Att vara 24

Har ni känt nån gång att man står och trampar i leran som en skygg häst fast man borde travat iväg ut på på banan för länge sen?
Det är lite så att vara 24 år. Jag säger att jag har en 25-årskris (har man kriser före eller efter att man fyllt en viss ålder?). Eller, glöm hästen, det är som att stå och luta på en tröskel utan att förmå sig att kliva ut ur huset. (Jag är svag för metaforer.)

Det är det här med Yrket. Det är det här med att välja. Det är det här med verkligheten, att saker är på riktigt. Jag har alltid haft svårt för verkligheten. Fantasivärldar har dugit gott för mig men nu är det som att jag måste kliva ur lustiga huset inom kort om jag ska ha nån värdighet kvar som människa.
Usch för verkligheten och vuxenlivet! Där ryms allt jag inte klarar av: räkningar, planeringar, ansvar, hushållsbestyr, social kompetens (utöver det mest basala), balansgångar, identitetsdefinitioner, koncentration och tålamod.
Jag brukar säga att jag är tio år yngre än jag är. 14 i så fall, och det känns inte helt avlägset. Inte som en vanlig 14-åring då kanske men ändå åt det hållet snarare än en vuxen som är i stånd att förlova sig, föda barn och ta huslån. Eller åtminstone börja studera på universitet och högskola.
Jag brukar säga att jag har en sjuklig beslutsångest. Vet inte vem jag ska vara, vad jag ska tycka, hur jag ska forma mitt liv. Mängder av potentiella yrken har jag nosat på utan att kunna eller våga fatta ett beslut och satsa.
Och nu brinner det i knutarna! På det där huset som jag står i. Ja, det var väl en bra metafor. Det är därför jag måste skutta ut snart. Eller, som att huset är på väg att lösas upp i molekyler eller till ett intet, ett luftslott som monteras ned bit för bit i ett allt mer rasande tempo.

Vad ska man säga? Lycka till. Må allt lösa sig till det bästa och ingenting gå fullständigt i kras. Helst. Om det går att undvika.