Den förlorade generationen

Jag tänker ofta på min generation. Och vad det skall bli av den. Allt som oftast målas den upp som den dekadenta, psykstörda, ytliga, desillusionerade, tragiska generationen, värst hittills (eller det kanske bara är min uppfattning?). Fast det kanske hör till varje ung generation att få höra sånt från överheten/vuxenheten.

Det stör mig något oerhört att jag inte kan veta hur det var förr, jag kan bara på avvägar höra andras diffusa minnesbilder av tex hur man betedde sig på tjugotalet eller vad man tänkte på och drömde om på sjuttiotalet eller hurdan man var och vad man ville under femtiotalet. Detta är och förblir svaga, subjektiva föreställningar som inte för fem öre duger att jämföra sitt eget liv i modern tid med. Åtminstone blir jag inte särskilt klok på hur jag skall tolka det ytterst tvivelaktiga resultatet.
Men, som någon sa (Gud kanske?), "livet kan endast förstås baklänges, men måste levas framlänges" (är det inte retligt? Någon, Gud kanske, hade iallafall sinne för humor, eller snarare skadeglädje). I den här kontexten översätter jag det till att min generation inte kommer ha något att jämföra med förrän vi själva är gamla och kan se på ungdomen som är då. Om vi nu kan minnas något rätt och riktigt utan att idealisera (tveksamt). Och då är det ju i vilket fall för sent för vad ska man med den insikten till då ungdomen sedan länge är ohjälpligt förbi?

Jag brukar alltså tänka så jag blir blå på vad vår generation egentligen består av och om det är bra eller dåligt, och hur vi, eller mest jag, kommer att utvecklas och bli som vuxna. Jag tänker bland annat på relationer, sexualitet, utlevnad kontra asketism, ytlighet, psykologi, likriktning, valfrihet, normers nytta och skada, extremism, gruppering, identitet, hat och trehundranitton andra ämnen på ett ungefär.

Jag måste säga att jag är skeptisk till min generation. Och det känns tråkigt, för det känns ungefär som någon sa om att inte vara feminist; att bajsa sig själv i ansiktet. Men sånt gör jag ju för jämnan, bajsar mig själv i ansiktet alltså, jag är som en garderobsbög som måste hata allt jag kan för att inte själv bli misstänkt. Eller inte riktigt, för jag strävar efter att vara ärlig mot mig själv och att sällan eller aldrig ta till hat.
Men jag tycker synd om min generation och ännu mer synd om nittiotalisterna som är självdestruktiva hela bunten och inte har några andra intressen än att lägga ut ovanifrånbilder på sig själva på internet och hoppas att någon någon gång skall komma och se dem och förklara för dem vad som är meningen med livet och hur man göra för att stå ut. Hej fördomar. Men det där är ju iallafall på ett ungefär vad jag själv känner, jag är precis som dem fast jag döljer det, eller kämpar emot det, och jag tänker skylla det på världen vi växer upp i.
Det har de förresten sagt åt oss hela tiden, att det är synd om oss som måste växa upp i en tid av cynisk sexualliberalism, förslappande internetberoende, global hopplöshet och värdelös intelligensdödande dokusåpetelevision. Så vad ska vi tro?

"Vi som satts att leva i besvikelsens epok", lyder texten i "Var blev ni av, ljuva drömmar?", fast det där handlar inte om oss, det hände så mycket tidigare. Då, någon gång i tiden när man kunde drömma om fred och solidaritet utan att behöva ursäkta sig. I vår generation har vi lärt oss att Ego är Gud, och det som betyder något är att ha de intressantaste psykiska problemen och upprätthålla den sexigaste kvasiintelligenta cynismen. Vi har lärt oss att alla hatar oss och det är en självuppfyllande profetia.
Vi har lärt oss att allt är tillåtet och därmed har allt tappat sin charm. Ingen litar på en snut, och vi är våra egna poliser som aldrig tvekar att använda batongen åt alla håll och allra helst mot oss själva.

Är det verkligen så illa? Egentligen har jag ingen aning för jag har ju som sagt ingenting att jämföra med. Och säkert är det så att det hör till denna olycksaliga ålder att tro att just nu pågår ett utdraget armageddon och Gud har övergivit oss alla. Kanske kommer min generation växa upp och bli exemplariska medborgare, eller världens lyckligaste människor, kanske är vi rentav inte mycket annorlunda från tidigare generationer. Eller kanske kommer vi att genomdriva en revolution som leder till bättre förhållanden för jordens människor och djur. Vi är ju trots allt uppfostrade att tänka kritiskt, en paradox till den avtrubbande maxkultur som råder. Men jag oroar mig allt vad jag kan, och känner mig trött och vilsen i den här världen, som ett barfotabarn som tappat sitt ord och sitter och gråter på handlar'ns trapp. Nils Ferlin, som är poeten bakom de föregående orden, levde för nästan hundra år sedan. Ska man dra någon slags slutsats av det så är det väl att livet alltid har varit ett gissel, en jämmerdal och ett kaos.

Fast jag släpper inte riktigt tanken på min generation som den skeppsbrutna, övergivna, pestsmittade, desperata. Möjligtvis kan jag tänka mig att det finns en andra sida av myntet, något värdefullt och bra som vi privilegieras med.
Och möjligtvis kan jag absolut köpa att varje generation har sina dilemman, och att jämföra och räkna ut vem som har det värst kanske egentligen är en ganska värdelös sysselsättning.