Unga tjejer mår dåligt.
Det är ett mantra som upprepats så många gånger att ingen längre orkar lyssna på det.
Jo, visst finns det de som lyssnar, men kanske har det blivit lite av en klyscha, något som slagits fast för många gånger utan att någonting liksom förändras på riktigt. Det bara är.
Och kanske är det lite oförtjänt som alla tjejer från högstadiet och något decennium uppåt får dras med det där hundhuvudet av generell psykisk ohälsa, något som de jämnåriga killarna "slipper". Kanske blir det en självuppfyllande profetia, vad vet jag. Eller så är det ingen som riktigt är beredd att förändra något på allvar för att få de där unga tjejerna att välja ett plektrum framför ett rakblad.
Ingen vill vara ett offer. Det är så sunkigt att erkänna sin status som ofrivillig underdog att man hellre inbillar sig att allt sker i fri vilja, vad det än må vara. Vi har en tyst överenskommelse om att tvång bara är tvång om man har en pistol riktad mot huvudet. Det är inte ett alternativ att erkänna att man låtit sig luras, blivit påverkad som en nickedocka, kastats hit och dit av något som är starkare än en själv. Ett sådant erkännande är att visa sig svag, och ingen vill vara den första att komma ut som mänsklig.
Men vi är påverkbara.
Kvinnor påverkas av andra kvinnor. Unga tjejer påverkas av andra tjejer och kvinnor, men även vuxna, myndiga, mogna och stabila kvinnor påverkas av andra kvinnor. Liksom män påverkas av andra män, vilket såklart också är värt att talas om men kanske av någon annan, som är bättre insatt i vådan av att vara man.
När unga tjejer ser sig om i världen är det både fiktiva och verkliga kvinnor som ska fungera som förebilder och identitetsbyggklossar. Men identiteten är inte något som skapas en gång för alla i tonåren, och sedan står stadig som ett betongbygge livet ut. Identiteten behöver stärkas, underhållas och dessutom förändras över åren. För unga såväl som för gamla.
När vi talar om unga tjejer som mår dåligt, får jag ibland för mig att vi skjuter ifrån oss våra egna problem på en grupp som inte kan försvara sig. Är den psykiska ohälsan och det låga självförtroendet verkligen unikt för unga tjejer, och vad är det som händer på vägen, som gör att de unga tjejerna plötsligt likt fjärilar ur puppor vecklas ut till mogna och starka kvinnor?
Såklart kan ett yrke man trivs med, goda vänner och ett mindre nervöst kärleksliv hjälpa en att skaka av sig de värsta nojorna, men är det inte lite fegt att låtsas att allt blir bra när man fyller 25?
De unga tjejerna har blivit något slags symbol, en politisk slagpåse. Allt kan bli ett uttryck för de unga tjejernas svaghet och hjälplöshet, även det som hos en kille skulle tolkas som styrka och farlighet. Varför talar vi till exempel om många sexpartners som ett tecken på ohälsa hos tjejer men drar aldrig samma slutsats om en ung kille som har mycket sex?
Unga tjejer uttalar sig inte så ofta själva om saken - desto fler är de äldre kvinnor som värnar om sina döttrar och andras döttrar. Varför talar vi så gärna om de ungas problem och svagheter, men ser aldrig bjälken i våra egna ögon? Är inte vi också styrda, försvagade, fördummade av en nedlåtande kvinnosyn som genomsyrar hela samhället, inte bara ungdomskulturen?
Är vi verkligen fria från de outtalade regler som vi påstår att unga tjejer lyder under?
Vi riskerar att tappa i trovärdighet när vi hela tiden tar någon annans parti utan att fråga om lov, istället för att tala om hur vi själva mår. Även vuxna tjejer spenderar tid i badrummet och garderoben för att kunna tycka om sin egen spegelbild. Även äldre kvinnor bantar frenetiskt och skäms över att ta en kaka till. Även mogna damer tystnar när en man tar till orda. Även vi som är stora och starka, accepterar att grabbarna sitter kvar en stund och pratar medan vi hjälps åt med disken i köket.
Och sen skyller vi på de unga tjejerna för att de inte lyckas bli den nya, frigjorda kvinna vi drömde om. Vi lägger fokus på deras misslyckande istället för att erkänna vår egen del i helheten, våga tala om vår egen ångest som är sprungen ur samma källa.
Men låt mig börja.
Jag är en förebild för kvinnor i min omgivning. För att jag är annorlunda. Ingen måste vara som jag, men att vara som jag är ett alternativ som annars sällan syns.
Ändå våndas jag över att vara en dålig kvinna. Jag påverkas direkt av varje antydning, varje skämt, varje påhopp mot fula, oattraktiva och oönskade kvinnor. Jag söker oavbrutet efter mig själv i tv-serier och filmer utan att hitta en kvinna som inte följer den standardiserade hollywoodskönheten med långt, böljande hår, smal midja och ett behagligt sätt att inte ta för mycket utrymme från de manliga karaktärerna.
Jag ifrågasätter min egen kapacitet att åstadkomma något i en värld där de som åstadkommer traditionellt är män, och de som sköter marksysslorna och ser fina ut i bakgrunden är kvinnor.
Jag skäms stundtals över att gå bredvid min pojkvän på stan för att jag är rädd att folk ska tycka synd om honom som "måste" vara tillsammans med en kvinna som mig. En ful kvinna. Ful för att jag inte förändrar mitt utseende till det "bättre" utan låter det vara precis som det är.
Jag kan förstås inte skylla mitt dåliga självförtroende enbart på ett ojämställt samhälle, det ligger djupare än så. Men ändå kan jag inte låta bli att undra om dåligt självförtroende verkligen av naturen är något kvinnligt, någonting självklart för oss som inte är män. Varför dras vi med det i så hög grad? Varför är det alltid en kvinna som tvekar, som förminskar sig och tvivlar på sin kunskap, medan män så ofta talar vitt och brett oavsett om de har kött på benen eller ej?
Och varför erkänner vi inte att det är ett problem som drabbar oss alla, inte bara en isolerad grupp av unga tjejer som i vårt tycke beter sig besvärligt och illa genom att likt kamikazepiloter slå tillbaka mot de mångtydiga krav vi skapar tillsammans?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar