Jag är en sån jävla morsa. Allt jag vill är att ta hand om andra människor, stå vid spisen och pilla och pyssla och massera och lyssna på andras problem. Det är sant!
Det är det jag känner att jag är bra på och så är jag så våldsamt intresserad av andra människor att jag vill suga i mig av deras innersta tankar som en liten snäll parasit. Eller en symbiont, snarare.
Jag har grundat ett eget begrepp; psykiskt korrekt; som innebär att bete sig, prata och lyssna på ett sätt gentemot andra människor som får dem att må bra. Ungefär. Tex; om någon berättar något, så reagerar jag inte med första bästa känsla, utan väldigt pedagogiskt och sakligt går jag först i huvudet igenom vad jag kan bidra med i den här situationen. Jag upplever mig själv som en heltidspyskolog, alltid redo att utöva mitt yrke. Att måla världen i känslor är mig främmande. Så länge jag kan minnas har jag analyserat mitt och andras beteende och sätt för att fråga mig "är mina tårar äkta?", "vem har rätt att uttala sig mest i den här situationen?", "vad kan jag göra för att hjälpa personen, hur skall jag lägga fram mina egna tankar för att inte ta fokus från huvudfrågan?".
Jag tror jag skall sluta med det. Man kan jobba som psykolog, men man kan inte leva som psykolog. Det leder till vissa oönskade konsekvenser att suga till sig andras problem som en enda stor öppen famn.
Min första reflex när jag hör om, läser om eller möter någon som mår dåligt får inte vara att "åh, kom till mig så skall jag ta hand om dig!"
Och anledningen till att det inte går är att jag behöver sluta ha hybris och tro att jag kan rädda andra människor och lösa deras problem. Det kan jag inte! Faktiskt. Har jag insett.
Det måste finnas ett sätt att närma sig andra människor utan att lova evig lojalitet och problemlösning på fritiden.
Nu vill jag inte framställa mig själv som en uppoffrande ängel eller martyr, i själva verket är jag väldigt självupptagen även om det inte märks förrän man känt mig ett bra tag. Jag är oerhört intresserad av människor men inte nödvändigtvis insatt i exakt vad en påbörjad relation faktiskt kräver i form av tid, engagemang och utagerade känslor.
Nu har det ju gått oväntat bra för mig i det sociala livet, ja alldeles fantastiskt bra måste jag säga. Fast det kanske vore bra om jag då och då testade att känna mig fram istället för att tänka.
Jag kanske ska bli psykolog. För att få utlopp samt betalt för mitt morsa-beteende. Fast jag vet inte om jag är en bra hobbypsykolog. Det vet jag faktiskt inte alls. Är jag?
"Dean är mor till alla barnen" eller nåt :) Här en kommentar från ett av dina bloggfans där ute :) Jag tycker att du låter som en jättefin människa bara :) "Stå vid spisen och pilla och pyssla och massera och lyssna på andras problem" - Det är livets fina, det tycker jag med :) Om du vill bli psykolog kan jag tänka mig att du skulle kunna vara/bli grym på det. ..Då är det verkligen perfekt att vända och vrida på allt, förhålla sig engagerad men ändå reflekterande, icke-sida-väljande, så att inte dom egna känslorna skymmer den andra och deras huvudfrågor, såsom du kanske redan gör :) Med ditt intresse för psykologi och filosofi, kritiska tänkande, och det arbete du redan gjort med dig själv, samt, som du skriver, ditt morsintresse :), tycker jag att psykolog inte låter tokigt alls..! Även om det förstås oxå är riskigt att man tar med sig jobbet hem om man är (för) känslig - genommorsig.. :/ Skitkul också, att läsa att det är socialt trevligt på din skola. Själv har jag gått på två folkhögskolor, varav en var supermysig och social, sådär som det ska vara på folkhögskola :), medan jag tyvärr inte hittade några gelikar i den andra skolan. Mors och kram /Nina
SvaraRadera