Jag har sett Jävla Pojkar

Jävla Pojkar, som just nu ligger på svtplay under rubriken Frizon, är lätt att missa i flödet av större filmer med större namn. Det är synd. Det rör sig nämligen om ett mycket gripande, tragiskt och oförutsägbar drama om tre familjer och deras under ytan eskalerande kriser och problem. I synnerhet handlar det om de tre sönerna, pojkarna, ensambarnen: Björn, Simon och Kristoffer. Alla tre har just tagit studenten, och alla tre har olika metoder för att bearbeta den sorg, saknad och ensamhet som inte alltid syns utåt, även om den mer eller mindre styr deras liv.
Björn är adopterad av föräldrar som älskar honom men inte riktigt kan förstå honom. Simon kämpar för att återuppta kontakten med sin far som för länge sedan stängt honom ute. Kristoffer lever med sin mammas psykiska ohälsa som förstör både hans och hennes liv.
Det smärtar och svider många gånger i Jävla Pojkar. Manuset är skickligt broderat med mer eller mindre oväntade vändningar, och replikskiften och händelser känns för det mesta ovanligt äkta. Vid några tillfällen snubblar filmen ner i mindre trovärdiga och lite effektsökande gropar, men jag är villig att förlåta detta. Det är fortfarande en ovanligt sevärd och välgjord film som man inte glömmer bort i första taget. Skådespelarna ska ha en eloge för sin alltigenom värdiga och skickliga insats (vi ser bland annat Tom Ljungman från Patrik 1,5 och Jacob Nordensson från tv-serien Gynekologen i Askim). Här finns även en lagom dos finstämd musik som ger stämning utan att ta över scenerna.
Kristoffers historia är den som sätter djupast prägel, vilket lite går ut över de andra pojkarnas berättelser som också de är intressanta men inte riktigt får samma utrymme och djup.

Jävla pojkar får mig att tänka på både Magnolia, Sebbe och Björn Runges filmer. Det är ett mycket gott betyg. Jag vill gärna se mer av manusförfattaren och regissören Shaker K Tahrers verk, och så vill jag se mer av alla de begåvade svenska skådespelare som finns ute i det här landet!