Jag kan inte släppa Arv och Miljö-tankarna.
Överhuvudtaget jobbar jag stenhårt på allt som är motsatsförhållanden. Måste skriva av mig lite.
Visst är det så här vi tänker?:
Arv - Miljö.
Arv: Biologiskt arv, gener, oföränderligt, till stor del opåverkbart efter födseln.
Miljö: Uppfostran, påverkan, egen vilja, manipulation utifrån, oönskat beteende kan läras bort.
Eller, vad säger ni? Nej, ni säger ingenting förstås men jag ville ändå skriva av mig. Det upptar så mycket av mina tankar, det fascinerar mig så. Jag söker nyckeln till livets gåta och sånt.
Utifrån den här modellen åtnjuter allt som har med miljö att göra mindre respekt, eftersom det anses vara lättare att ändra och påverka, medan arvet sitter benhårt i generna och inte ger vika i första taget.
Tar vi en kriminell slyngel som exempel, så anser vi att h*n kan lära sig av med dumheterna och komma på rätt bana om det rör sig om umgänge i fel kretsar eller en halvtaskig barndom. Kan vi däremot påvisa genetisk betingning i våldsamt beteende och social missanpassning, då är h*n ett förlorat fall.
Jag säger inte att det inte stämmer, men det är intressant, i synnerhet om man betänker att världen aldrig är så enkel att en tvåpolsmodell (ge mig ett bättre ord) kan ge en riktig bild av verkligheten. Till råga på allt så förekommer det inte sällan att den ena motpolen går ihop med den andra; så att det mest extrema i ena änden i själva verket visar sig vara tätt sammansatt med den andra polens mest extrema.
(Det är synd att jag inte kan uttrycka mig bättre.)
Jag vet inte vad jag vill ha sagt, mest skriva av mig.
Arv och miljö alltså. Identitetsvaliderandesökandet fortsätter, liksom sökandet efter livsförutsättningarnas essens.
Godnatt.
Orden är bra, själv förstår jag ju. Jag tänker också på ungefär det samma, "arv och miljö grubblerierna". För det är ju det där att är det arv så är det typ kört vilket inte tilltalar mig personligen. Fast så läste jag att det inte var så, i alla fall inte gällande adhd (där är där jag tänker mest på arv och miljö nu) för beteendeterapi hade visst stor framgång i att hjälpa..förändra beteendet vid adhd och då var frågan om det var genetiskt? För hade de vart de skulle de inte heller gå att förändra, nått så var poängen (adhd går att förändra, en del visar det inte ens i vuxen ålder, då är det inte genetiskt som en annan genetisk grej som hårfärg typ... Oj, jag har verkligen svårt med att hitta de mer rätta orden, men kanske förstår du ändå?
SvaraRaderavad roligt att du kommenterade. jag brukar inte få så mycket respons på mina filosofiska grubblerier annars (vilket är synd).
SvaraRaderahm, men saker måste väl gå att förändra även om det är genetiskt. jag menar; om vi har en liten klick någonting som är medärvt och ligger i blodet (blodet? eller var det nu ligger iallafall), så kommer ju ens livsväg kantras av olika situationer som påverkar hur den här "klicken" tar sig uttryck. att vi kan förändra hur vi beter oss och tänker är ju inte otroligt, men klicken finns ju där och försvinner inte ändå.
tex om man av nån genetisk anledning är mycket aggressiv, så kan man säkert lära sig leva med det på nåt sätt så att det inte behöver bli jätteödesdigra konsekvenser av det, men man kan nog inte sudda ut det helt.
det är svåra frågor iallafall. jag rapade bara upp lite vad jag lärt mig nu tror jag (eller rättare sagt, min tolkning av det jag lärt mig), förstod jag dig rätt eller pratade jag om helt fel saker?
Det är kul med filosofigrubbel, bara lite svårare ibland när jag inte har ro att tänka. Och jag tror i alla fall vi skiver om samma saker, förstår rätt men det går ju inte med säkerhet att veta. Knepigt det där med, om man talar om det samma eller ej.
SvaraRadera