En gång är ingen gång - två gånger är en vana.
En människa är ingen människa - två människor är en folkrörelse.
Jag kan inte begripa den här liksom apatiska rastlösheten som infinner när jag är själv, och längtan efter umgänge. Det stämmer inte med den psykologiska profil jag skapat av mig själv; jag skall klara mig utmärkt i ensamhet för så har det varit förut.
Men det är något jag glömt att räkna med här, antar jag. Jag blir tillintetgjord under de ensamma timmarna. Ju mer ensamhet, desto svagare självupplevelse. I brist på umgänge avstannar jag, som en motor utan bensin.
Jag har vetat det länge, men får det inte att stämma med bilden av mig. Jag skulle inte vara sån här. Jag är inte säker på vad jag tänkte att jag skulle vara, men jag hade i alla fall inte tänkt mig ett totalt beroende av andra människor. Det går helt emot allt jag lärt mig om mig.
Hej. Jag ville bara säga att jag tyckte om det här inlägget. Igenkänningsfaktorn var skyhög. Du skriver det som jag känner, men inte riktigt har format i tankar ännu. Och du skriver det bättre än jag skulle ha gjort. Du hamnar i mina bokmärken nu. Bara så att du vet.
SvaraRaderaOch idag tycker jag uppenbarligen om korta meningar.