Dagens dialog

Vi jobbar med manus nu. Monologer och dialoger, filmmanus och scenmanus.
Jag har hostat hela natten, det var inte så roligt. Sen kom jag på att grannen antagligen måste lidit minst lika mycket av mina våldsamma attacker in mot väggen som jag själv. Jag vaknade och somnade och vaknade, gick upp och tog en halstablett, som jag nästan satte i halsen när jag låg på rygg. Framåt morgonen, vilket jag definierade som natt, väcktes jag av surrandet och dånet från sopbilen ute på gården. Sen snoozade jag när klockan ringde vilket fick som resultat att jag vaknade 9.20, dvs samma tid som lektionen börjar, och fick masa mig upp och i jeans och tröja, coh tvätta ansiktet som såg ut som sju svåra år.
Jaha, det var det det. Annars har dagen varit ganska bra, och vi har skrivit snabbdialoger av olika slag, vilket jag tänkte dela med mig av här. En av scenerna skulle beskriva en maktmänniska som bryter samman.
Resultat:

GUNNA står vid ena änden av långbordet. På båda sidor om henne sitter hennes anställda och pratar med varandra.

GUNNA (harklar sig):
Okej, skall vi börja mötet?

De anställda tystnar långsamt, en efter en. GUNNA står och inväntar tystnaden.

GUNNA:
Såja. Vi börjar mötet. Dagens första punkt rör underhåll av möblemanget i korridoren. Vi har ju pratat om -

Hon lägger märke till att två män sitter och viskar med varandra.

GUNNA:
John? Hade du någonting att säga?

JOHN (vänder sig mot GUNNA):
Öh, nej. Nej.

GUNNA:
Tack. Jo, som jag sa så har vi pratat om att de tre sofforna i korridoren skall bytas ut, eftersom de börjar bli gamla och slitna, och jag har hämtat -

En man sitter och knappar på sin mobiltelefon.

GUNNA:
Gustav? Skulle du kunna tänka dig att göra det där efter mötet?

GUSTAV (tittar upp):
Va? Jaså. (Suckar och lägger undan mobilen.)

GUNNA:
Var var jag nu... Jo, sofforna. Jag har med mig en katalog som jag tänkte att vi kunde titta i -

ERIK:
Ursäkta. Ursäkta. Är det meningen att vi ska sitta och diskutera soffmönster och gardintyger på det här mötet? För isåfall har jag viktigare saker jag kan ägna mig åt.

Mummel i gruppen.

GUNNA:
Jag tänkte bara... att alla skulle få säga sitt om det här. Det är ju ändå våra gemensamma lokaler, vår arbetsmiljö det rör sig om...

LARS:
Du, jag bryr mig inte. Du kan få bestämma, så kan vi gå vidare nån gång. Eller vad säger ni andra, visst litar vi på att en kvinna kan ansvara för inredningen?
Medhåll, pladder, skratt.

GUNNA:
Ni kan väl titta i katalogen iallafall?

Hon försöker ge den till ANTON, som sitter närmast.

ANTON:
Äsch, du. Är det inte bättre om du, som är kvinna, gör det där själv? Jag menar, om vi män skulle bestämma sånt skulle det antagligen se för jävligt ut. (Skrattar) Vi har ju inte det där i oss. Det där pyssliga liksom.

GUNNA stirrar på honom, rusar sedan ut ur rummet och börjar gråta ute i korridoren. Hon sjunker ner i en sliten svart skinnsoffa och biter sig i fingrarna för att återfå lugnet.