Väder

På morgnarna när vi tittar ut är allting grått. Som om världen stoppats ner i en grå plastkasse. Dessutom är det blött, det regnar nästan konstant. Folk vill inte gå ut, de skyndar sig ut om de måste, helst till en bil eller fort in i nästa varma stuga.
Idag är det som en matta av regn ute. Det faller vågrätt i blåsten.

Jag anser att det är den ultimata dagen att börja jogga.

Således beger jag mig ner till havet med mina sommarutvilade muskler. Joggar så långt jag orkar eller vill. Stranden är tom. Jag mistar en blå stolpe för en person, men nej, det är helt tomt. Många fåglar dock. Måsar och kråkor. Svart tång i stora sjok. Havet är grått och vågorna oorganiserade i en enda röra. Regnet är fortfarande en matta mot ansiktet. Blåsten från havet gör det saltare, jag känner en nyans av saltlakrits när jag slickar regndroppar från läpparna.

Eftersom jag är helt ensam passar jag på att sjunga. Jag sjunger alla The Ark-låtar jag kommer på och har lust att sjunga och minns texterna till. Ingen tittar och ingen lyssnar. Jag sjunger allt jag kommer ihåg av This Sad Bouquet som är min favorit just nu. Några ord och rader har jag glömt.
Sen joggar jag hem. Eller, halvt joggar, halvt går.

Så var det igång. Höstmotionerandet. Och vädret ska inte avskräcka. Tvärtom. Oväder är bäst väder. Verkar mer obehagligt genom fönsterrutan än när man väl är där ute i det. Så är det.