Det finns en aldrig sinande källa av saker jag har tänkt på. Nu tänker jag dela med mig av en sak som skaver och skaver i mig ibland.
Men för att det skall bli lite spännande berättar jag inte på en gång vad jag syftar på, utan låter det växa fram. (Öh, ni kan bortse från rubriken kanske?)
Jag har sett Mitt liv som hund. Det är en fin film. Jag har sett Kim Novak badade aldrig i Genesarets Sjö, och Ondskan, och Stand By Me.
Och alla de här filmerna har något gemensamt. De handlar om pojkar (eller unga män), som hittar sig själva, blir förälskade i nån vacker kvinna / finner styrkan i manlig vänskap / utforskar sin sexualitet. Det verkar dessutom röra sig om ungefär samma tidsepok som dessa filmer utspelar sig, femtiotalet.
Vill jag påstå att det är något fel i detta? Nej, det vill jag inte. Jag gillar femtiotalet, och det är något närmast romantiskt, nostalgiskt såklart, över dessa beskrivningar av uppväxt och uppvaknande i femtiotalets samhällsklimat och -utveckling. Jag är säker på att det finns många fler filmer på samma tema.
Stand By Me har jag henmma; det är ju något speciellt med amerikansk landsbygd och femtiotal, och pojkfrisyrer och kortbyxor och äventyr. Ja, ibland önskar jag att jag var där.
Men det var jag ju inte. Och här kommer vi till pudelns kärna. För till skillnad från huvudrollsinnehavarna i alla ovan uppräknade filmer, så är jag inte - och har aldrig varit - en pojke.
Jag har förstått att femtiotalet var lite extra duktiga på könsroller, och således får vi alla, oavsett kön och tillhörighet, följa unga pojkars sexualitet och äventyrslusta, medan det är otäckt tyst från tjejernas håll. Jag kan inte komma på en enda berättelse med ett kvinnligt jag som berättar om sin femtiotalsbarndom. Noll och nada.
Vad gjorde då flickor och kvinnor under denna epok? Tja, av de diffusa bilder man får i filmvärlden så... hoppade de hopprep. Fnissade lite ibland kanske.
Mammorna var hemma och tvättade.
De unga kvinnorna gick runt på stan och var mystiska och vackra och kuvade under sina odrägliga pojkvänner (så att den unge hjälten lämpligt nog kunde drömma om att rädda henne). Sedda ur grabbögon blir de kvinnliga bifigurerna sällan mer än schabloner.
Undantaget är Mitt Liv Som Hund, som har med flera tjejer; könsöverskridande Saga, och vad jag minns har Ingemar en tjejkompis i början av filmen också. Men den utgår ändå ifrån en pojkes liv, med allt av sexuell press (tänker tex på scenen i början med flaskan) och inskolning i mansrollen som det innebär.
Och det här handlar väl inte så mycket om att peka ut en skyldig, som att fundera över fenomenet i sig.
För det kliar förbannat i mitt skelett när jag påminns om hur osynliga alla tjejer är här. Lika mycket gäller det väl andra tidsepoker som varit gravt mansdominerade, men det är väl främst de här populärkulturella filmerna som jag reagerat på i och med att de är så många och så överallt.
Jag känner så tydligt att det är ett stort hål, något väsentligt som fattas. Som att halva mänskligheten liksom förintats från kartan, och blivit till viljelösa spöken.
Och jag är inte en arg radikalfeminist som lärt mig att hata allt som inte är skapat av och med och för kvinnor.
Men jag är en människa som lätt blir ledsen och förvirrad och som började undra över saker långt innan jag hört ordet jämställdhet. Och som någonstans insett att även jag har rätt att tycka och uttrycka mig och ifrågasätta. Jag om någon, som är så förbannat genomtänkt.
Så, ge mig en enda femtiotalsuppväxt ur kvinnlig synvinkel. Så skall jag kyssa dina fötter och en tyngd skall lätta från mitt hjärta. Jag vill så gärna få veta.
Tips: Apropå historiskt osynliggörande av kvinnor så har Kristina Lindström skrivit en historisk barnbok (eller flera?) med titeln Flickornas Historia. Och det är helt jävla banbrytande, måste jag säga med både lycka och förtvivlan i orden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar