Jag läser Svindlande Höjder och har lite, lite svårt för en detalj gällande hur den är skriven. Det är en spännande bok hittills, välskriven och målande, men det faktum att en stor del av berättelsen ska föreställa vara i dialogform stör mig något. Kanske såg det annorlunda ut med skrivreglerna på den tiden, själv är jag i alla fall allt för fast i att en dialog måste vara vardaglig och trovärdig för att helt godkänna hur Svindlande Höjder är skriven.
Ett berättarjag möter en person som berättar ingående och i detalj, i flera kapitel, om saker som hände för massor av år sedan. Om den text som följer ska räknas som hennes talspråk så talar hon på samma sätt som boken är skriven. Rätt som det är berättar hon dessutom om hur hon möter någon som gör en lång utläggning för henne om något som hänt honom. En berättelse i en berättelse i berättelsen alltså. Kanske rentav att den innersta berättelsen rymmer ett flera raders citat som avhandlas i sin fulla längd.
Det går ju helt enkelt inte att tro att person X skulle göra en så vanvettigt lång och komplicerad utläggning, jag får intala mig att det låter annorlunda när hon pratar, men att författaren återger i detalj för att ge läsaren en fördjupad upplevelse.
Är jag fånig som hänger upp mig på det här? Hur reagerar ni på prat i text som inte låter som prat?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar