Myten om den släta kvinnan

En klar majoritet av alla kvinnor rakar bort hår från kroppen.
Det som rakas är armhålor, ben och i viss mån könshår. De två förstnämnda områdena ska vara helt släta, i det tredje området varierar det mellan att man "trimmar" kanterna och att man även där tar bort rubbet.
Även ögonbryn och eventuella hår på haka, rygg, mage och så vidare bör plockas och hållas under uppsyn.
Huvudhår är däremot något som de allra flesta kvinnor väljer att ha kvar. Likaså hår som frodas på armarna går bra att behålla.

Det är förstås inte någon direkt logik som ligger bakom att man rakar sig och vilka områden man rakar.
Även om de som rakar sig gärna påstår att hår är "ohygieniskt" så är det ett argument som inte håller hela vägen. Hur mycket svett kan samlas i benhåret? Snygghetsaspekten blir också märklig när man betänker att en arm kan vara ganska grovt hårig den med, men ändå slipper undan samma dömande blick som benet - trots att den tidigare är synlig i betydligt fler situationer.
Nåväl, man får väl ändå helt och hållet respektera att många kan uppleva sig fräschare utan hår, och att en hel del kvinnor och män tycker att det är snyggt med släta, blanka kroppar utan små osymmetriska hårstrån som stör bilden.

Det är väl också bara att svälja att det som anses vara naturvidrigt och vansinnigt på en kvinna kan vara helt okej eller till och med sexigt på en man. Sådär och vice versa är det ju med många saker: klänningar, smink, muskler, smuts och kroppsstorlek. Vi har helt enkelt bestämt oss för att det ska vara skillnad. Eller om det är våra naturliga drifter, som vissa tycks inte bara anse utan också förespråka att man underkastar sig.

Nåväl. Det är upp till var och en att välja själv om man vill raka eller inte raka. Helt upp till var och en. Det är ett fritt land. Man får välja helt själv!
Vi lever i en tid där den fria viljan ses som fullkomligt närvarande och helt uppnådd. Allt som inte begränsas av lagen eller direkta hot om misshandel/mord som kommer från någon i ens direkta närhet och pågår dygnet runt, är fritt. I och med det blir vi helt blinda för normer och yttre påverkan och intalar både oss själva och andra att allt vi gör, allt andra gör, allt som händer, sker helt oberoende av hur omvärlden ser ut.
Frågan är hur lätt det är att välja själv när det bara finns ett val.

Jag har så gott som aldrig sett en kvinna på tv med hår. Jag har extremt sällan sett en kvinna på stan med håriga ben. Aldrig någonsin i en tidning.
Män har jag sett, med glest hår, grovt hår, mörkt hår, ljust hår, inget hår, rött hår, svart hår.
Men aldrig en kvinna.
Jag tror att väldigt många män inte vet om att kvinnor också har håriga ben och armhålor eftersom det aldrig syns, och jag tror att det till och med finns tjejer som tror att de är ensamma om att ha jättemycket hår på kroppen eftersom alla andra tycks vara befriade från det. Det får inte synas.
Vi odlar en myt om att kvinnor inte har hår.

Att raka eller inte raka är inte om ett val vilket som helst. Det handlar inte om att man kan tycka att det är fint eller fult med tatueringar, bekvämt eller sunkigt med mysbyxor, sexigt eller löjligt med string. Det finns inte några som tycker si och några som tycker så, det finns bara ett absolut socialt förbud mot att ens tänka tanken.
Möjligheten för kvinnor att inte raka sig på kroppen är fullkomligt tillintetgjord genom att ingen någonstans vågar yppa eller visa på att den finns. Den FÅR inte finnas.
Var man än letar, oavsett samhällsklass, subkultur, yrkesgrupp, kommer man att hitta slätrakade kvinnoben och hårlösa armhålor.

Men okej, det är ett val. Möjligtvis en oskriven regel.
Så gott som varje kvinna världen över har valt att göra som alla andra och raka sig. För att det är snyggare så. Fräschare. Och för att man vet hur det går för de som låter bli:
Äckel! Fy fan... Jävla lebb. Eeeew! Gud vad ofräscht. Kolla henne! Ingen kille kommer vilja ta i dig med tång. Måste man bli EXTREM bara för att man är feminist? Men uuh. Hahaha! Jävla apa. Fan vad fult. Är du man eller? Jag skulle hellre gå i celibat än ligga med en hårig tjej. Kolla in King Kong! Hört talas om rakhyvlar?

Nej, jag tror inte att vi innerst inne tycker att det är så in i helvete fult och ohygieniskt med hår att vi som av en naturlig instinkt tvingas påtala för hårbäraren vilken genomäcklig person hon är.
I synnerhet tror jag inte på att vi måste kräkas när en kvinna har fräckheten att visa sina lurviga men lugnt kan tugga vidare när en hårig man går i shorts.
Vad jag däremot tror ligger i den mänskliga naturen är att bli rädd när man möter något som är främmande och inte stämmer in i ens världsbild. I tidernas gryning var det ett vettigt drag att förlita sig på det välkända och förhålla sig skeptisk till det nya (även om modet att våga prova samtidigt var det som fick oss att utvecklas). Idag är den egenskapen så gott som helt och håller meningslös och rentav skadlig.
Det kan alltså sägas vara av ren rädsla som vi väljer bort håret - rädsla för att inte passa in, att vara den som står för det annorlunda, rädsla att möta någon som är annorlunda, rädsla över att inte förstå när man invaggats i tron att alla kvinnor är släta och blanka och det plötsligt dyker upp ett hårmonster som krossar ens världsuppfattning.
Rädsla föder hat. Och när det gäller håriga kvinnor så finns det gott om hat! Bra mycket mer hat än vad som kan ursäktas med att man har olika syn på vad som är fint eller fult.

Genom att det inte ses som ett seriöst alternativ att ens periodvis låta håret vara om man vill betraktas som en normal och respektabel människa, lever myten om den hårlösa kvinnan vidare. I denna starka norm återföds hatet varje gång någon vågar sticka ut.
Det är så mycket mer än ett enkelt val eller en smaksak.

Undergången är inte nära

När det talas om problemen med de ökade klimatförändringarna är det lätt att fastna i en katastrofretorik. Istället för att med väl underbyggd fakta undervisa om vad som troligtvis är på väg att förändras i olika delar av världen landar man i en tveksam överenskommelse om att Slutet är nära.
Även de som aktivt och på många plan strävar efter ett förnuftigt hushållande med resurserna hemfaller gärna åt hotet om en slutgiltig katastrof och undergång.
Talesätt som det om den vite mannens ödesdigra insikt om att pengar inte går att äta må vara träffande och tänkvärda, men de riskerar att bli tomma klyschor som dessutom kopplar ihop debatten om klimathotet med knasreligiösa foliehattars långsökta domedagsuträkningar.

Plötsligt är katastrofen här! Eller?

När jag för några år sedan föreläste för gymnasieungdomar om klimatproblemen - som då var så aktuella att kvällstidningarna dagligen kissade på sig av glädje över hur många svarta katastrofrubriker de kunde skita fram i frågan - talade vi om hur förändringarna skulle kunna påverka både fattiga länder i fjärran och oss här uppe i Norden.
Många av åhörarna kopplade ihop ökad växthuseffekt med en direkt värmehöjning som skulle kunna ge oss frusna nordbor tropiska sommarböljor. Vi som föreläste var då noga med att påpeka att vädret och klimatet inte riktigt fungerar på det sättet: varmare klimat leder till mer regn och nya, främmande arter i vår flora och fauna, inte minst skadedjur och smittobärare.
En annan fundering som ofta dök upp var den om den minskade mängden snö om vintern. Jag tar sådana uttalanden med en stor nypa salt då jag är bekant med svenskarnas stora förkärlek för att klaga över vädret i alla lägen. Men faktum är ju att en eventuell minskning av mängden snö är lätt att bevisa tack vare mätningar och beräkningar på temperaturer i olika områden genom åren.
Visst kan det ligga något i saken. Men brist på snö i framtiden smäller kanske inte lika högt som dödsdomar över hela mänskligheten.

Vem drabbas av klimatförändringar?

Alla kommer vi att påverkas av klimatförändringarna.
Frågan är hur.
Det finns ingen magisk gräns där jorden inte pallar mer och pyser ihop som en punkterad fotboll. Jag tror inte heller att mänskligheten kommer att dö ut inom de närmsta hundra eller ens tusen åren bara för att klimatet förändras. Vi är en livskraftig art som kan skydda oss ifrån naturen genom ständigt nya uppfinningar och idéer. Men visst kommer våra liv att förändras.
Framförallt är jag rädd att de som har färre resurser kommer att drabbas hårdare, precis som det alltid har varit. Redan idag betalar de fattigaste människorna de högsta räkningarna för utsläpp och föroreningar i naturen. Den som har pengar kan alltid flytta till en annan plats när vattnet blivit för giftigt för att dricka medan den som lever av till exempel odling måste stanna kvar med allt knappare resurser och allt sämre hälsa.
Stormar och oväder som misstänks ha klimatförändringar i ryggen drabbar ironiskt nog mestadels de som är som mest skyddslösa.
Men även vi i Sverige och andra relativt skyddade länder kan alltså vänta oss förändringar till det sämre. Redan har arter från andra sidan jorden sökt sig till våra breddgrader och kan komma att påverka hela vårt ekosystem.
Men vem kommer att lida av detta? Kommer den som har en fet plånbok kunna köpa sig fri från otäcka förändringar eller kommer jordens naturkrafter att nå även dessa, förr eller senare?

Många dödsfall blir det säkert som kan härledas till vår mänskliga påverkan på klimatet, men någon undergång tror jag inte vi får se på många år än. Så vi kan väl släppa den skrämselpropagandan, utan att för den delen blunda och tro att ingenting kommer att hända.
Kanske är det helt enkelt mer skrämmande att ta in den komplicerade, utdragna och osnygga verkligheten än att spekulera i dramatiska undergångssagor.

Att vara 24

Har ni känt nån gång att man står och trampar i leran som en skygg häst fast man borde travat iväg ut på på banan för länge sen?
Det är lite så att vara 24 år. Jag säger att jag har en 25-årskris (har man kriser före eller efter att man fyllt en viss ålder?). Eller, glöm hästen, det är som att stå och luta på en tröskel utan att förmå sig att kliva ut ur huset. (Jag är svag för metaforer.)

Det är det här med Yrket. Det är det här med att välja. Det är det här med verkligheten, att saker är på riktigt. Jag har alltid haft svårt för verkligheten. Fantasivärldar har dugit gott för mig men nu är det som att jag måste kliva ur lustiga huset inom kort om jag ska ha nån värdighet kvar som människa.
Usch för verkligheten och vuxenlivet! Där ryms allt jag inte klarar av: räkningar, planeringar, ansvar, hushållsbestyr, social kompetens (utöver det mest basala), balansgångar, identitetsdefinitioner, koncentration och tålamod.
Jag brukar säga att jag är tio år yngre än jag är. 14 i så fall, och det känns inte helt avlägset. Inte som en vanlig 14-åring då kanske men ändå åt det hållet snarare än en vuxen som är i stånd att förlova sig, föda barn och ta huslån. Eller åtminstone börja studera på universitet och högskola.
Jag brukar säga att jag har en sjuklig beslutsångest. Vet inte vem jag ska vara, vad jag ska tycka, hur jag ska forma mitt liv. Mängder av potentiella yrken har jag nosat på utan att kunna eller våga fatta ett beslut och satsa.
Och nu brinner det i knutarna! På det där huset som jag står i. Ja, det var väl en bra metafor. Det är därför jag måste skutta ut snart. Eller, som att huset är på väg att lösas upp i molekyler eller till ett intet, ett luftslott som monteras ned bit för bit i ett allt mer rasande tempo.

Vad ska man säga? Lycka till. Må allt lösa sig till det bästa och ingenting gå fullständigt i kras. Helst. Om det går att undvika.

Moget

Hej, jag är snart 25 år. Det här är mina strumpor.

Life according to a gnällspik

"Tänk om du tog all den tid du ägnar åt att gnälla på saker du inte åstadkommit, och la den på att åstadkomma dessa saker istället", brukar folk säga. Så jävla intelligent. Man bara "Hej Einstein, var har du varit hela mitt liv?"
Och så sätter man igång. Drar ut en bok ur bokhyllan och slår upp en sida. Sätter sig tillrätta i fåtöljen. Läser samma mening tre gånger. Reser sig upp igen, lite rastlöst, börjar leta efter gymnastikskorna. Snör på sig dem, tittar ut genom fönstret och konstaterar att det regnar. Fortsätter ut i köket, med skorna på, för att leta efter kakor. Alla vet att man blir piggare av en liten sockerkick. Man hittar ett halvruttet äpple. Skär loss några bitar som ser fina ut, stoppar dem i munnen. Man sätter sig med sin bok igen. Läser några sidor, slår igen boken och frågar sig själv vad man nyss läste. Minns ingenting. Man tittar ut och ser att regnet har avtagit. Kanske en promenad, tänker man. Men nej, det finns så mycket kvar att göra inomhus. Man återvänder till köket, sticker äcklat ner en hand i diskhon och får upp ett använt glas med lite potatisskal i. Man slänger skalet i soptunnan. Kollar i den andra vasken, som är full med skal. Man tänker "Ja, fast nej, kanske senare". Sen kikar man in i sovrummet. Ser att golvet behöver dammsugas. Man tänker "Nu var det ett tag sedan jag kollade mejlen". Man kollar mejlen. Sen googlar man på något man precis kom på, en intressant film man sett, en låt som fastnat i huvudet, eller något som har med politik att göra. Man slöläser men orkar inte stanna på en sida för att läsa klart vad det står. I synnerhet inte om det står på engelska.
Dagen går mot sitt slut. Man känner sig rastlös. Man påminner sig om att man inte är något offer utan har total makt över sitt eget liv och vad man gör med det. Slutligen går man käckt in på Ams.se och läser om företag som söker "engagerade säljare" eller "duktiga studenter som brinner för att sälja", och så är den dagen förstörd.
Man ser sig om i köket och försöker komma på vad man ska göra till kvällsmat. Det finns inte så mycket, så man går och handlar och man köper lite tröstkakor. De är inte så kul att äta, man gör det mest bara av gammal vana.
Man tittar ut i mörkret och kan konstatera att ännu en dag har gått. Och man lade tiden varken på att gnälla eller åstadkomma något. Totalt bortkastad tid.
Nästa gång ska jag lägga tiden på att gnälla istället, tänker man.

Den vuxne och världen

Något som i grunden är positivt kan märkligt nog vändas till något negativt.
Det vet jag. Jag har fått beröm. Kanske är faktorerna många fler men resultatet är prestationsångest.
Ja, jag har ju talat om det förut och ska inte uppehålla mig i detta.
Men så har jag även alltid varit populär. Må det låta som skryt eller något, jag tänker inte skylla ifrån mig - tolka det som skryt om ni vill.
Med populär menar jag inte att jag umgicks med de tuffaste i skolan och stod högst på kärlekslistorna, verkligen inte, allt annat än det. Men, jag hade lätt att smita undan hat och förakt, jag hamnade aldrig i den utsatta positionen, jag omsvärmades av snälla människor som såg någon form av vän i mig. Och så har det fortsatt, de många tjusas av mig medan ett fåtal försöker stöta ut mig -något som misslyckas tack vare de mångas förenade skydd.

