Nu har jag suttit en stund och pysslat med designen på min blogg, vilket är ett intressant litet kapitel för sig då jag inte direkt har öga för vad som är snyggt enligt gemene man och dessutom har html-kunskaper som ligger på en helt annan nivå än de flesta i min ålder (= en lägre nivå; jag använder enbart paint).
Det är fortfarande plottrigt - jag tycker inte att typsnitten matchar varandra - men det är renare nu och just nu vill jag ha rent. Orkar inte jobba med det mer nu, jag har saker jag borde göra istället. Lunch tex (lycka att jag har en matlåda idag, hatar att hitta på något att äta när det är bråttom).
Adjö så länge.
fredag 10 juni 2011
söndag 5 juni 2011
90talet.se, mina egna funderingar och så vidare.
Slår mig ner, trycker upp tre fönsterflikar och checkar av facebook, hotmail och bloggen på mindre än två minuter. Fingrarna rör sig lika snyggt och smidigt som agenternas knattrande i tv-filmerna på nittiotalet, då en enorm plastlåda till dator, med blått och svart som enda färger på skärmen, var höjden av sci-fi.
Jag funderar över mitt vana internetanvändande, som en reaktion på att jag vid det här laget har läst halva "90talet.se: eller vem fan komponerade modemljudet?". Ja, jag har uppnått den aktningsvärda ålder då det skrivs böcker om MIN barndom. Inte min personliga barndom förstås, men de fenomen som kännetecknade tiden då jag och mina jämnåriga vänner gick i grundskolan.
Själv var jag mellan 2 och 12 år under detta decennium. Inte jättestor, men gammal nog att känna igen mig. Dock inte i så mycket som många andra i min ålder.
Jag växte upp i en familj bestående av en pappa på landet och en kulturintresserad mamma som aldrig riktigt passade in i den lilla håla där vi spenderade nästan tio år.
I min vardag var det inte tal om att kolla på skräckfilm med kompisarna eller att införskaffa de senaste tv-spelen. Nå, jag ska inte skylla allt på mina föräldrars uppfostran, själv var jag framförallt intresserad av att läsa böcker i timmar och äta sockrig fruktyoghurt med startmüsli som min mor ibland inhandlade som en guilty pleasure. Det gick så långt att jag ljög för mina vänner för att få vara ifred med mina böcker och mitt mellanmålsmissbruk i min asociala bubbla, och det är ett under att jag fortfarande har kvar dessa fantastiskt tålmodiga kompisar.
Genom mina snåla kontakter med omvärlden sög jag i alla fall in delar av nittiotalets trender, och faktum är att genom något slags bugg i verkligheten lyckades min far skaffa mig ett par blå sandaler med platåsula, och min mor inhandlade en turkos top som visade en del av magen (kan dock ha varit så att hon inte begrep att plagget med exotiskt mönster över bröstet var kortare än vanligt nedtill) - detta utan att jag ens bad om det. Jag var aldrig tillräckligt mycket ute i frisk luft och socialt umgänge för att riktigt greppa vitsen med att passa in.
Men jag såg på Arkiv X hos en kompis (som med farsa och två bröder var van vid actionfilm och thrillers, till skillnad från mig, som på flera veckor inte kunde sova efter ett enda avsnitt med Mulder och Scullys rotande i det otäckt övernaturliga).
Tv-spel var fullkomligt främmande för mig fram tills för några år sedan, och tv-seriernas masspsykos nådde aldrig riktigt fram, vilket resulterade i att många av mina raster spenderades stirrande in i skolans tegelvägg, lite i utkanten av kompisgänget där Tre Kronor och Skilda Världar var det givna samtalsämnet medan tuggummina tuggades frenetiskt mellan upprörda käkar.
Däremot följde jag Expedition Robinson, om än utan att jag idag minns särskilt mycket. Men Erik Nivas dramatiska diss i Farmen minns jag, och det gav mig en rejäl skjuts in i mitt framtida, alternativa liv där det diskreta upproret för alltid skulle vara min paroll.
