Den vuxne och världen

Något som i grunden är positivt kan märkligt nog vändas till något negativt.
Det vet jag. Jag har fått beröm. Kanske är faktorerna många fler men resultatet är prestationsångest.
Ja, jag har ju talat om det förut och ska inte uppehålla mig i detta.
Men så har jag även alltid varit populär. Må det låta som skryt eller något, jag tänker inte skylla ifrån mig - tolka det som skryt om ni vill.
Med populär menar jag inte att jag umgicks med de tuffaste i skolan och stod högst på kärlekslistorna, verkligen inte, allt annat än det. Men, jag hade lätt att smita undan hat och förakt, jag hamnade aldrig i den utsatta positionen, jag omsvärmades av snälla människor som såg någon form av vän i mig. Och så har det fortsatt, de många tjusas av mig medan ett fåtal försöker stöta ut mig -något som misslyckas tack vare de mångas förenade skydd.

Jag borde alltså vara nöjd och stark och stolt i mig själv. Inte tvivla.
Men jag vet samtidigt att jag inte är som man ska. Det är fel i huvudet. Ja, förlåt att jag säger det, de flesta försöker tysta ner och släta över. Men det är fel, det ser väl jag det.
Vi kan dra konkreta exempel: Jag har hemskt dåligt minne. Jag är ofta frånvarande och "inne i min egen värld". Jag begriper mig inte på räkningar. Jag har inget tålamod och jag är lat. Jag ser knasig ut.
Det är så lätt att säga att alla duger som de är och man ska vara sig själv. Det säger de som bär en lagom modern top, prydligt guldhalsband och några lätta drag av mascara. Det säger samma människor som aldrig skulle drömma om att säga något sådant till mördare Breivik. Var dig själv, mördare Breivik! Gå din egen väg!
Ni människor svänger er med plattityder och ni saknar konsekvent tänkande. Men det är också vad som får er att fungera. Att ni inte tänker allt för långt.

Jag borde i alla fall kunna betala räkningar. Det är vad man kan kräva av någon som snart fyller 25. Det vet jag. Det är tydligt och konkret.
Men resten? Ska man vara sig själv om man är till besvär för sig själv?
Hur blir man någon annan?
Jo, nu vet jag att ni säger att man ska inte raggla i gamla spår och uppfylla sin egen profetia. Istället ska man lura i sig att man är någon man inte är så att man kan bli den fulländade människa man vill vara.
Men jag vet inte riktigt vem jag vill vara och framförallt inte vem jag borde vara.
Jag vet inte hur långt jag ska gå för att bli godkänd. Jag vet inte vem som ska godkänna mig.Vem borde jag vara? Äckligt glad? Jag vill vara jag men det fungerar inte på den här planeten. Jag kan inte säga hur eller varför, jag bara känner det. Det är saker som inte är bra. Man måste definiera sig och vara enkel.

Jag hade tänkt komma till slutsatsen att det faktum att jag är populär skrämmer mig från att fortsätta vara mig själv längre, om populariteten skulle minska allt mer ju äldre jag blir.
Men jag är inte så säker på om det är så. Utanförskap gör väl knappast någon mindre benägen att passa in - eller? Jo, kanske. En protest. Men det är väl i tonåren, i identitetssökandet, inte i det vuxna livet när chanserna att få nya vänner blir mindre och mindre för varje minut.
Men kanske är det ändå de andra människorna som håller mig kvar i kraven, på gott och ont. De kräver ingenting, men de finns och är en del av omvärlden och omvärlden kräver av mig att jag ska vara som den mänskliga mallen är uppbyggd. Kanske är det bara galenskap från min sida. Kanske är det ingen som bryr sig.
Men jag bryr mig. Jag känner att det är fel. Något är fel. Jag kan inte sätta fingret på vad.