Idag har jag eldat rökelse och lyssnat på Belle&Sebastian på mitt rum, som det anstår en tonåring. Nej, jag är ju 21. Whatever.
Drömde om gamla huset i Oskarsström inatt. Mamma och jag var där, jag skulle hjälpa mamma att sortera böcker. Det var en blandning av sagoböcker från hennes barndom och nyare barnböcker och uppslagsböcker. Sedan gick vi ut i trädgården och tittade. Alla terasserna var kvar, och utsikten över vattnet. Ingen hade varit där och ändrat och grejat. Jag funderade på om jag inte kunde köpa huset av henne, men mindes hur långt det var överallt från Oskarsström. Långt till havet, långt till stan. Ingen idé.
Egentligen saknar jag inte huset. Det finns kvar i mitt huvud och det är tillräckligt. Vi flyttade därifrån för sex år sen. Huset i drömmen är ju symboliskt.
Mycket förändras nu. Förändras, försvinner, förnyas, förundrar.
Jag är i den åldern. Alla tar ett steg framåt i ålderstrappan. Jag blev vuxen, det var min tur nu.
Saker förändras, det är det enda jag vet, och det går inte att komma tillbaka. Ni vet, alla vet, försöker man ta sig tillbaka, reser tillbaka för att se, återuppleva, då trasar man bara sönder de minnen man har. Huset är sålt, ommålat, trädgården uppriven och förbytt. Människorna finns inte kvar, eller djuren, eller miljöerna. Något är avlägset bekant, men det nya har tagit över.
Det som var vårt får vi inte tillbaka, vi har fått det, att bevara i minnet och hjärtat, om man säger så. (När vi flyttade in i huset rev vi upp golven, målade över tapeterna, raserade en vägg i köket, köpte nya skåpsluckor, målade om fasaden, gjorde nya rabatter. Innan oss fanns det någon annans gamla liv där, men vi var tvungna att rensa ut det. Sådan är naturens gång, och människans, och livets. Jag har tänkt på det ibland, sett foton av damen som bodde i huset och dog, innan vi flyttade in. Vi tog över efter henne. Någon tog över efter oss.)
Minnena. Vi kan inte kräva mer än att få ha våra minnen kvar. Ingenting kan återskapas som det var - det är bara så. Det som betyder något är minnen, utan dem har ingen plats, ingen människa, betydelse för oss.
Lever vi ett helt liv för att minnas?
Jag tänker hela tiden på farmor och Steninge när jag läser det du skriver här.
SvaraRaderaOch du har nog så rätt, man måste släppa och gå vidare. Även om det kan kännas svårt det också.
Pappa
Såååå fint du har skrivit!
SvaraRaderaOch när jag första gången kom hem till Västerbotten till huset som en gång var mitt barndomshem och sedan mina barns barndomshem .., och sist av allt: sålt till byns blöjfabrikant som hade byggt om och ut och satt ny färg på huset .., då kände jag bara en slags ..., vilsenhet.
Nu har huset återvänt in i minnets arkiv.
Nu är det mitt igen.
pappa: ja, jag tänker på farmor, mest, och en del annat också. jag tyckte verkligen det kändes som att jag blev lite vuxen när farmor dog. på gott och ont, antar jag.
SvaraRaderaelisabet: tack! mamma har berättat om huset i oskarsström, och jag förstod att det inte var lönt att åka dit - det är svartmålat och trädgården helt omgjord. hon har också besökt en gammal sommarstuga i östersund, som inte var sig lik. man vill ju gärna återvända, men det går ju inte.
man får vara rädd om sina minnen, de är så känsliga och viktiga för en. och så får man lära sig att tycka om det som är nytt och ersätter det gamla. det kommer alltid nåt nytt.