De tidiga nittiotalshändelserna; Kurt Cobains eventuella självmord, Christer Petterssons eventuella mord m.m. kan jag inte heller relatera till. Däremot minns jag disco!
Ett enda disco gick jag på. Jag minns vad jag hade för kläder och jag minns hur det kändes att stå utanför fritidsgården och titta på himlen medan "Around the world" med ATC pumpades inifrån byggnaden. Trots mina ytterst sparsamma besök (som alltså borde skrivas i singularis) var disco ett fenomen som inte ens jag kunde undgå att påverkas av.
Jag var med och målade discoaffischer (enligt en väl utarbetad mall, där bland annat det för vuxenvärlden så kontroversiella "hångel tillåtet" skulle stå med). Disco var skolklassernas motsvarighet till idrottsföreningarnas bingolottsförsäljning. En självklarhet för att dra in pengar - och samtidigt en motsvarighet till dagens facebook.
Tillbaka till nutid: strax efter att tre grabbar givit ut boken "Nittiotalet.se" tar två grabbar på Kanal 5 över facklan och ger tittarna sin version av nittiotalet i pratshowen "Nittileaks".
I en snabb jämförelse av dessa nittiotalsnostalgitrippar konstaterar jag att tonen är något mer under ytan allvarlig i boken, medan Filip och Fredrik hellre lyfter fram ett gäng utflippade händelser från denna era, och låter mer eller mindre relevanta och intressanta gäster lufta sina dåtida privatliv. F & F är kanske inte kända för att ge djupsinnigheten ett ansikte, men det är förvånande att de (hittills) missat eller hastat förbi de riktigt banbrytande fenomenen som internet, mobiltelefon och politiska händelser som tex Ny Demokratis intåg i riksdagen.
Jag vill också ge "90talet.se" en extra poäng för det att författarna drar sina egna dystra slutsatser om åttiotalisternas karaktär och presenterar mer djupgående analyser av vad de olika trenderna och fenomenen gjorde med oss.
Självklart får man plats med mer i en tjock bok än i ett gäng skrikiga halvtimmesprogram på Kanal 5, men det handlar också om vilka val man gör. F & F's utdragna repriser på tveksamma nittiotalshändelser (exempelvis att ägna halva första programmet åt att Adam Allsing ska köra förbi en fartkamera i hög hastighet) imponerar inte på mig.
Att läsa "90talet.se" gör mig alldeles uppskruvad: även om jag inte kan känna igen allt, är det ändå delvis min och mina vänners barndom som läggs under lupp och på ett underhållande och välskrivet sätt gås igenom bit för bit.
Det enda tråkiga är att kvinnornas eller tjejernas generationsromaner/analyser fortfarande lyser med sin frånvaro. Jag vet inte vad detta beror på, men jag vet att det leder till att halva svenska folket inte riktigt kan relatera till nedladdade porrbilder, kojbygge och dataspelsmissbruk på samma sätt (förlåt mina generaliseringar!) som den andra halvan, men ändå gång på gång får ta del av det som om det gällde alla.
Jag funderar över mitt vana internetanvändande, som en reaktion på att jag vid det här laget har läst halva "90talet.se: eller vem fan komponerade modemljudet?". Ja, jag har uppnått den aktningsvärda ålder då det skrivs böcker om MIN barndom. Inte min personliga barndom förstås, men de fenomen som kännetecknade tiden då jag och mina jämnåriga vänner gick i grundskolan.
Själv var jag mellan 2 och 12 år under detta decennium. Inte jättestor, men gammal nog att känna igen mig. Dock inte i så mycket som många andra i min ålder.
Jag växte upp i en familj bestående av en pappa på landet och en kulturintresserad mamma som aldrig riktigt passade in i den lilla håla där vi spenderade nästan tio år.
