Svenska biografers underskott på kvalitetsfilm

Det finns två sorters film.
Svensk. Och amerikansk.

Jag läser om "popcorn-filmens" övertag på biograferna, och den ökande bristen på "kvalitetsfilm". Ordet "kvalitetsfilm" får en förstås att börja fundera. Vem avgör sånt? Får man ens prata om att det finns bättre och sämre kultur idag?
Artikeln preciserar sina ord och fram träder en bild av de typiska biorullarna; småtramsig hollywoodkomedi, spännande deckar-action och så nån svensk feel good-film.

"Vi behöver en mångfald av berättelser", menar Svenska filminstitutets Vd, och det är väl där skon klämmer. När den redan stora och folkkära slentriankulturen får breda ut sig på bekostnad av det mindre, smalare och djupare, då är det baskemig ett problem i mina ögon.
Med Lena Adelsohn Liljeroth som kulturminister är jag inte förvånad. I en intervju säger hon att bristen på kvalitetsbiografer inte är ett demokratiskt problem eftersom man kan få tag på film på annan väg. Vilken annan väg? Hon nämner faktiskt nedladdning (om än med en skamsen min för sånt ska ju inte politiker uppmana till). Jag tror ändå inte att folk kommer att ladda ner smala filmer som ingen någonsin hört talas om.
Samhället erbjuder, och invånarna tar emot. Erbjuder vi inte en viss sorts kultur så är det få som letar upp den på egen hand. Man behöver inte anse att det är ett problem, men jag gör det.


Skärmdump från sf.se/halmstad. I Halmstad har vi EN biograf med föga varierat utbud.

Detta med berättelserna. I artikeln nämns även vikten av att film från olika länder får plats på biograferna. Så är inte fallet idag. Vi har svenskt och amerikanskt, och det är lätt att tro att världens alla andra länder överhuvudtaget inte har någon filmindustri. Möjligtvis att Danmark och Storbritannien klämmer ur sig något vart fjärde år, men Grekland, Indien, Holland, Polen, Finland, Kina, Tyskland och så vidare - vet de ens vad en filmkamera är?
Är det inte ett problem att det i princip bara är vårt eget land och ett land till som tillåts (tillåts som i har möjlighet, inte som i har rättighet) visa film på svenska biografer? Blir det inte en väldigt konstig världsbild vi ger tittarna?
Hur hade det varit om ett land bara visat inhemsk film? Låter väldigt snävt, närmast diktatur-artat. Men tar man in några hollywoodrullar så är problemet löst, eller?

Jag anser att det vore idealt om filmer från alla världens länder kunde visas för allmänheten, och inte bara var förbehållet finsmakare och filmnördar. För tänk vilken bildning man får på köpet när man ser en film! Tänk att du aldrig har varit i Portugal, men ser en film som utspelar sig där och är gjord av och med portugiser. Självklart blir inte skallen fullproppad av information om landet, men du får en liten insyn i någonting som tidigare varit främmande.
Tänk Afrika, till exempel. Vi tror fortfarande att Afrika är ett land där barnen svälter, när det i själva verket är en hel jädra världsdel med en massa olika länder som skiljer sig från varandra. Hur smarta skulle vi inte bli om vi fick se olika afrikanska filmer på bioduken, istället för att fortsätta tro på luddiga myter och gamla idéer som ingen bryr sig om att ändra på?
Det är så lätt att bli alldeles hemmablind. Att tro att vår lilla bubbla rymmer all sanning vi behöver.

När vi går på bio och ser på film så lär vi oss något om världen. Vi behöver inte tro blint på att det finns hjältar som kan springa genom brinnande byggnader eller att utomjordingar smyger runt i buskarna, det är inte det jag pratar om. Fantasi är en sak, hur vi skildrar verkligheten en helt annan. För det gör vi ju i film - skapar en bild av verkligheten. Och det är för det mesta samma bild som skapas, om och om igen.
Tänk vilken mångfald av världsbilder och idéer, drömmar och fantasier, rädslor och ideal vi skulle få om vi överöstes av film från hundra länder istället för två.

Liknande princip gäller även bristen på kvinnliga filmskapare och andra situationer där en viss slags kulturskapare har en förskräckande överväldigande dominans på marknaden.