Jag borde alltså vara nöjd och stark och stolt i mig själv. Inte tvivla.
Men jag vet samtidigt att jag inte är som man ska. Det är fel i huvudet. Ja, förlåt att jag säger det, de flesta försöker tysta ner och släta över. Men det är fel, det ser väl jag det.
Vi kan dra konkreta exempel: Jag har hemskt dåligt minne. Jag är ofta frånvarande och "inne i min egen värld". Jag begriper mig inte på räkningar. Jag har inget tålamod och jag är lat. Jag ser knasig ut.
Det är så lätt att säga att alla duger som de är och man ska vara sig själv. Det säger de som bär en lagom modern top, prydligt guldhalsband och några lätta drag av mascara. Det säger samma människor som aldrig skulle drömma om att säga något sådant till mördare Breivik. Var dig själv, mördare Breivik! Gå din egen väg!
Ni människor svänger er med plattityder och ni saknar konsekvent tänkande. Men det är också vad som får er att fungera. Att ni inte tänker allt för långt.

Jag borde i alla fall kunna betala räkningar. Det är vad man kan kräva av någon som snart fyller 25. Det vet jag. Det är tydligt och konkret.
Men resten? Ska man vara sig själv om man är till besvär för sig själv?
Hur blir man någon annan?
Jo, nu vet jag att ni säger att man ska inte raggla i gamla spår och uppfylla sin egen profetia. Istället ska man lura i sig att man är någon man inte är så att man kan bli den fulländade människa man vill vara.
Men jag vet inte riktigt vem jag vill vara och framförallt inte vem jag borde vara.
Jag vet inte hur långt jag ska gå för att bli godkänd. Jag vet inte vem som ska godkänna mig.Vem borde jag vara? Äckligt glad? Jag vill vara jag men det fungerar inte på den här planeten. Jag kan inte säga hur eller varför, jag bara känner det. Det är saker som inte är bra. Man måste definiera sig och vara enkel.

Jag hade tänkt komma till slutsatsen att det faktum att jag är populär skrämmer mig från att fortsätta vara mig själv längre, om populariteten skulle minska allt mer ju äldre jag blir.
Men jag är inte så säker på om det är så. Utanförskap gör väl knappast någon mindre benägen att passa in - eller? Jo, kanske. En protest. Men det är väl i tonåren, i identitetssökandet, inte i det vuxna livet när chanserna att få nya vänner blir mindre och mindre för varje minut.
Men kanske är det ändå de andra människorna som håller mig kvar i kraven, på gott och ont. De kräver ingenting, men de finns och är en del av omvärlden och omvärlden kräver av mig att jag ska vara som den mänskliga mallen är uppbyggd. Kanske är det bara galenskap från min sida. Kanske är det ingen som bryr sig.
Men jag bryr mig. Jag känner att det är fel. Något är fel. Jag kan inte sätta fingret på vad.

Sånger som inte handlar om kärlek

Det finns oändligt med låtar, sånger och visor här i världen. Av de oändligt många låtarna, sångerna och visorna så har, som av en slump, ungefär 99% skrivits med kärlek (läs: tvåsamhet/förälskelse) som huvudsakligt tema.
Trots att livet består av hundratals känslor och tusentals erfarenheter är det alltså allra helst pussar och hjärtan vi vill höra låtar om.
En del av de här kärleksballaderna har både djup och mening, men märkvärdigt ofta verkar det duga med att rimma kiss you på miss you, eller göra en liknelse mellan någons ögon och färgen på himlen, för att bli en hyllad låtskrivare.

Som om då inte de 99% av all musik som skapas var nog för de kärlekskranka musiklyssnarna, så händer det titt som tätt att en sång som försökt tänka utanför lådan klumpigt nog misstolkas av lyssnarna och helt fräckt kategoriseras som ännu en myspysig kärlekssång trots att det inte alls var tänkt som en sådan.

