Nalle Bus och andra barndomsvänner

Ett foto i min fars sambos blogg får mig att minnas mina gosedjur och de olika roller och personligheter jag tilldelade dem. Som den psykoanalys-nörd jag är minns jag tillbaka och funderar över vad dessa projiceringar av karaktärsdrag på gosedjuren säger om mig egentligen.

Bilden som satte igång mina tankar föreställer en nalle, som jag inte brukade leka så värst mycket med. Jag vill minnas att jag hade en till, i samma storlek (kanske fanns den andra nallen hemma hos mamma? Jag minns inte), och dessa två nallar blev i min värld "vuxna" nallar, som alltid höll sig i bakgrunden. Det intressanta är att denna, eller de två, vuxna nallarna, fick fungera som ett slags myndighetsperson för min absoluta favorit och ständiga följeslagare - Nalle Bus. Det var inte tydligt uttänkt i min hjärna, tror jag, att de två skulle föreställa en mamma och pappa. Snarare verkade de ha adopterat Nalle Bus, vilket kanske inte är så konstigt i en utopisk värld av gosedjur där alla liksom tar hand om alla och relationer kan uppstå mellan de mest skilda arter...

En annan nalle jag minns hette Nalle Katt, en nalle av det slaget som har ett lite sammanbitet och sorgset uttryck, vilket kanske var anledningen till att jag hade en speciell respekt för denne nalle och inte kände att vår personkemi (min barnsliga värld, mot Nalle Katts uråldrigt visa allvar) alltid stämde.
Varför nallen fick heta Nalle Katt har jag ingen aning om, men jag tror att jag hade för vana att döpa dem till något med Nalle i namnet; Nalle Gul, Lill-Nalle, Nalle Bus.

Min eviga vän Nalle Bus var en liten ängel som kommit till mig, men allt för tidigt rycktes bort, under en camping-sommar i Småland med besök på både Astrid Lindgrens Värld och på akuten (jag hade förstoppning).
Jag minns sista dagen, när vi packade ner tält och allt och solen sken men Nalle Bus var borta. Och Nalle Bus var allt som oftast borta för jag var hejdunderlig på att tappa bort saker som barn - de flesta som kände mig som liten minns mig som ungen med nallen man alltid fick leta efter.
Men den här gången var den alltså borta, puts väck. Och det visade sig, som en uppenbarelse i min hjärna, att det som hänt var att Nalle Bus längtade hem till mormor i Afrika. Ja, för där bodde nämligen Nalle Bus mormor fick jag förstå, bland lejon och elefanter, och saknaden blev för stor, så den sommaren, när jag var fem eller sex år, reste Nalle Bus ifrån mig med förhoppning om att jag skulle förstå. Det var där, hos mormor i Afrika, som Nalle Bus hörde hemma.

Och vilken livlig fantasi jag hade. De flesta vuxna brukade berömma mig för en livlig fantasi och på den vägen är det, nu går jag skrivarskola i Skåne och undrar över hur jag blev som jag blev och hur världen blev som den blev för den delen och en massa annat.
Och det blev ingen analys, för ovanlighetens skull. Det blev bara minnen. För min egen skull.