I min vardag var det inte tal om att kolla på skräckfilm med kompisarna eller att införskaffa de senaste tv-spelen. Nå, jag ska inte skylla allt på mina föräldrars uppfostran, själv var jag framförallt intresserad av att läsa böcker i timmar och äta sockrig fruktyoghurt med startmüsli som min mor ibland inhandlade som en guilty pleasure. Det gick så långt att jag ljög för mina vänner för att få vara ifred med mina böcker och mitt mellanmålsmissbruk i min asociala bubbla, och det är ett under att jag fortfarande har kvar dessa fantastiskt tålmodiga kompisar.
Genom mina snåla kontakter med omvärlden sög jag i alla fall in delar av nittiotalets trender, och faktum är att genom något slags bugg i verkligheten lyckades min far skaffa mig ett par blå sandaler med platåsula, och min mor inhandlade en turkos top som visade en del av magen (kan dock ha varit så att hon inte begrep att plagget med exotiskt mönster över bröstet var kortare än vanligt nedtill) - detta utan att jag ens bad om det. Jag var aldrig tillräckligt mycket ute i frisk luft och socialt umgänge för att riktigt greppa vitsen med att passa in.
Men jag såg på Arkiv X hos en kompis (som med farsa och två bröder var van vid actionfilm och thrillers, till skillnad från mig, som på flera veckor inte kunde sova efter ett enda avsnitt med Mulder och Scullys rotande i det otäckt övernaturliga).
Tv-spel var fullkomligt främmande för mig fram tills för några år sedan, och tv-seriernas masspsykos nådde aldrig riktigt fram, vilket resulterade i att många av mina raster spenderades stirrande in i skolans tegelvägg, lite i utkanten av kompisgänget där Tre Kronor och Skilda Världar var det givna samtalsämnet medan tuggummina tuggades frenetiskt mellan upprörda käkar.
Däremot följde jag Expedition Robinson, om än utan att jag idag minns särskilt mycket. Men Erik Nivas dramatiska diss i Farmen minns jag, och det gav mig en rejäl skjuts in i mitt framtida, alternativa liv där det diskreta upproret för alltid skulle vara min paroll.
De tidiga nittiotalshändelserna; Kurt Cobains eventuella självmord, Christer Petterssons eventuella mord m.m. kan jag inte heller relatera till. Däremot minns jag disco!
Ett enda disco gick jag på. Jag minns vad jag hade för kläder och jag minns hur det kändes att stå utanför fritidsgården och titta på himlen medan "Around the world" med ATC pumpades inifrån byggnaden. Trots mina ytterst sparsamma besök (som alltså borde skrivas i singularis) var disco ett fenomen som inte ens jag kunde undgå att påverkas av.
Jag var med och målade discoaffischer (enligt en väl utarbetad mall, där bland annat det för vuxenvärlden så kontroversiella "hångel tillåtet" skulle stå med). Disco var skolklassernas motsvarighet till idrottsföreningarnas bingolottsförsäljning. En självklarhet för att dra in pengar - och samtidigt en motsvarighet till dagens facebook.
Tillbaka till nutid: strax efter att tre grabbar givit ut boken "Nittiotalet.se" tar två grabbar på Kanal 5 över facklan och ger tittarna sin version av nittiotalet i pratshowen "Nittileaks".
I en snabb jämförelse av dessa nittiotalsnostalgitrippar konstaterar jag att tonen är något mer under ytan allvarlig i boken, medan Filip och Fredrik hellre lyfter fram ett gäng utflippade händelser från denna era, och låter mer eller mindre relevanta och intressanta gäster lufta sina dåtida privatliv. F & F är kanske inte kända för att ge djupsinnigheten ett ansikte, men det är förvånande att de (hittills) missat eller hastat förbi de riktigt banbrytande fenomenen som internet, mobiltelefon och politiska händelser som tex Ny Demokratis intåg i riksdagen.
Jag vill också ge "90talet.se" en extra poäng för det att författarna drar sina egna dystra slutsatser om åttiotalisternas karaktär och presenterar mer djupgående analyser av vad de olika trenderna och fenomenen gjorde med oss.
Självklart får man plats med mer i en tjock bok än i ett gäng skrikiga halvtimmesprogram på Kanal 5, men det handlar också om vilka val man gör. F & F's utdragna repriser på tveksamma nittiotalshändelser (exempelvis att ägna halva första programmet åt att Adam Allsing ska köra förbi en fartkamera i hög hastighet) imponerar inte på mig.
Att läsa "90talet.se" gör mig alldeles uppskruvad: även om jag inte kan känna igen allt, är det ändå delvis min och mina vänners barndom som läggs under lupp och på ett underhållande och välskrivet sätt gås igenom bit för bit.
Det enda tråkiga är att kvinnornas eller tjejernas generationsromaner/analyser fortfarande lyser med sin frånvaro. Jag vet inte vad detta beror på, men jag vet att det leder till att halva svenska folket inte riktigt kan relatera till nedladdade porrbilder, kojbygge och dataspelsmissbruk på samma sätt (förlåt mina generaliseringar!) som den andra halvan, men ändå gång på gång får ta del av det som om det gällde alla.
onsdag 1 juni 2011
Dåliga nyheter
En lite besvärlig sak är att jag har skrivit upp idéer till skrivarcirkeln någonstans, med betoning på NÅGONSTANS i bemärkelsen VAR I HELA FRIDEN?.
:(
:(
fredag 27 maj 2011
Fredag
Just nu är jag på föredömligt gott humör. Kanske beror det på fyndet jag gjorde inne på Willys alldeles nyss:
Eller på att jag har så storslagna planer och är lite stissig i huvudet (det är kognitiv rusningstrafik, stor risk för frontalkrock). Mina planer är som följer:
Göra eget pålägg. Nyttigt.
Göra kvällsmat. Gryta. Planerad kvällsmat = skönt!
Kolla på film. Om kille som cyklar.
Skriva blogginlägg om saker som jag tänkte på nyss men redan har glömt bort.
Och så vidare.
Eller på att jag har så storslagna planer och är lite stissig i huvudet (det är kognitiv rusningstrafik, stor risk för frontalkrock). Mina planer är som följer:
Göra eget pålägg. Nyttigt.
Göra kvällsmat. Gryta. Planerad kvällsmat = skönt!
Kolla på film. Om kille som cyklar.
Skriva blogginlägg om saker som jag tänkte på nyss men redan har glömt bort.
Och så vidare.
måndag 23 maj 2011
Åt den som har skall varda givet
Ju mindre en människa har, desto mer kräver vi av henne. Vi vill att hon skall vara tacksam, så oerhört tacksam, om hon så bara får en smula eller ett rostigt mynt.
Den olycklige får aldrig välja sin lycka själv, tiggaren måste dansa som en cirkusbjörn för några slantar, och den som flyr skall knipa tyst i sitt gömsle.
Det vore hemskt oförskämt av den som svälter att be om mer än en tallrik ris, bortskämd av den halte att utöver sin käpp be om värdighet, fult av den sjuke att inte nöja sig med en halstablett.
Ju mer en människa har, desto mindre kan vi kräva av henne. Ingen kan tvinga den som har att ge åt andra än sig själv och sina närmaste, och om hon av fri vilja ändå ger, så skall hon applåderas och bugas för.
Åt den som har skall varda givet, men från den som icke har skall tagas också allt hon kan finna av egen kraft. Ty om den halte reste sig, om den svultne kunde äta sig mätt, om den olycklige gjorde sin lycka, om tiggaren krävde sin lön, om den sjuke höjde sin hesa röst: då vore världen aldrig mer vad den varit och vem vet vart det ledde oss då.
Den olycklige får aldrig välja sin lycka själv, tiggaren måste dansa som en cirkusbjörn för några slantar, och den som flyr skall knipa tyst i sitt gömsle.
Det vore hemskt oförskämt av den som svälter att be om mer än en tallrik ris, bortskämd av den halte att utöver sin käpp be om värdighet, fult av den sjuke att inte nöja sig med en halstablett.
Ju mer en människa har, desto mindre kan vi kräva av henne. Ingen kan tvinga den som har att ge åt andra än sig själv och sina närmaste, och om hon av fri vilja ändå ger, så skall hon applåderas och bugas för.
Åt den som har skall varda givet, men från den som icke har skall tagas också allt hon kan finna av egen kraft. Ty om den halte reste sig, om den svultne kunde äta sig mätt, om den olycklige gjorde sin lycka, om tiggaren krävde sin lön, om den sjuke höjde sin hesa röst: då vore världen aldrig mer vad den varit och vem vet vart det ledde oss då.
fredag 13 maj 2011
Silverdiva
Jag såg på ESC-uttagningen igår, det var ganska skoj. Det fanns snubbar i långa hattar som var väldigt obehagliga på något sätt. Deras låt var ändå bra. Det fanns även två tvillingsystrar som var sorgligt personlighetslösa. Samt två tvillingbröder som jag inte gillade alls - varken låt eller klädsel (big no-no, som man säger här på intranätet).
Väntar fortfarande på att Eric Saade ska gå ut i media och förklara hur han ställer sig till texten i sin vinnarlåt Popular. Jag behöver det. Jag förstår inte hur man kan komma undan med en så märklig text - att ingen pratar om det. Är det inte konstigt?
Utöver detta vill jag bidra med en egen gammal favorit, nämligen Ukrainas bidrag till ESC år 2007. Kanske tidernas bästa Eurovisionsschlager. Silver, glitter, futurism, drag show, en ettrig melodi att lalla med i, helt utflippad framträdande, humor och en oemotståndlig uppmaning att dansa. Foliehatten med stjärna på ska vi bara inte tala om.
Ps. Det mest intressanta med ESC är nog att tänka på att folk faktiskt har röstat fram alla bidrag som är med. De har inte bara skickat nåt på måfå, de har faktiskt, i alla länder, haft en tävling och valt ut den låt de tyckte var bäst och hade störst chans att vinna. Ibland kan man inte låta bli att undra hur de andra bidragen i deras tävlingar lät, om den de skickade verkligen var det bästa de kunde vaska fram. Svindlande tanke. Ds.
Väntar fortfarande på att Eric Saade ska gå ut i media och förklara hur han ställer sig till texten i sin vinnarlåt Popular. Jag behöver det. Jag förstår inte hur man kan komma undan med en så märklig text - att ingen pratar om det. Är det inte konstigt?
Utöver detta vill jag bidra med en egen gammal favorit, nämligen Ukrainas bidrag till ESC år 2007. Kanske tidernas bästa Eurovisionsschlager. Silver, glitter, futurism, drag show, en ettrig melodi att lalla med i, helt utflippad framträdande, humor och en oemotståndlig uppmaning att dansa. Foliehatten med stjärna på ska vi bara inte tala om.
Ps. Det mest intressanta med ESC är nog att tänka på att folk faktiskt har röstat fram alla bidrag som är med. De har inte bara skickat nåt på måfå, de har faktiskt, i alla länder, haft en tävling och valt ut den låt de tyckte var bäst och hade störst chans att vinna. Ibland kan man inte låta bli att undra hur de andra bidragen i deras tävlingar lät, om den de skickade verkligen var det bästa de kunde vaska fram. Svindlande tanke. Ds.
måndag 2 maj 2011
Citat Emil Jensen
- Hur orkar du bry dig?
Hur orkar du låta bli?
Ditt liv kommer fly dig i ren apati.
Att inte bry sig tar mer energi.
Bad om citatet som fladdrade förbi alldeles för snabbt.
Det satte sig på hjärtat men gick hjärnfårorna förbi.
Nu står det i mitt anteckningsblock. Med Emil Jensens handstil.
Jag är inte kändiskåt, men... Det är roligare än en autograf, eller hur?
Hur orkar du låta bli?
Ditt liv kommer fly dig i ren apati.
Att inte bry sig tar mer energi.
Bad om citatet som fladdrade förbi alldeles för snabbt.
Det satte sig på hjärtat men gick hjärnfårorna förbi.
Nu står det i mitt anteckningsblock. Med Emil Jensens handstil.
Jag är inte kändiskåt, men... Det är roligare än en autograf, eller hur?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)