För bildning och upplysning har jag därför listat några av de vanligaste missförstånden.

Every breath you take - The Police
Fråga vem som helst vad Every step you take handlar om, och du får antagligen svaret att det är en jättefin kärlekssång om att vilja vara nära någon man tycker om.
Fel.
Vilja vara nära kan väl möjligtvis godkännas, men jättefin är den bara om man tycker att det är jättefint att stå med en kikare i buskarna och spana mot någons sovrumsfönster.
Every step you take handlar nämligen om en stalker. Fråga textförfattaren själv, till och med Sting berättar att han skrev låten som en otäck skildring av övervakning och besatthet. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Folket älskade sången och spelade den på både dansgolv och bröllop, alldeles överförtjusta i den gulliga och hjärtesnörpande stalkerberättelsen.

Sång till friheten - Björn Afzelius
Frihet ställs ibland i motsats till att vara bunden till en och samma person. Det borde kanske ge en hint. Att Afzelius var aktiv på vänsterkanten och gjorde proggmusik borde kanske också väcka varningsklockan i den kärlekskrankes popskadade huvud.
Textraderna "Rättvisan är din broder, freden är din syster, kampen är din fader, framtiden ditt ansvar" borde en gång för alla slå bort varje tanke på att den här sången skulle ha något att göra med bröllopsceremonier och alla hjärtans dag.
Ändå envisas folk med att plocka fram denna ytterst politiska sång, med melodi skriven av den kubanske sångaren Silvio Rodríguez Domínguez, varje gång de vackraste kärleksvisorna ska listas.
Lägg av med det!
Vi har bara varandra - Thomas Di Leva
Di Leva ses ju i allmänhet som kärlekens budbärare och många tror nog att alla hans låtar i nån mening handlar om att få vingar när man idkar älskog (helst i rymden).
Men Vi har bara varandra handlar faktiskt inte om att inte ha någon annan än sin älskling att hålla i handen. Tvärtom handlar den om en gemenskap som sträcker sig mycket längre än ordinär tvåsamhet. Med rader som "vi är alla löv på samma träd" vill Di Leva uppmana till fred och sammanhållning mellan människor, för så länge vi är det enda kända livet i universum så har vi ju faktiskt bara varandra, allihopa.

Eiffeltornet - Ted Gärdestad
Eiffeltornet är en glad låt som får en att skratta, men egentligen är den väldigt sorglig. Jag kan gå med på att det är en kärlekssång, men den är inte vidare romantisk om man skärskådar den.
Här sjunger Gärdestad att han helt sonika tänker ta sitt liv om hans flickvän skulle få för sig att vara trevlig och le mot en person av motsatt kön. Extremt överdriven svartsjuka, med andra ord.
Han ska hämnas om han lämnas, och visar därmed upp den mörkaste och fulaste sidan av kärleken: ägandebegär, svartsjuka, kontrollbehov, hämnd. Ska man dra det till sin spets kan man säga att den sortens personer som beter sig på det sättet ofta är samma personer som misshandlar sin partner.
Fast man behöver förstås inte dra det till sin spets. Man kan nöja sig med att konstatera att det är en skojig och trallvänlig sång om ett självmordsförsök.

Je t'aime, moi non plus - Serge Gainsbourg, Jane Birkin
Ska man lista världens vackraste kärlekssånger brukar "Je t'aime..." dyka upp. Tar man en extra titt på texten blir det dock inte lika självklart att lägga den här balladen i toppen. Visserligen är det uppenbart att sången handlar om att älska, och visserligen upprepas frasen "je t'aime" nio gånger, men varje gång uttalas den av den kvinnliga rösten och svaret hon får är "moi non plus" - inte jag heller.
Den fysiska kärleken är tydlig, men vad som finns bortom den, vad som finns kvar när älskogen tar slut, är desto mer tveksamt. Så, romantisk? Inte direkt.