Grådåren

Metoden att införa skrivstopp för att bekämpa skrivkramp är faktiskt mer effektiv än någon kunde tro. Jag tror åtminstone att det är enligt den principen jag fungerar den här veckan; min dator är sjuk, vilket innebär begränsade möjligheter att skriva när som helst - och plötsligt sitter jag och klottrar kollegieblocket fullt med text och använder för första gången låskortet själv för att komma in i datasalen, där jag den här veckan spenderat många timmar av min vakna tid.
Tidigare har jag lagt kortet i en låda och förlitat mig på andra (så låg tilltro till min egen förmåga att inte råka sätta igång larm eller glömma att sätta igång det efter mig, eller slarva bort mitt kort, har jag). Ikväll är första gången jag öppnar själv, för jag var helt enkelt tvungen att ta mig in till en dator och skriva rent mina fyra A4.
Novellen har det oerhört fyndiga namnet "En grådåres porträtt" och det är så ordvitsigt på flera plan att det samtidigt är så dåligt att den helt enkelt absolut inte kan heta så i längden. Men som arbetsnamn funkar det.
Igår skrev jag en novell på sex sidor. Den kanske sög, men det spelar ingen roll, sex sidor är ändå sex sidor och ett jäval massa arbete. Jag är imponerad.

Slutligen undanbeder jag mig beröm och gratulationer; jag kan inte ta sånt och blir bara obekväm. Det räcker att jag själv är nöjd med min insats, ni behöver inte gulla med mig och kalla mig duktig. Spara det tills jag har börjat lära mig ringa samtal, betala fakturor, sköta ekonomin, boka in läkartider och utföra andra vuxensaker helt själv. Då kommer jag vara svulten efter allt beröm i världen.