HÄR och nu

Jag hänger mycket på internet. Det är inte bra för mig, jag vet; samtidigt som det är bra för mig och viktigt för mig. Människor är aldrig så elaka och rättframma i verkligheten som på nätet. Och fullt av politisk diskussion är det, och jag blir ömsom peppad och glad men oftast ledsen och rädd och bitter. Kan ju heller inte nöja mig med att tycka eftersom jag lider av analytiskt syndrom (hittade på den diagnosen i skrivande stund!) och måste fråga mig själv hundra filosofiska frågor inför varje jobbig grej, i stil med "men är jag inte för yttrandefrihet? hur långt kan det sträcka sig?", "är rättvisa och jämlikhet alltid att eftersträva då? tänk om det i själva verket är något annat vi behöver?" och annan skit.

Det är säkert ärofyllt och bra att tänka mycket men jag har ingen ordning i mina tankar och går alldeles för lätt i kras. Nu är jag ju sådan som jag är och vill inte vara någon annan ändå, men att tänka har nog mer gjort mitt liv plågsamt än roligt.

Jag uppdaterade status på facebook nyss i den sinnesstämning jag befann mig i, och beskrev min bitterhet och misstro till världens utvecklingspotential. Men i och med det kom jag till insikt om hur förändring egentligen sker och vad som faktiskt är mitt problem.
Till skillnad från vad jag trodde så saknar jag inte visioner - jag har för stora visioner. Jag vill alldeles för mycket på alldeles för många plan på samma gång. Jag blir gång på gång besviken på att människor tycker annat än jag och att världen går emot mig. Jag vill ju, mot bättre vetande, att alla skall vara som jag och tycka som jag.

I våras lärde mamma mig att man skall leva i nuet. Jag påstår inte att jag är en mästare på det, men jag har tagit till mig av den visdomen.
Ikväll insåg jag att jag även behöver lära mig att leva HÄR.
Världen kommer inte att förändras i ett slag, och absolut inte över hela jorden på en gång. Det är lätt att bli galen av att tänka på hur hela världen missmatchar ens ideal, och en sådan vetskap går inte att leva med.
Jag trodde att fokus på min egna lilla verklighet och att försöka skärma av allt annat var min enda utväg; en tveksam men nödvändig metod för att orka leva. Jag var mycket skeptisk till att glömma helheten och bedöva mig med detaljerna, att stirra mig blind på trevliga saker i min egen trygga omgivning för själsfridens skull.

Men jag tror att jag har fått en annan syn på det nu. Det är inte en nödlösning, det är en självklarhet. Det är så man gör. Man lever där man satts att leva och gör det man kan åt de problem som finns där. Man kämpar i det lilla. Man gläds åt och stör sig på det lilla, det som finns nära och som går att påverka. Det är bara enfaldigt och destruktivt att tro att meningen är att man ska överblicka hela existensen och förändra den i en handvändning.

Ibland är jag allt bra dum. Och insiktsfull.