i alla fall får det att låta som att förvandlingen inte var av utseendemässiga skäl, utan... för att undvika konsekvenserna av någon slags förtrollning? Det klandervärda i berättelsen kvarstår förstås likväl.. för att se det positivt, så har jag nu åtminstone fått mig till livs ännu en såndär rolig faktabit man kan berätta för folk "apropå", ändå :)
Tycker nog inte riktigt att dina argument håller... så jag tar mig rätten att krossa dig lite till.
SvaraRaderaNär det gäller onödiga skitprodukter som tex musik så är det väl ändå så att upphovsmannen måste ge sitt godkännande till att använda hans skapelse. Sen vet jag inte om Peyo är eller var död och hans släkt tagit över, sånt kan ju hända och då är ju situationen en annan. Jfr tex med Bamse/Migrationsverket och Mumintrollen/Mcdonalds.
Jag känner till berättelsen med saltkaret, och huruvida jag personligen anser att smurf (och likaså schtroumpfs) är ett vackert ord eller ej är ju knappast argument för eller mot själva figurerna. När jag var liten trodde jag för övrigt att Snobben hette Snoppen.
Det där med smurf/bamseslips är ju en helfestlig anekdot om det är sant. Jag jämförde för övrigt regeringen med smurfarna för några år sedan. De är blåa, obehagliga och bara en är kvinna (syftar ju på partiledarna då, inte hela regeringsuppsättningen). Det tyckte jag var en fyndig liknelse.
Jag är medveten om att smurfvänner vill ge en annan bild av smurfans ankomst och även att wiki håller sig mer diplomatisk. När jag läste boken hade jag dock väldigt svårt att se på vilket sätt smurfan skulle vara "ond", snarare klumpig och ful och tog lite för mycket plats (dålig kvinna alltså). Om gammelsmurfens operation även skar bort den där förbannelsen tycker jag det kunde framfört tydligare i berättelsen. Jag har boken men kan inte hitta den någonstans tyvärr. Annars kunde jag läst igenom en gång till och verkligen försökt se den med blida ögon och förstå att den säkerligen inte alls är menad att vara misogyn. Men jag tror det blir svårt.
Men. Trots allt är man ju fri att ha emotionella band till vad man vill. Jag tycker absolut att alla gamla smurfnördar ska fortsätta samla på fula smurfar, frågan är varför det måste göras en film idag, med stenålders värderingar (ja, det här säger jag utan att ha sett filmen så det är ju lite förhastat - dock har jag hört att människokvinnan i filmen är/ska bli hemmafru vilket väl ger en hint om hur värderingarna ser ut i övrigt). Varför ska en ny generation matas med smurfarna när det finns så mycket annat?
Ett förtydligande - nu när jag har tittat på smurfarna på youtube: serieboken och tv-serien ger helt olika bilder av smurfans stil. I animeringen samarbetar hon med Gargamel, i boken minns jag det inte så. I boken klantar hon sig så att hela byn riskerar att översvämmas, men det fattade jag aldrig som att det var med vilje, vilket det är i klippet jag ser på nu. Osv.
SvaraRaderaJa, på Wikipedia lät det ju ungefär lite underförstått som att hon var förhäxad eller förtrollad till att störa manssmurferna vilket hon sedan inte ville, men det kan ju gott hända att de är apologister och är överdrivet diplomatiska... eller att det helt enkelt är en ganska skev beskrivning av samma berättelse som du beskriver ovan. Jag är nog rätt beredd att tro på ditt intryck.
SvaraRaderaJa, upphovsrättsinnehavarna har väl förmodligen gett sitt godkännande, jag tror inte Peyo är i livet (död -92 enligt Wikipedia, läskigt det här med informationsteknologi, saker man kunde gå och eventuellt vara nyfiken på men inte hitta eller orka leta upp på flera år förr slår man helt nonchalant upp på två sekunder idag...), men vem säger att inte de som övertar upphovsrätten också egentligen har ett stort ansvar för hur figurerna används? I alla fall såvida bilder på smurfarna/erna finns på skivorna lär de ha behövt tillstånd, annars har de snyltat på smurfarnas renommé, eh.. vilket ju också förekommer. Men usch, själv tog jag det aldrig på allvar som att den där tramsiga musiken verkligen hade något med smurfarna att göra.
Snobbens namn är lite.. pinsamt ja, det tyckte jag också när jag var liten, alldeles för näraliggande något obehagligt. Och mumintrollen och McD.. va? Oj?
Nu är jag inte heller något die hard-smurf-fan, förstås, och jag vill också göra ett lite förtydligande mothugg i att jag egentligen höll med dig i din kritik; jag invänder inte mot den i det stora hela. Och som du säger, det är skillnad på emotionella band och vad man egentligen tycker är bra, i alla fall ibland, och man får väl ha sådana också. Tänker jag. Även om du har rätt i sak.
Typisk ordbajsare.
SvaraRaderaDet är inte så konstigt, egentligen. Barn är närmare djur än en mogen och långt utvecklad människa, och kommer därför ha lättare att relatera till de mer primitiva perspektiven på kvinnor. I detta fall, att kvinnors värde ligger främst i deras utseende för de är så de får para sig med hög-status män. Jag tror man måste börja prata med dem i språket de förstår och sen uppdatera det till mer sofistikerade perspektiv. Ungefär som att om ett barn frågar om varför det är mörkt på natten så börjar man inte med att förklara kvantmekanik.
SvaraRaderaJames: Vad menar du? Att det är enklare för barn, både flickor och pojkar, att se på kvinnor som objekt?
SvaraRaderaNja, jag skulle inte använda ordet "objekt". Snarare att kvinnors utseende signalerar deras hälsa, vilket är den viktigaste kvalitén som (primitiva) män är ute efter. Det kvinnor är ute efter hos en man, å andra sidan, är att han ska kunna försvara henne och de eventuella barnen. Därmed lönar det sig att en man är stark, smart, har goda vänner och hög status; det vill säga de typiska sakerna som vi ser spelas ut i samhället även idag. Detta är kvinno- och mans-sysnen som en människa utvecklar fram först och till viss del föds med, och allt annat lärt laggs ovanpå detta.
SvaraRaderaDet där är så fruktansvärt deprimerande att höra. Jag vill inte riktigt tro att det är så. Det betyder ju att ända sedan födseln har vi inställningen att män ska prestera och kvinnor ska vara fina att se på. Inte konstigt att vi inte kommer nånstans i världen.
SvaraRadera